Att korset polariserar är inget nytt. Den tidigaste användningen av korset som en kristen symbol användes för markera mot kristna. Det är när en församling flyttar bort fokus på Guds unika frälsningsverk på korset som en kyrka drar sin sista suck, skriver Jacob Rudolfsson.
Samhällsdebatten har hettat till kring kyrka och kristen tro. I skrivande stund har över 8000 personer anslutit sig till Facebookgruppen Mitt kors för att uttrycka sitt stöd för kristna som förföljs för sin tro. Enligt den senaste religionsfrihetsrapporten från Pew Forum, som kom i slutet av juni, förföljs kristna av olika grupper i samhället i fler länder än tidigare (från 74 länder år 2007 till 85 länder år 2014). Även jämfört med andra religiösa grupper är kristna utsatta i flest länder. Det kan handla om alltifrån attacker, misshandel, förstörelse av kyrkor och annan egendom, till diskriminering i arbetslivet och utbildningsväsendet.
Samtidigt har röster höjts om att användandet av korset i syfte att visa solidaritet med förföljda kristna snarare skapar motsättningar och orsakar konflikt med andra religiöst troende. Solidaritetsmarkörer för andra utsatta religiösa, etniska eller sexuella minoriteter, har knappast fått utstå samma offentliga kritik.
Att korset polariserar är inget nytt. Frågan är om det behöver vara något negativt i sig.
De första kristna undvek inledningsvis användningen av korset som kännetecken, bl.a. för att det påminde om avrättandet av brottslingar. Den tidigaste användningen av korset som en kristen symbol är förmodligen i ”Alexamenos graffiti”, från 100- eller 200-talet, vars syfte var att just markera mot kristna. Den upptäcktes i Rom 1857 och hänger idag i museet på Palatinen, i Rom, där jag såg den i våras. Inristningen, som är närmast att betrakta som väggklotter, är av en människa med åsnehuvud hängandes på ett kors. Bredvid står en man som tillber åsnan och den grekiska texten: ”Alexamenos tillber sin gud”. Korset var knappast ett tecken på vördnad; Alexamenos förlöjligades för sin tro på en korsfäst gud. Att Paulus, konstaterande för de kristna i det mångreligiösa Korint att Jesu korsfästelse sågs som en dårskap och stötesten av den omgivande kulturen, var därför inte oväntat.
Romarna införde korsfästelse som ett offentligt spektakel. Innan långa järnspikar drevs in i handleder och fötter piskades den som skulle korsfästas blodig. Varje liten rörelse, hängandes på korset, för att inte kvävas av sin egen kroppstyngd, orsakade enorm smärta. Korsfästelsens brutalitet skickade ett kraftfullt budskap till alla som vågade utmana Roms makt; Detta är vad som kan hända dig.
Romerska medborgare kunde halshuggas men inte korsfästas då det ansågs vara för grymt Ä förutom i extrema fall. Den romerske filosofen Cicero ansåg att korsfästelse var ett opassande samtalsämne i alla sammanhang. I Korset Ä Meningen med Jesu död (Libris), citerar John Stott Cicero: ”Att binda en romersk medborgare är ett brott, att prygla honom är en styggelse, att döda honom är nästan ett mord; att korsfästa honom är Ä ja, vad skall man säga? Det finns inget ord som kan beskriva ett så förfärligt illdåd.” ,
Inom islam förkastas tanken på att Jesus korsfästes med att Allah inte kunde tillåta en av sina stora profeter att bli så förnedrad. Även en av Västvärldens mest betydelsefulla tänkare i modern tid, Friedrich Nietzsche, såg Jesu korsfästelse som en förödmjukelse och avfärdade kristendomen som ”liket på korset”.
Korset har alltid varit polariserande och stötande.
”Varför måste vi förkunna det anstötliga och berömma oss av det förnedrande?” frågar sig John Stott. Svaret enligt honom ligger i ordet ”integritet”.
Stott fortsätter: ”Den kristna integriteten består delvis i en önskan att avslöja det som är falskt och snedvridet men främst i den personliga troheten mot Jesus, för vilken det frälsande korset var så centralt”. Han citerar därefter den skotske teologen P.T. Forsyth, som avsade sig sin tidigare liberalteologiska hållning, och 1910 skrev att ”[o]m man flyttar tron från detta centrum, har man slagit den sista spiken i kyrkans kista. Då är kyrkan dödsdömd och det är bara en tidsfråga när den kommer att dra sin sista suck”.
Oavsett hur stor utmaningen från den islamistiska extremismen eller aggressiva sekularismen än är, ligger det största hotet mot evangeliets spridning i den kristna församlingens händer. Det är när man flyttar bort fokus på Guds unika frälsningsverk på korset genom Jesus Kristus, för att anpassa sig till sin samtid, som en kyrka drar sin sista suck.
Jacob RudolfssonBitr. Generalsekreterare SEA