Så är Prideveckan här igen, veckan när media förvandlas till välvillig basun för en liten men effektiv lobbygrupp. Rapportering är det som gäller; problematiseringen lyser med sin frånvaro. Målet för Pride, i linje med RFSL:s principprogram, är att arbeta mot den heterosexuella normen som säger att det finns två kön, man och kvinna, som ska leva i parrelationer med varandra. Alternativet är ett samhälle som inte moraliserar eller värderar kön, antal eller andra faktorer när det gäller samlevnad.
Men är det så självklart att vi ska göra upp med heteronormativiteten? Låt mig ta frågan om normativitet först. Visst finns det också på sexualitetens område normer – sådant som man bör eller inte bör göra. Det gäller inte bara uppenbart destruktiva handlingar som våldtäkt och pedofili. Ta skillnaden mellan en monogam och promiskuös livsstil som exempel. Även om vi har juridisk frihet att leva som vi vill vad det gäller antalet sexpartners, så finns det argument som talar för att den ena livsstilen är moraliskt bättre än det andra. Ett promiskuöst liv ökar risken för könssjukdomar, oönskade graviditeter och aborter. Det leder till att fler barn växer upp utan närkontakt med båda sina föräldrar. Och det innebär att sexualiteten förlorar en viktig dimension, nämligen att vara tecken på kärlek och ömsesidig överlåtelse, och istället får drag av själviskhet.
Självklart måste normernas innehåll diskuteras och prövas, men att upphäva själva tanken på normativitet – att det finns sådant man bör och inte bör göra också på de sexuella handlingarnas plan – får långtgående negativa effekter.
Hur är det då med hetero jämfört med homo? I grunden finns fyra möjliga förhållningssätt till homosexualitet:
1. Det är en störning som inte bör levas ut.
2. Det är en nödlösning för dem som inte kan leva i heterosexuella relationer.
3. Det är en likvärdig variation, en verklighetens mångfald, som hårfärg.
4. Det är en överlägsen livsstil: ”Gays have more fun!” Först om man vågar bryta med förtryckande konventioner blir man fri.
Fram till ganska nyligen har de flesta tänkt i linje med alternativ 1 eller 2. Men de senaste decennierna har det skett en omsvängning i opinionen i riktning mot alternativ 3.
Ett av huvudargumenten bakom denna omsvängning är alla människors lika värde och rätt. Men det är ett dåligt argument. Att alla människor har samma värde och samma grundläggande fri- och rättigheter, innebär ju inte att alla handlingar är lika bra. Det finns helt enkelt ingen logisk förbindelse mellan sanningen om allas lika värde och slutsatsen att heterosexuella och homosexuella handlingar ska värderas lika. En sådan slutsats måste motiveras på annat sätt.
Ett annat lika ologiskt resonemang är jämförelsen mellan homosexualitet och vänsterhänthet: Den stora majoriteten är högerhänta, medan några få procent är vänsterhänta. Det är en livets mångfald och vi har idag lärt oss att inte tvinga in vänsterhänta i majoritetens form. På samma sätt bör vi tänka om homosexualitet. Är det en hållbar analogi? Knappast. Höger och vänster hand är biologiska och funktionella spegelbilder av varandra; de är principiellt lika. Men det gäller inte om hetero och homo, som skiljer sig åt på flera områden.
För det första får människans könsorgan kroppsligt sett sin naturliga funktion i den heterosexuella föreningen, på ett sätt de inte kan få i den homosexuella relationen. För det andra hör fruktsamhet och nya generationer (en nog så viktig sida av sexualiteten) till den heterosexuella samlevnaden, medan homosexualiteten biologiskt sett är steril. För det tredje finns det en komplementaritet i mötet mellan man och kvinna, en komplementaritet som vi tillskriver värde i andra sammanhang, men som inte finns i den samkönade relationen.
Att jämföra hetero och homo med höger och vänster hand är alltså inte rättvisande, eftersom det finns grundläggande skillnader dem emellan som det inte finns mellan våra händer.
Vi lever i ett fritt samhälle där vi som individer har rätten att själva utforma våra liv. Men precis som det för ett samhälle finns skäl att upprätthålla normen om monogamins företräde framför promiskuiteten, så finns det skäl för ett samhälle att upprätthålla heteronormen. Inte i något av fallen innebär det ett underkännande av människovärdet hos den som önskar bryta mot dessa normer.
Stefan Gustavsson
generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen
