Redaktionen på Kalla Fakta är knappast det mest lämpade
gänget attgöra seriösa analyser av den kristna världen Ä vi på SEA vet! 2011 avbröt de bland annat våra årsmötesförhandlingar i samband med en tendentiös granskning av Frälsningsarmén. Fördomar och brist på kunskap om det man ska undersöka är ingen bra utgångspunkt, vilket också präglade veckans reportage om mirakelpastorer. Det skriver Stefan Gustavsson i en kommentar till Kalla Faktas reportage 28 oktober.
Att göra Jens Garnfeldt till symbolfigur för den världsvida karismatiska
rörelsen är förryckt. Som Joel Halldorf skrev på Twitter: ”Kan någon förklara nyhetsvärdet kring Garnfeldt? Han avvisas av kyrkorna, har få följare & ingen samhällspåverkan. Vad är grejen?”
Samtidigt måste jag också tillstå: Jag skäms. Jag skäms när det är sekulär media som behöver stå för renhållningsarbetet i den kristna församlingen. Varför ska vi som kristna igen behöva uppleva att påståenden om mirakulösa händelser, när de undersöks, saknar grund?
I förra veckans nyhetsbrev skrev vi om vikten för muslimska gemenskaper i Sverige att hålla extremism, förtryck och våldsförhärligande ideologer stången. Samma ansvar vilar förstås på den kristna församlingen Ä också när avarterna är av annat slag. Manipulation, överdrifter, påstående det inte finns täckning för, utnyttjande av behövande människor, koppling mellan helande och pengar Ä Det är vår kallelse som kristna att själva konsekvent avvisa allt sådant, så att skammen hamnar på andra sidan: ”så att de som talar illa om ert fromma liv i Kristus får skämmas för sitt förtal”, 1 Pet 3:16.
Debatten efter Kalla Faktas reportage om mirakelpastorer är inte ny, utan återkommer tyvärr regelbundet. Varför? Därför att vi som kristna inte tar problemen på tillräckligt stort allvar med helandeförkunnnare som lovar mer än vad som visar sig vara sant och med godtrogna kristna som vill tillskriva Gud ett övernaturligt handlande också när det saknas grund för att Gud har gjort något sådant. Det ärar inte Gud. I Kapstadsöverenskommelsen som vi gav ut på svenska 2011 tas detta bland annat upp.
Låt mig här ta upp den principiella frågan om relationen mellan påståenden om helande och dessa påståendes sanningshalt. För att undvika missförstånd vill jag börja med att förtydliga mina egna utgångspunkter.
Som kristen tror jag på en levande Gud som är universums skapare, upprätthållare och Herre. Han har full kontroll och makt över sin skapelse. Han hör bön och svarar suveränt utifrån det helhetsperspektiv som vi saknar.
Som kristen tror jag att universum är ett öppet system av orsak och verkan. Påståendet innehåller två viktiga delar. (1) Gud har skapat världen som ett system av orsak och verkan, med den ordning och regelbundenhet som vi kan beskriva i termer av naturlagar. (2) Detta system är samtidigt öppet för Gud, så att han kan tillföra något nytt in i systemet, vilket vi kallar under. Kristen tro håller samman det naturliga och det övernaturliga. Gud är lika mycket involverad när något händer i systemet som när något tillförs systemet. Jag tackar Gud både när kroppens självläkningsprocesser fungerar, när läkare utför sitt arbete och den moderna medicinska forskningen kommer till vår hjälp och när helande sker.
Som kristen tror jag att varje församling, i enlighet med Jakob 5:14-15, är kallad att be för sjuka och smörja med olja. Tillsammans ska vi söka de andliga gåvorna, däribland gåvan att bota sjuka, 1 Kor 12:9.
Som kristen håller jag sanningen högt; vi ska inte bära falskt vittnesbörd, vi ska låta vårt ja vara ett ja och vårt nej ett nej, vi ska lägga bort lögnen och tala sanning med varandra.
Utifrån dessa utgångspunkter blir diskrepans mellan påståenden om under och vad som går att verifiera som under problematisk. Det är inte hållbart att i Jesu namn gång på gång proklamera att människor i ett givet auditorium befrias från t ex cancer om det inte verkligen också sker. Då drar vi vanära över Jesus namn och skapar djupa sår hos redan behövande människor.
Vi får Jesus att framstå som en lögnare som inte levererar det vi påstår han lovat Ä alternativt skuldbelägger vi människor som kommer att anklaga sig själva för bristande tro, i en situation när de kanske mer än någon gång tidigare istället behöver bekräftelse på Guds kärlek och nåd.
Om det sker under går det att få det bekräftat; den som fått en cancerdiagnos och som vid nästa läkarbesök oväntat friskförklaras är inte svår att få kontakt med. Och om det bekräftas är vi många som kan vara med och tacka Gud! Om det inte sker under ska vi inte påstå att det skett under. Det är, som någon uttryckt det, att ljuga på Guds ära.
Här finns tre alternativ:
1. Förkunnaren har fått ett ord från Gud och det ordet går i uppfyllelse och människor blir helade. Praise the Lord!
2. Förkunnaren tycker sig ha fått ett ord från Gud, men har missförstått situationen och därför sker inget helande. Det är inget förvånande Ä vi är alla bristfälliga människor Ä och det finns ingen anledning att göra en stor affär av en sådan händelse. Men om det är ett återkommande fenomen att samma förkunnare tycker sig höra från Gud, utan att det är Gud som talar och utan att orden går i uppfyllelse, måste personen korrigeras och ändra beteende.
3. Förkunnaren vet att det inte är ett ord från Gud men uttalar dem, av någon anledning, ändå (makt, imperiebygge, pengar, andlig image, syndens kusliga makt att bedra Ä). Här behöver personen sättas i andlig karantän till dess att personen omvänt sig. Det behövs ett modigt och klarsynt ledarskap som vågar agera som herdar med uppdraget att värna fåren.
Jag önskar mer av öppen och saklig inställning bland oss kristna. Det vi gör och säger måste tåla att undersökas, av både kristna trossyskon och av dem som inte är kristna.
Gud äras när vi söker honom och tror på honom, men knappast om vi utifrån egna förhoppningar och önskningar hävdar det som inte är sant. Alla vi kristna måste vara beredda att rannsaka oss själva och också låta oss prövas av andra för att se om våra ord, vår undervisning och våra påståenden är sanna.
Stefan Gustavsson, generalsekreterare
Fotnot: SEA intervjuades bland annat i tidningen Dagens reportage om Jens Garnfeldt och det problematiska i när fristående predikanter positionerar sig utanför den etablerade kyrkligheten.
[Reviderad version av tidigare text publicerad 2010]
