Ingen fråga i vår i den offentliga debatten har varit större eller viktigare än den debatt om passiv och aktiv dödshjälp, som fick sin början i 32-åriga helförlamade Candrah Löfgrens begäran till Socialstyrelsen att få bli sövd och att hennes livsuppehållande respirator stängdes av. Socialstyrelsens svar blev att lagen tillåter en patient att avstå från behandling, också livsuppehållande behandling av respirator. Den 6 maj sövdes Candrah på Danderyds sjukhus och hennes mamma stängde av respiratorn.
Debatten har handlat om gränserna för patientens självbestämmande, och få har invänt mot att varje människa ska ha laglig rätt att själv få bestämma över att avbryta en behandling, också en livsuppehållande behandling. Däremot har det varit tyst om frågan varför någon vill avbryta sin livsuppehållande behandling. Candrah gav själv svaret i den dokumentär som TV4 sände 24 maj där Candrah intervjuades. Sitt handikapp i sig hade hon lärt sig att leva med, och hade ett gott liv. Hon hade dock fått mer smärtor, berättade hon, och hade svårt att sitta upp. Men det var inte enda skälet till att hon begärt att hennes respirator skulle stängas av.
Hennes viktigaste budskap till den halva miljon människor som såg dokumentären var:
”Det är egentligen ingen som vill ta hand om mig. Alltså inte kommun, inte något sjukhus, ingenting. Det blir för dyrt. Jag är för stort ansvar. Det är inte lika: ,Yes! Vi får ta hand om Candrah! Hon är den lättaste att ta hand om och kostar minst., Så är det tyvärr inte.”
I dokumentären framgick att Candrah vårdades av sammanlagt 11 personliga assistenter. Det är inte svårt att förstå att hon kommit till slutsatsen att ingen ville ta hand om henne, att hon var ett för stort ansvar, att hon var för dyr, och att hon därför ville avsluta sitt liv.
Den stora frågan som Candrah Löfgren gör så brännande aktuell i vår är inte om samhället ska ge en människa rätt att få ta sitt liv, utan om samhället ska ge en människa rätt att få leva sitt liv, och rätt att få kosta.
Om det sista ordet efter Candrah blir att hon fick en god död som hon själv fick välja, och att det var ett gott val för henne, blir också budskapet till alla handikappade ett outtalat ”Så kan du också välja”. Och många handikappade kommer att tyda svaret till ”Så bör du också välja”.
Candrah är det senaste offret för den etik som kallas nyttoetik, utilitarism, och som i Sverige har sin främste förespråkare i Torbjörn Tännsjö. Den synen förespråkar att vad som skapar störst lycka för de flesta är rätt. Utilitarismen vill eliminera lidandet, genom att eliminera dem som lider.
Beskedet från regering och riksdag, likaväl som från sjukhus och kommuner måste vara ett entydigt ”Du har rätt att leva, du är värdefull för den du är, inte bara för vad du kan bidra med i samhället”.
Den kristna människosynen ger alla människor ett lika, absolut och okränkbart människovärde, oavsett ålder, funktion eller etnisk bakgrund. ”Du vet väl om att du är värdefull”. Ingen uppgift i samhället är större idag för svensk kristenhet än att vara garanter för den människosynen.
TUVE SKÅNBERG
Direktor Claphaminstitutet
Artikeln är även publicerad i Världen idag
