Inom akademin vittnar man om hur ideologi begränsar både sanningssökandet och den akademiska friheten. Finns sanning, eller ska fakta endast ses som en social konstruktion? Befinner sig västvärlden i en sanningskris? Hur ser utbildningsväsendets roll i att vaccinera oss mot sanningsrelativism ut?
Med dessa formuleringar inbjöd Svenska Evangeliska Alliansen till ett seminarium om den akademiska friheten och slaget om sanningenunder sommarens Almedalsvecka. I panelen satt filosofiprofessorn Åsa Wikforss, ledarskribenten Adam Cwejman, kommunalrådet Karin Pleijel (MP) och undertecknad, och moderator var Timbros Lars Anders Johansson. Det blev ett intressant samtal om sanning och kunskapssyn i en tid av post-sanning och fejknyheter, och det finns till allmän beskådan på SEA:s hemsida.
Seminariet fick dock en besk bismak på grund av ett märkligt avhopp. Till samtalet var nämligen också Konstfacks rektor Maria Lantz inbjuden. Konstfack hartidigare stuckit ut hakangenom att tacka nej till den mest meriterade sökande till en professur i visuell kommunikation, med hänvisning till att personen i fråga inte var tillräckligt ”normkritisk”. Han var, med andra ord, inte anhängare till den på högskolan rådande inne-ideologin.
Det hade varit intressant att höra hur Konstfack relaterade detta till seminariets rubrik, och till vår glädje fick vi först ett entusiastiskt ja från rektorn. Dagen därpå hörde dock hennes kommunikationschef av sig och lämnade återbud. Huvudmotiveringen var att ”våra respektive organisationers värdegrunder står alltför långt ifrån varandra och att risken för att hamna i scenarier där olika sanningar ställs mot varandra är för stor”.
Som exempel på den oöverbryggbara klyftan angavs att vi i SEA tror att äktenskapet är ämnat för man och kvinna, samt att vi för 14 år sedan i ett rättsfall om yttrandefrihet tog principiell ställning för en person som Konstfack hyser antipatier mot. Att personen friades i Högsta domstolen ansågs i sammanhanget som ovidkommande.
Konstfack är inte vilken skola som helst, utan en av Sveriges viktigaste kulturskolor. För oss är det därför djupt bekymmersamt att som kristen organisation behandlas som ”oberörbara” av skolans ledning. Till saken hör att vi känner till flera personligt troende som studerar på skolan. Hur ska dessa känna sig välkomna på en institution vars företrädare inte vill stå under samma tak som en etablerad kristen tankesmedja?
Samtidigt är vi förstås inte helt förvånade. Konstfacks agerande kan nämligen sägas illustrera ett betydligt större mönster, som i praktiken var ett skäl till att vi över huvud taget initierade seminariet. Inte minst i den engelskspråkiga världen talas det allt mer om ”no platforming”, vilket betyder att man hindrar människor från att komma till tals vars åsikter man inte sympatiserar med.
Särskilt tydligt är fenomenetpå olika universitetscampus, och det är väl belagt även vid våra svenska högskolor. Bara i vårt eget kontaktnät finns personer som har portats för att de haft ”fel” åsikt i fråga om abort och religion, och på senare tid har radikalfeministerförklarats som icke önskvärdapå grund av sin hållning till transsexuellas rättigheter.
Ett likartat exempel från årets Almedalsvecka är domprosten Mats Hermanssonsomtalade klockringningi samband med den borgerliga debattören Thomas Gürs seminarium. Det var ett förbluffande maktspråk från en av Svenska kyrkans högst uppsatta företrädare.
När Konstfack mot bakgrund av detta väljer att inte delta i SEA:s seminarium om akademisk frihet och sanning för att undvika ”att hamna i scenarier där olika sanningar ställs mot varandra”, lämnar det som sagt en besk bismak. Därför har vi några frågor till skolans ledning:
Är det inte en högskolas uppgift att låta olika uppfattningar brytas mot varandra? Kan man över huvud taget vara normkritisk utan att tillåta att olika normsystem får synliggöras? Och hur ska vi tolka hållningen att traditionella kristna värderingar inte är förenliga med Konstfacks värdegrund? Är personligt troende den enda minoritet som man i normkritikens namn inte vill vara med och värna?
Temat ”den akademiska friheten och slaget om sanningen” lär vara aktuellt under lång tid framöver. Låt oss därför fortsätta samtalet om relationen mellan ideologi och vetenskap – och mellan ärligt kunskapssökande och ”no platforming”.
Olof Edsinger
Läs på timbro.se
