Jesus har sagt åt oss att gå ut i hela världen och predika evangeliet för alla människor. Evangeliet är Guds räddningsplan för världen. Det handlar om att människan har hamnat på kollisionskurs med Gud, synden och de destruktiva krafterna har tagit över, och genom Jesus, och genom hans död och uppståndelse, sträcker Gud ut sin hand till världen för att rädda den. Frälsningen finns hos Jesus. Räddningen finns hos Jesus. Det eviga livet finns hos Jesus. Det meningsfulla livet finns hos Jesus, det liv som handlar om att vara förlåten, försonad och med en upprättad och levande Gudsrelation.
Ibland har jag en känsla av att vi i svensk kristenhet sysslar med allt annat än det som Jesus har sagt åt oss att göra. Han sade åt oss att gå ut. Inte att gå in. Eller dra folk in i våra kyrkor. Gå ut till dem var det övertydliga budskapet. Människor måste få höra om Jesus, man måste få höra evangeliet presenteras för sig, begripligt, med ord som människor begriper idag. Och det måste finnas en kontakt, ett förtroende, för att människor ska stanna upp oss lyssna.
Vi håller på med ett gigantiskt maskineri i svensk kristenhet, många tusen predikningar predikas varje vecka, många tusen gudsjänster ordnas varje vecka, listan över konferenser och arrangemang är oändlig, och vi ska på alla tänkbara sätt vara världsförbättrare och samhällsengagerade. De kristna resurserna på utbildning är mycket omfattande, och de teologiska debatterna är legio.
Och man kan ju inte hävda att något av detta är fel.
Men min känsla är att något fattas, något i hela systemet är skevt. Har något gått galet med våra prioriteringar. Kan det möjligtvis handla om att Jesus sade åt oss att gå ut. Och det räcker inte med att bara gå ut och vara, att vi kristna är snälla och goda och hjälpsamma och skötsamma frälser knappast någon. Människor måste få höra evangeliet, för att komma till tro. Det måste predikas. Och för att kunna predika måste man vinna ett förtroende och en kontakt, annars lyssnar människor inte. Så enkelt är det, eller kanske – så svårt är det.
Att flytta ut kyrkan på stan, att flytta ut kyrkan på skolorna, att flytta ut kyrkan på arbetsplatserna, att flytta ut kyrkan på stan på fredags- och lördagsnätterna, det är utmaningen. Men frågan är om hur många som vill vara med i flytten. Vi trivs ju så bra med varandra i vår församling, vi känner varandra, vi vill inbjuda människor att komma till oss, på vår hemmaplan.
Men när de inte kommer till vår hemmaplan, då kanske vi måste gå till de andras hemmaplan. Det var väl det Jesus menade när han sade att vi skulle gå ut.
Själv representerar jag ett samfund som räknas som det mest växande i svensk kristenhet. Vår nettotillväxt har varit ungefär 3.000 personer under de senaste tio åren, en ökning med 10 procent. Men granskar jag statistiken närmare, och går ner och tittar på hur den genomsnittlige församlingen fungerar, så är min analys att vi i mycket begränsad utsträckning för människor till tro på Kristus. Trots alla våra konferenser, utbildningar, och 315 församlingar med en massa program varje vecka. Det är en minoritet av EFK:s församlingar där vi kan se att människor kommer till tro.
Vi behöver utvärdera och omvärdera hela verksamheten i svensk kristenhet.
Och jag tror att en av hörnstenarna i omvärderingen och utvärderingen handlar om de små orden gå ut.
Jesus är vårt stora föredöme. Han gick ut. Han gjorde sällan något under inne i synagogan. Han var ute bland vanligt folk, och där höll han sina stora predikningar och gjorde tecken och under.
Att göra som Jesus är Kristi kyrka i Sveriges stora utmaning.
STEFAN SWÄRD
Ordförande EFK och Claphaminstitutet
Styrelseledamot SEA
