Korstågen brukar återkommande framhävas som ett exempel på den kristna kyrkans mörka historia. Nu senast under den nationella bönefrukosten i Washington DC. Men stämmer den moderna bilden att korstågen motiverades av barbarism, intolerans och girighet? Jacob Rudolfsson skriver att historien är mer komplex än så.
I sitt tal vid den amerikanska bönefrukosten häromveckan, ville president Barack Obama nyansera fördömandet av Islamiska staten (IS) när han påminde om de ”fruktansvärda gärningar som begåtts i Kristi namn”. Som exempel nämnde han slaveriet, de amerikanska raslagarna, och inkvisitionen. Det var dock omnämnandet av korstågen som väckt störst debatt. Den indiske författaren och apologeten, Ravi Zacharias, som arbetat många år i Mellanöstern och varit en regelbunden gäst vid bönefrukosten kritiserade talet med att presidenten ”i princip läxade upp kristna att inte sätta sig på några höga moraliska hästar i kritiken av IS”. Det är samma sak som att underminera kritiken mot Hitler med att även de allierade hade ett mörkt förflutet. Zacharias poängterade även att det knappast gynnade de utsatta kristna minoriteterna när Obama använde det extremt laddade ordet ”korståg”:
”Han använde det i särklass mest uppviglande ord han kunde för att göda extremisternas omättliga raseri. Det är exakt det de vill höra för att göda sitt vansinne.”
Kristnas agerande i samband med de militära insatser som skedde under medeltiden, främst åren mellan 1096 och 1221, och som långt senare kom att kallas ”korståg”, kan definitivt kritiseras. Oskyldiga dödades, städer plundrades och det skedde även stark förföljelse. Däremot går det inte reducera korstågens motiv till ett ”heligt krig” mellan de båda teologiska systemen kristendom och islam. Korsfararna motiverades av allt annat än barbarism, intolerans och girighet. Det är en sentida förenkling av bl.a. romanförfattaren Sir Walter Scott (mest känd för äventyrsromanen Ivanhoe, 1820). Filmen Kingdom of heaven (2005) och böckerna om Arn är moderna varianter av detta att korstågen leddes av galna kyrkmän. Inga korståg hade till exempel som mål att inta Mecka eller Medina.
Religionssociologen och hedersdoktorn vid Lunds universitet, Rodney Stark skriver i God’s Battalions: The Case for the Crusades (2010) ”Korstågen var inte oprovocerade. De var inte den första omgången av europeisk kolonialism. De utfördes inte för att få mark, byte eller konvertiter.”
År 633 invaderades Syrien, då en kristen provins i det Östromerska riket, av muslimska arméer. 635 intogs Damaskus och andra städer. 636 tvingades den byzantiska armén att överge Syrien. Jerusalem intogs sedan 638. Därefter invaderades Egypten och resten av den nordafrikanska kusten, som då var en stor kristen region. Från 714 blev Spanien ockuperat och stora framstötar gjordes mot Frankrike. 846 plundrade muslimska styrkor Rom för att sedan dra sig tillbaka och styra över södra Italien under de kommande 200 åren. På flera platser behandlades icke-muslimer som andra klassens medborgare och fick bland annat betala en s.k. dhimmi-skatt. Civila kristna pilgrimer utsattes dessutom för flera övergrepp.
”Vid tiden för det första korståget, hade kristenheten kämpat ett försvarskrig med islam i mer än 450 år”, summerar Rodney Stark i The Triumph of Christianity (2011) och hänvisar till påven Urban II:s tal hösten 1095 som blev startskottet för det första korståget. Urban II gav då en färgstark skildring av de övergrepp, tortyr, våldtäkter och mord som drabbat kristna och av kyrkor som förstörts.
Författaren till The Concise History of the Crusades (2013), Thomas F. Madden, historiker vid Saint Louis University och ledande expert på korstågen och medeltiden, skriver därför i First Things:
”Alla korståg uppfyllde kriterierna för rättfärdigt krig. De kom till som en reaktion på attacker mot kristna eller deras kyrka. Det första korståget startades 1095 som ett gensvar på den tidens turkiska erövring av det kristna Mindre Asien, liksom den tidigare arabiska erövringen av det kristet styrda heliga landet. Det andra initierades som ett svar på den muslimska erövringen av Edessa 1144. Den tredje var ett svar på den muslimska erövringen av Jerusalem och de flesta andra kristna länder i Levanten i 1187.”
Inte heller motiverades korstågen av girighet. Flera av korsfararna kom från förmögna familjer som ruinerade sig själva när de begav sig ut för att försvara andra kristna och de angripna länderna, konstaterar Madden:
”Historiker har länge känt till att bilden av korsfararen som en äventyrare i jakt på rikedom är helt felaktigt. De allra flesta korsfarare kom hem så snart de hade fullgjort sina löften. Det lilla byte de hade bekostade knappt själva resan. Det är svårt att nämna en enda återvändande korsfarare som det gick plus minus noll för, än mindre gjorde en vinst. Och de som återvände var de som hade tur.”
Madden skriver även att korstågen saknar ”koppling till den moderna islamistiska terrorismen”. Rodney Stark konstaterar att ”muslimska motsättningar kring korstågen visade sig inte förrän omkring år 1900 som en reaktion på det Ottomanska rikets nedgång och början av den faktiska europeiska kolonialismen i Mellanöstern”. Den moderna bilden av korstågen blev därefter även användbar för den islamistiska terrorismen.
Att generellt likställa korstågen med de övergrepp som IS utför är problematiskt. Snarare är det ett uttryck för en historielös relativisering. Det är inte det enda exemplet. Nyligen liknade regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlin, kristna barnmorskor som inte vill utföra aborter vid religiösa extremister och jämförde dem med IS. Ska kristna barnmorskor behandlas på samma sätt som hemvändande jihadistresenärer?
Lennart Götesson, ledarskribent i Dala-Demokraten, skrev 4/2 apropå skolavslutningar i kyrkan: ”Kristna förfasas över att muslimska fundamentalister vill tvinga människor till islam. Men man är inte främmande för att i princip göra samma sak själva”. Hur psalmsång ”i princip” är samma sak som halshuggningar och att döma människor till hängning för att ha lämnat en religion, framgår dock inte.
Man kan – och ska – givetvis kritisera kristna som begår fasansfulla dåd. Men då utifrån sakliga grunder.
Jacob Rudolfsson, Bitr. Generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen
