Det historiska mötet mellan den romersk-katolska kyrkan och lutherska världsförbundet är över. Jag följde högtidligheterna via TV
och försöker här sammanfatta mina personliga intryck, under tre
rubriker, skriver Stefan Gustavsson.
För det första är det glädjande att se kristna mötas till försoning och gemenskap. Det kan vi aldrig få för mycket av. Attityden av ödmjukhet är nog det mest bestående intrycket från gudstjänsten. Historiens tunga avlagringar lades åt sidan, likaså den mänskliga prestigen. Härligt! Vi behöver fortsätta odla nyfikenhet och en villighet att lära av varandra som kristna.
Det är också befriande att för en gångs skull se media i Sverige intressera sig för kristen tro och kristna kyrkor. Likaså var det härligt att höra statsministern uttala sig oreserverat positivt till kyrkornas viktiga arbeta för fred och för fattiga och utsatta. Den bekräftelsen borde ges oftare.
Det ovanliga i situationen underströks av statsministerns valhänta språkbruk. En politiker i världens kanske mest sekulariserade land behöver inte bry sig om kyrkor och kristen tro och det visade sig att statsministern inte ens behärskar det grundläggande språkbruket. Stefan Löfven talade flera gånger om den ”lutheranska kyrkan”. Pinsamt. För det andra fanns det en underliggande ambivalens vid gudstjänsten. Man talade om försoning och gemenskap och det är oerhört viktigt att vi gör upp oförrätter och ren ondska som från båda håll kommit till uttryck mellan katoliker och protestanter. Men ytterst handlade reformationen inte om personliga relationer, utan om kyrkans lära. Då är det inte försoning som behövs; det är en fråga om sanning. Där är det fortfarande långt mellan kyrkorna. Ingen tjänar på att vi sopa olikheterna under mattan; de behöver upp på bordet istället.
Ambivalensen kom i dagen på flera områden. Påven talade positivt om reformationen, medan Ulf Ekman i sin rapport om gudstjänsten i den katolska tidningen Catholic Herald skriver: ”A major question is, of course, how much a Catholic actually can applaud the Reformation.”
När jag läser de nordiska katolska biskoparnas herdabrev från den 15 oktober, som förbereder för reformationsminnet, är det samma inställning: ”500-årsminnet av reformationsskeendet [kan] inte vara något som ska firas i egentlig mening. Det bör snarare vara något att minnas ångerfullt.” Sedan läggs stor vikt vid att många evangeliska kristna börjat upptäcka den romersk-katolska tron och numera bejakar Skrift och tradition, synen på påven, helgonens och Marias roll, människans samverkan med nåden etc. Intrycket här skiljer sig markant från måndagens gudstjänst; här verkar det snarast handla om att hjälpa evangeliska kristna att bli katoliker.
En annan ambivalens gäller uttrycket ”synlig enhet”, som inte definierades. Vad innebär det? På ett konkret plan togs det positiva steg mot ökat samarbete i frågor om fattigdom, fred och miljö. Mycket bra! Men när det gäller församling och evangelisation är frågan inte så enkel. Den kompliceras bland annat av att den ena parten har en uttalad teologi som säger att enhet ytterst innebär enhet under påven. Splittringen manifesterades i tisdagens katolska mässa, där nattvardsbordet var stängt för evangeliska kristna.
För det tredje var det mer än ambivalent, det var motsägelsefullt på flera punkter. Det första imperativet, eller åtagandet, i överenskommelsen mellan kyrkorna handlade om att fokusera på det gemensamma, inte det som skiljer åt. Men det är nog lättare sagt än gjort. Inför mötet i Lund intervjuades Ulf Ekman av Opus Dei och säger då: ”Påven har en roll som herde och tjänare till alla kristna”. Just detta är en av de stora skiljelinjerna. Vi som evangeliska kristna tror inte att påvens ämbete är från Gud. Här finns det förstås en inbyggd motsättning. Påvens roll blev naturligt starkt accentuerad under dagarna i Skåne. Men om vi ska betona det som vi har gemensamt och inte det som skiljer oss åt, ska vi då ge påven en så central roll?
Det fjärde imperativet eller åtagandet som man enades om löd: ”Lutheraner och katoliker bör gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid.” Härligt tänkte jag! Min entusiasm sänktes dock påtagligt när jag hörde den katolske kommentatorn på TV (1:08) säga: ”Evangeliet för vår tid är precis samma evangelium som i alla tider. Evangeliet rättar sig inte efter tiden, det är tidlöst. Evangeliet blir aldrig gammalt.” Bra, tänkte jag. Och så fortsatte kommentatorn: ”Som katolik tänker jag att evangeliets budskap redan är skrivet i människans hjärta, så det är egentligen inte så svårt att ta till sig.” Men det är ju enligt Nya testamentet lagen (inte evangeliet) som är skriven i människans hjärta Ä och den lagen är inte lätt. Ingen klarar att hålla den. Det är därför vi behöver evangeliet, som inte handlar om vad som finns i vårt hjärta, utan som handlar om vad någon annan har gjort för oss.
Jag är väl medveten om att kommentatorns ord inte har någon officiell status, men för mig illustrerar den att skillnaderna i hur vi förstår trons centrum kvarstår. Skillnaderna finns kvar i de olika andliga kulturer som respektive kyrka bygger upp (och som kom till uttryck i kommentatorns ord) och de finns kvar bakom de oprecisa formuleringarna i Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen.
För en analys av den gemensamma deklarationen, se den mycket klargörande intervjun med teologen Mike Reeves här.
Så mina intryck var blandade; glädje, ambivalens och motsägelser. Det är mycket positivt att vi odlar goda och varma relationer. Men det är naivt Ä och det gäller först och främst den protestantiska sidan Ä att bortse från de stora teologiska skillnader som rent faktiskt finns.
Stefan Gustavsson
Generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen
