Om man accepterar principen om rätt till fri abort oavsett anledning, då måste man acceptera abort av alla specifika anledningar. Som att man inte tycker om antalet kromosomer barnet bär på eller barnets kön eller dess IQ. Det skriver Stefan Gustavsson i en kommentar om politisk kortsynthet i värdefrågor.
Det finns ett ordspråk som heter ”Djävulen finns i detaljerna”. Låt mig illustrera: Det kan inte vara enkelt att vara politiker, det är jag den förste att inse. Konkreta beslut måste fattas, kompromisser måste göras, media och tillfälliga opinioner måste hanteras, samtidigt som de flesta politiker också bär på ideologiska övertygelser som de önskar ska få genomslag. Konststycket är att kunna kompromissa i nuet på ett sådant sätt att de egna ideologiska principerna inte långsiktigt undergrävs. Det kräver att man i förväg inser vilka konsekvenser ett visst beslut får, både i det långa perspektivet och för andra frågor. Låt mig ge två exempel:
Under kampanjen Bevara Äktenskapet fick jag många gånger frågan: ”På vilket sätt påverkar det dig och ditt äktenskap om vi inför könsneutrala äktenskap? Äktenskapet för alla som önskar gifta sig med någon av motsatt kön kommer ju fortsatt att vara detsamma!”
Svaret är att kortsiktigt sker det inte så mycket när man definierar om vad ett äktenskap är, men på sikt förändras situationen för alla. Redan nu är vi där. Genom att äktenskapet gjorts könsneutralt går det inte längre att tala om äktenskapet som en institution för samhällets framtid, för barnen. Vi har förändrat den grundläggande uppfattningen om relationen mamma Ä pappa Ä barn och kan inte längre tala om barns rätt till kunskap om och relation till sitt biologiska ursprung. Det går inte längre att hävda som ideal att barn ska få växa upp med två föräldrar, av olika kön, och som är det biologiska ursprunget till barnet. Istället för att tala om mamma och pappa talar vi nu om vem som är vårdnadshavare eller om den vuxne/de vuxna i hemmet.
Frågan om hur äktenskapet definieras visar sig alltså ha konsekvenser långt utöver frågan om vilka som får lov att gifta sig med varandra. Det har påverkat barns rättigheter och det har påverkat hur vi ser på familjen. Trist bara att så få politiker hade klarsynen eller modet att förklara vad det var man var i färd med att genomföra.
Ett annat exempel är abort. Alla partier som hävdar att abort ytterst sett måste vara den enskilda kvinnans beslut, har därmed gjort det omöjligt för sig själva att gå emot utsorteringen av barn med Downs syndrom eller av flickor eller av andra motiv.
Om man accepterar principen om rätt till fri abort oavsett anledning, då måste man acceptera abort av alla specifika anledningar. Som att man inte tycker om antalet kromosomer barnet bär på eller barnets kön eller dess IQ eller Ä
Framöver kommer vi att kunna få all möjlig kunskap i förväg om barnet som växer i kvinnans liv. Utifrån abortprincipen, att den enskilda kvinnan alltid måste fritt få besvara frågan om att föda eller döda, måste man också acceptera ett framtida utsorteringssamhälle, en kvalitetsbedömning på liv och död redan i fosterstadiet.
Mängder med människor sorteras redan bort. Inte därför att mamman och pappan saknar möjlighet att ta emot barnet de är upphov till, utan därför att barnet inte lever upp till kriterierna på ett efterlängtat barn som föräldrarna satt upp. Utifrån principen om den fria aborten kommer den utsorteringen att öka i takt med att informationsmängden om det väntade barnet ökar.
Tyvärr har politikerna, i samtliga riksdagspartier, genom tidigare ställningstagande gjort sig själva vapenlösa i frågan.
