Statens medicinsk-etiska råds rapport ”Livstecken efter sen abort” har en god ansats. Men samtidigt präglas den av nyspråk och av en rad grundläggande inkonsekvenser. Detta riskerar att rigga ett viktigt samtal på förhand, menar SEA:s Jacob Rudenstrand.
I debatten om tiggeriförbud förs ofta invändningen fram att ett sådant skulle sopa problemen under mattan – att man bara vill slippa se fattigdom och misär, och att vi i stället behöver konfronteras med de obekväma sanningarna för att kunna komma med humanitära lösningar. Liknande argument förs fram när det gäller flyktingströmmarna till Europa. Nöden upphör inte för att vi stänger våra gränser.
Intressant nog är det dock rakt motsatt argumentation som används när det gäller frågan om aborter i allmänhet och sena aborter i synnerhet. Där tenderar nämligen stora delar av debatten att sopas under mattan.
Medicinsk-etiska frågor är per definition jobbiga. De berör både det djupt personliga och det principiella: hur vill vi vara som människor och hur bör vi tänka om mänskligt liv? Att lägga locket på i denna typ av frågor är därför sällan någon hjälp för själva sakfrågan.
När nu Smer släpper sin rapport ”Livstecken efter sen abort” öppnar det dock för just en seriös diskussion om människovärde och mänskligt liv. Men samtidigt väcks det en rad frågor utifrån rådets resonemang.
Att rekommendera en sänkning av veckogränsen bör enligt Smer undvikas. Enligt rådet kommer det även framöver att finnas fall där sena aborter är angelägna – antingen av sociala skäl eller pga upptäckten av fosterskador. Men detta är ju i sig ett ganska märkligt argument. Någonstans måste man dra gränsen, och det går alltid att argumentera att en sen gräns håller fler dörrar öppna. Man frestas därför att tolka ställningstagandet mot en sänkning som en anpassning till ledamoten Åsa Gyberg-Karlssons (V) särskilda yttrande i rapportens slut: ”Vi vill dock särskilt betona vikten av att aborträtten på inga villkor får begränsas.”
Smer konstaterar vidare att det är ”obestridligt att alla levande födda individer, oavsett bakgrund, omfattas av människovärdesprincipen och har samma grundläggande rättigheter, inklusive rätt till liv”. Detta innebär, står det, att ”ur ett människovärdesperspektivär ett foster som visar livstecken efter en sen abort ett barn och måste jämställas med andra barn när det gäller de grundläggande rättigheterna. Det innebär att rätten till liv omfattar även ett sådant barn.”
Men samtidigt säger man: ”Att rädda ett foster till liv efter sen en abort är inte etiskt okomplicerat.” Och här måste man ju fråga sig: hur ska Smer egentligen ha det? Antingen gäller människovärdesprincipen alla levande födda och är ”obestridlig” – inklusive rätten till liv – eller så är det ”komplicerat”. Som det nu är relativiserar rådet sina egna principer. Som även Maria Ludvigsson noterar i Svenska Dagbladet: ”en rätt som ’beror på’ är inte längre en rättighet.”
När rådet vill motivera varför så kallad feticid bör introduceras som ett moment i aborten, skriver man uttryckligen att detta innebär ”att man injicerar ett läkemedel till fostret innan aborten inleds som medför att fostrets hjärta stannar”. Men detta är knappast en rimlig beskrivning av ett läkemedel. Enligt läkemedelslagen (SFS 1992:859) definieras läkemedel som varor med syftet ”att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller symptom på sjukdom eller att användas i likartat syfte”. I vilka andra situationer används läkemedel med det explicita syftet att beröva någon livet? Och vilket ”läkemedel” avser man att använda? Borde man inte hellre tala om ett dödligt gift?
Förutom att man vill ersätta livsduglighetsgränsen i abortlagstiftningen med en fast veckogräns (baserat på vad framgår inte), skriver det statliga rådet uttryckligen: ”Feticid innebär också att kvinnan/föräldrarna/vårdpersonalen besparas det möjliga obehag det kan innebära att det framfödda fostret visar livstecken.” Tänk om vi resonerade så även på andra områden som har med mänskligt liv att göra? Inkonsekvensen är faktiskt förbluffande, inte minst i jämförelserna med debatten gällande invandring och tiggeriförbud.
Smers rapport har en god ansats, så till vida att man vill bidra med en seriös debatt i en ofta högljudd diskussion. Men tyvärr tenderar nyspråket och inkonsekvenserna att på förhand rigga ett viktigt samtal.
