Reaktionerna efter Markus Birros krönika om Gud visar på bristen på tolerans för oliktänkande inom kultursfären. Får man ens vara kristen och kulturutövare? SEA:s samordnare, Jacob Rudolfsson, skriver på debattsajten Newsmill.
När den rumänske prästen Richard Wurmbrand arresterades den 29 februari 1948 av landets kommunistregim, innebar det 14 år av både mental och fysisk tortyr. Brottet? Hans kristna tro och offentliga deklaration av denna. I åratal tvingades han lyssna på: ”Kommunismen är god! Kommunismen är god! Kristendomen är dum! Kristendomen är dum! Ge upp! Ge upp! Ge upp!”. Sjutton timmar varje dag, utan vare sig sömn eller vila.[1]
Den svenska nyateistiska religionskritiken är en vårbris i jämförelse. Men dess hatiska nätaktivistsvans kommer farligt nära anständighetens gräns.
Nyligen har det pågått en kulturdebatt om det går att vara kulturutövare och samtidigt hysa borgerliga sympatier. Oavsett slutsats tycks debattens kanske främsta bidrag ha varit att sätta fingret på bristen på tolerans för oliktänkande inom kultursfären. Frågan får en extra tydlig relevans när man flyttar analysen från ideologi till metafysik; Kan man vara kristen och vara kulturutövare? Eller, för att precisera och lyfta fram ett aktuellt exempel: Kan man heta Marcus Birro och vara kulturutövare?
Poet, författare, krönikör, tv-programledare, fotbollsexpert. Marcus Birro syns överallt. Samtidigt är det när han skriver innerligt om sin nyfunna kristna tro som han får störst respons. Nyligen i den kristna tidningen Dagen där han i veckan debuterade som krönikör. Krönikan ”Sverige behöver Gud” har blivit en av de mest lästa och kommenterade texterna i tidningens historia. Många är positiva, men flertalet är kritiska där bloggare och kommentarer Ä till och med nyhetschefer (vad hände med pressetiken?) Ä inte drar sig för att använda glåpord och personangrepp. ”Homofob”. ”Halvrasistisk extremist”. ”Fundamentalist”. Jämförelser görs med Anders Behring Breivik och Birro uppmanas att återvända till spriten. Sansat och tolerant debattklimat? Knappast.
Jag ser inte Marcus Birro som en auktoritet i teologiska frågor. Som protestant och evangelikal kristen delar jag inte heller alltid hans katolska övertygelser. Men detta hindrar mig inte från att uppskatta honom, både som kristen och en spännande kulturskribent som vågar sticka ut. Men att blotta sig i det svenska medieklimatet verkar straffa sig själv. Där tycks tro ömsom svaghet betraktas med blodtörst av en sekulär elit. Redo att förlöjliga och demonisera.
Sett ur ett större perspektiv tycks vissa kulturpersonligheter se kristna som ett demokratiproblem. Gatutidningen Alumas tidigare chefredaktör såg det som ett demokratiskt problem att hemlösa går till religiösa organisationer för att få hjälp. Aftonbladets Anders Lindberg ondgjorde sig nyligen över att medlemmar i Livets ord utnyttjade sin demokratiska rättighet att engagera sig politiskt. Frälsningsarmén utsattes förra året för ett mediedrev för att man i normal demokratisk ordning hade medlemskriterier.
”Alla djur är jämställda, men vissa djur är mer jämställda än andra”, för att citera George Orwells Djurfarmen. Demokrati för alla, men mer demokrati för vissa?
[1] Richard Wurmbrands vittnesbörd om hur de kristna förföljdes bakom järnridån finns att läsa i hans självbiografi Torterad för Kristi skull (Evangeliipress, 1968) och den amerikanska kongresshearingen som han deltog i år 1966.
Jacob Rudolfsson
