Ärligt talat är det lite tröttsamt att än en gång behöva ta till orda i hbtq-frågan. Av våra belackare får vi ofta höra att vi som klassiskt troende är ”fixerade” vid denna. Men den senaste tidens händelser i Luleå stift visar ju tydligt på något annat: Det är Svenska kyrkans etablissemang som har gjort frågan till ett lackmustest för sann kristen tro. Från domkapitlet har vi till och med fått höra att den som öppet håller fast vid en traditionell äktenskapssyn riskerar att utgöra ett ”salighetshinder” för människor som söker sig till Kristus. Snacka om att ta till storsläggan!
Protokollet från Luleå stifts domkapitel 12/12 2019 är en märklig läsupplevelse. I en tolv sidor lång redogörelse läser vi vittnesbörden från å ena sidan den avkragade prästen och hennes kollega och å andra sidan sju av de åtta konfirmander som med hjälp av en förälder – tillika anställd i Luleå stift och föredragande vid flera andra punkter på dagordningen – lämnat in en anmälan mot prästen i fråga.
Bilden som framträder är en smärtsam illustration av hur svårt det kan vara att nå fram med ett politiskt inkorrekt budskap till en grupp postmoderna tonåringar. Det kan absolut vara så att prästen har betett sig ovist. Dock inte värre än att hundratals andra hade kunnat drabbas av något liknande i samma situation. Och, för att få också det sagt: Om det finns någon sanning i vad prästen och hennes kollega säger, är de uppgifter om dialogen som har spridits via SVT Nyheter kraftigt överdrivna.
Men den stora frågan här har förstås med efterspelet att göra. Låt oss först höra hur prästen själv beskriver situationen: ”På en rak fråga från en av konfirmanderna om vad hon tyckte om homosexualitet svarade hon, så mjukt och försiktigt hon kunde, att hon inte tror att det är rätt. Hon var också mycket noga med att poängtera att den som är homosexuell eller liknande inte är fel, utan att det var något som har med hela skapelsens trasighet efter syndafallet att göra. … Gud älskar alla trots detta.”
Situationen är alltså den att den nu avkragade prästen har fått en fråga av konfirmanderna om vad hon själv tycker. Och alla vi som jobbat med konfirmander känner igen oss: De vi möter vill inte bara höra vad ”kyrkan” lär, utan också hur vi själva ser på saken. Men det är just här som domkapitlet skjuter in sig: ”Genom att enbart redogöra för sin åsikt och sin syn på samkönade relationer och hbtq-frågor och därigenom skuldbelägga personer med en annan sexuell läggning än den heterosexuella har NN brustit i sin solidaritet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära att inte fördöma eller skuldbelägga den homosexuella läggningen.”
Ett liknande resonemang förs kring prästens tveksamhet till evolutionsteorin. Enligt protokollet har hon bland annat sagt ”att människan är skapad till Guds avbild” (sic!). Sammantaget, säger domkapitlet, kan hennes ”olämplighet inte … avhjälpas”.
Några frågor till Luleå stifts domkapitel:
1) Som präst lovar man att ”stå fast i kyrkans tro samt rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse”. Menar ni verkligen att hbtq-frågorna och evolutionsteorin har denna dignitet?
2) Anser ni att övertygelsen att Guds ursprungstanke med sexualiteten var att den skulle levas ut i ett äktenskap mellan man och kvinna utgör ett brott mot kyrkomötets markering 2005 mot ”fördömande, skuldbeläggande och diskriminering på grund av sexuell orientering”?
3) Ska domen i så fall tolkas som ett upphävande av den dubbla linje i äktenskapsfrågan som gällt sedan 2009?
Olof Edsinger, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen
Daniel Ringdahl, missionsledare Evangelisk Luthersk Mission
Läs på kyrkanstidning.se
