Påskdagens attacker mot kyrkor och hotell i Sri Lanka har beskrivits som chockerande av en hel omvärld. Men som den prisbelönte journalisten John L Allen, författare till The Global War on Christians (2013), skrev i en kommentar till Angela Merkels uttalande: ”Det chockerande är att det inte är chockerande – det utgör istället en del av ett otäckt, förutsägbart globalt mönster.”
Kristna är världens mest förföljda grupp. Det visar bland annat det politiskt och religiöst oberoende forskningsinstitutet Pew Research Centers mätningar av restriktioner av religionsfriheten. Vid senaste mätningen (2016) drabbades kristna av trakasserier i 144 länder, jämfört med 128 året innan. Det är fler än någon annan religiös grupp som utsätts för förföljelser och förtryck. I samband med att den tvärpolitiska kommissionen U.S. Commission on International Religious Freedom den 29 april släppte sin årliga religionsfrihetsrapport konstaterade en av kommissionärerna, Gary Bauer: ”Kristna är den mest förföljda religiösa gruppen i världen och förföljelsen accelererar”. Det är ”den obekväma sanningen”, enligt brittiska UD:s delrapport om förföljelsen av kristna, som presenterades häromdagen.
Särskilt under kristna högtider har våldet ökat, i synnerhet i samband med påskfirandet som är kristenhetens största högtid då man firar Jesu uppståndelse – startskottet för den första församlingen.
Några exempel från de senaste åren:
2015: Skärtorsdagen 2 april, Kenya – Attackerade den islamistiska terrorgruppen Al-Shabaab University of Garissa. Målet var kristna studenter och totalt dödades 148 studenter i attacken.
2016: Påskdagen 27 mars, Pakistan – När kristna familjer firade påskdagen på ett nöjesfält i Lahore, sprängde en Taliban-grupp 75 människor till döds och ytterligare 300 skadades.
2017: Palmsöndagen 9 april, Egypten – I samband med gudstjänsten attackerade självmordsbombare, anslutna tilI Islamiska staten, två koptiska kyrkor. Över 40 människor, däribland många barn, dog och ett 100-tal skadades.
2018: Annandag påsk 2 april, Pakistan – Fyra kristna släktingar blev ihjälskjutna i Quetta när de var på väg till en marknad för ett påskfirande.
Inte ens julen är fredad. Bara i fjol kunde organisationen International Christian Concern dokumentera 25 attacker mot kristna i Indien.
Samtidigt har en debatt blossat upp i sociala medier om politikers tystnad kring förföljelsen av kristna. Bland annat har Barack Obama, Hillary Clinton och Annie Lööf kritiserats för i sina Twitter-uttalanden inte uttryckligen nämnt att det handlar om kristna. I de två förra fallen har det handlat om ”Easter worshippers”. I det senare fallet, ”troende”. Även om det förmodligen var omedvetet, kunde kritiken lätt ha undvikits. Som det är nu spelar det tyvärr in i bilden av hur både västerländska medier och politiker är blinda för att kristna kan vara – och är – offer för religiöst motiverat terror. Inte minst islamistisk sådan.
Detta har bland annat den danske journalisten Klaus Wivels kartlagt i sin bok ”De sista kristna” (Marcus förlag, 2015). Där beskriver han hur den västerländska religionskritiken kombinerat med en postkolonial skuld har orsakat en blind fläck för kristna som en förföljd minoritet. ”I väst uppfattas vi som araber, i arabvärlden betraktas vi som kristna. Vi förlorar på båda fronter”, berättar en kristen man i Betlehem för Wivel.
I Sverige har det fått uttryck i att Utrikesdeklaration utelämnat förföljelsen av kristna minoriteter under flera år, samtidigt som andra minoriteter omnämns flitigt.
Mitt under IS folkmord på kristna och andra minoriteter utsåg utrikesminister Margot Wallström även ett särskilt sändebud mot islamofobi och antisemitism – men inte för utsatta kristna (nu har titeln, efter mycket kritik, ändrats till ”sändebud för interkulturell och interreligiös dialog”, vilket förmodligen är en mer saklig beskrivning samtidigt som den är mindre ”vassare”). När kristna attackerades på svenska flyktingboenden utlovade tidigare kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke en handlingsplan, men när ”Nationell plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott” offentliggjordes november 2016 omnämndes inte attackerna mot kristna flyktingar en enda gång. Detta att jämföra med exempelvis 24 omnämnanden av muslimers utsatthet. När riksdagen debatterade IS utrensningen av kristna i Irak och Syrien ville regeringen inte erkänna att det pågick ett folkmord. Inte heller ”Seyfo”, folkmordet i dåvarande Osmanska riket 1915, har erkänts trots att regeringen innan valet 2010 lovade att fullfölja riksdagens beslut att göra detta. I flera identitetspolitiskt genomsyrade utfästelser, är utsatta kristna i stort sett den enda grupp som inte lyfts fram.
Migrationsverkets handläggare har även de senaste åren uppvisat en påtaglig religiös analfabetism. I flera fall får kristna med muslimsk bakgrund avslag trots att det råder dödsstraff för apostasi i deras hemländer.
Även i media, utanför den kristna pressen, har det varit tyst om den svenska församlingars kopplingar till de drabbade kyrkorna i Sri Lanka. Bland annat har den svenska Pingströrelsen, som arbetat många år i Sri Lanka, dragit igång en insamling till sin systerkyrka East Coast Zion Church i Batticaloa där 28 personer dog, varav hälften var barn.
När nu statsminister Stefan Löfven i en facebook-kommentar väljer att tala klarspråk om både offrens och förövarnas identitet, samt lyfter fram det kristna påskfirandets betydelse för oss som delar samma tro som offren och deras anhöriga, är det därför ett välkommet steg framåt. Kanske signalerar det ett uppvaknande för den faktiska realitet som många kristna globalt lever under.
Jacob Rudenstrand
Läs på Svd.se
