Allt oftare hörs påståendet att religion i allmänhet är en positiv kraft för samhället i en tid av växande värdenihilism. Detta landar väl i en kultur som ogärna rangordnar olika värderingars ursprung. Men de värderingar som vi idag sätter högt är ett unikt resultat av den kristna tron, skriver Jacob Rudenstrand i sin sista nyhetsbrevsartikel innan han går på pappaledighet.
På senare tid har den politiska debatten om religionens roll i samhället svängt. Om tron tidigare har beskrivits som en tillgång, tenderar den numera att beskrivas som ett problem som ska hanteras – utan att klargöra vad som är problematiskt med respektive livsåskådning. Detta illustreras både av den enkät som vi på SEA har bett riksdagspartierna att besvara och av Dagens undersökning som jag nyligen fick kommentera.
I Göteborg fick det konsekvensen att kommunala bidrag till barn- och ungdomsverksamhet drogs in för att man gjorde samma bedömning av en kristen scoutkår som av våldsbejakande islamister med motiveringen att det i båda fallen handlade om ”religiös verksamhet”. Det är ungefär samma logik som om man skulle dra in statens stöd till idrottsrörelsen pga läktarvåldet.
Från SEA:s håll har vi tidigt varit ute med att tala om Sverige som ett pluralistiskt samhälle, där olika livsåskådningar bör få komma till tals och ge sitt bidrag i offentligheten. Men att alla livsåskådningar har rätt att komma till tals innebär inte att alla är likvärdiga.
I många kyrkor har det däremot vid ett flertal tillfällen höjts röster om behovet av att se det positiva i alla religioner; islam, hinduism och buddhism inkluderat. De anses helt enkelt ha en inneboende kraft för ett bättre och fredligare samhälle i en tid då den liberala demokratin leder till en allt starkare värdenihilism. Kontentan: Sverige och stora delar av Väst lever på lånad tid och religionerna bär på lösningen till våra problem.
De flesta religioner binder samman människor i en trosgemenskap och genererar ett värdesättande av livets andliga värden. Detta är okontroversiellt. Det är inte heller ett problem att en mångfald av livsåskådningar med sanningsanspråk kommer till tals i ett pluralistiskt samhälle. Det är snarare en temperaturmätare för ett öppet och fritt samhälle.
Problemet är att det inte är detta som har skapat den västerländska etiken som gett oss det öppna och fria samhälle där vi även vill värna främlingen, den svage, och den faderlöse, utan den specifika berättelsen om en korsfäst Messias, som var de marginaliserades vän.
I podcasten ”Unbelievable?” samtalade historikern Tom Holland, känd för sina böcker om Roms kejsare, och NT-forskaren N.T. Wright under sommaren om Paulus brev. Enligt Holland, som inte är bekännande kristen, har vi Nya testamentet att tacka för flera av det rättigheter som vi idag tar för givet: ”Begreppet folkrätt, för att ta ett exempel, eller mänskliga rättigheter, de går inte tillbaka till grekiska filosofer, de går inte tillbaka till det romerska imperiet; de går tillbaka till Paulus”. Vår nutida tanke att det är finare att vara offer än förövare, blir otänkbart utan den korsfäste Kristus, menar Holland. I en artikel i New Statesmanfrån 2016 skriver han att kristendomen ”är den främsta anledningen till att de flesta av oss som bor i postkristna samhällen fortfarande tar för givet att det är ädlare att lida än att orsaka lidande. Det är därför vi generellt förutsätter att alla människors liv är lika värdefulla.”
Holland är inte ensam. Även den välkände psykologen Jordan Peterson gör samma bedömning. I en artikel i Wall Street Journal från juni summeras hans syn på Bibelns betydelse:
”Bibeln är”, skriver Peterson, ”på gott och ont, den västerländska civilisationens grunddokument”. Det är den yttersta källan till vår förståelse om gott och ont. Dess uppkomst ryckte bort den antika uppfattningen att de mäktiga hade rätt att helt enkelt förtrycka de svaga, en förändring som var ”inget annat än ett mirakel.” Bibeln utmanade och så småningom besegrade en värld där dödandet av människor för underhållning, barnamord, slaveri och prostitution helt enkelt var något som tvunget måste finnas.
Det var inte Sokrates, Gautama Buddha eller Muhammed som gav upphov till idén om människans okränkbara värde vilket i stort sett hela vår civilisation bekänner sig till. Ändå förs det ofta fram i debatten att religion i allmänhet skulle vara något positivt.
I kontrast till Holland och andra historiker intar många religionsvetare snarare ett sociologiskt än ett ideologiskt synsätt på religiösa övertygelser – religion är alltid resultatet av dess utövare i varje givet sammanhang. Det går inte att säga att ett visst religiöst uttryck är mer i linje med urkunderna än ett annat, menar man. Givetvis landar detta väl en kultur som ogärna rangordnar olika värderingars ursprung. Även om alla religioner inte kan vara sanna, har de ändå samma goda idéer, menar man.
Samtidigt säger alla livsåskådningar något om den yttersta verkligheten, om människan, om livet, om döden, om meningen med livet, osv. Oftast helt olika saker. Det får i sin tur mer eller mindre rimliga konsekvenser i praktisk handling.
En person som ofta lyfts fram i debatten om religionernas positiva bidrag är den franske politiske tänkaren Alexis de Tocqueville (1805-1859). I sitt mest kända verk ”Demokratin i Amerika” lyfter han nämligen fram hur religion trots en mångfald av uttryck, utgör religionen fundamentet för ett samhälle som håller ihop. Dock är det hela tiden den kristna tron som Tocqueville syftar på, vilket är uppenbart när man läser ”Demokratin i Amerika”. I ett annat sammanhang gör han dessutom en kritisk analys av både islam och hinduism. Även om han i den förra såg vissa överlappande aspekter med en kristen världsbild, betraktade han islams ”sociala och politiska tendenser […] som oroväckande” då det saknas en idé om separation av moské och stat. Hinduismen å sin sida, med i synnerhet kastsystemets hierarkiska syn på människans värde och att den svage förtjänar sin status pga förmenta försyndelser i ett tidigare liv, såg Tocqueville som oförenlig med demokratins idé.
Både föreställningen om att staten eller överheten inte styr över människors djupaste övertygelser samt att varje enskild människa har samma okränkbara värde, är avgörande för ett öppet och fritt samhälle. Detta har varit några av den kristna trons unika bidrag i människans historia.
Även om den kristna trons centrum – att vi är frälsta av nåd och inte av våra goda gärningar, kompetens, intellektuella kapacitet, moraliska status, osv – exkluderar all form av överlägsen attityd gentemot andra trosutövare, finns de resurser som krävs för att motarbeta västvärldens värdenihilism på ett unikt sätt i den kristna tron.
Som kristna behöver vi samtidigt inse att dessa resurser bara kan uppstå i spåren av evangeliet om Kristus – annars reducerar vi tron till moralism. De första kristna predikade trots allt inte samhällsaktivism, utan en korsfäst och uppstånden Messias.
Jacob Rudenstrand
Bitr. Generalsekreterare
Fotnot: För mer om den kristna trons betydelse för samhället, se gärna inspelningen av pastorn Tim Kellers tal vid det brittiska parlamentets bönefrukost i somras.
