Det är svårt att inte dra slutsatsen att det är Sveriges lobbyarbete bakom kulisserna som förklarar det som står i beslutet. Att det helt enkelt, för att tala klarspråk, är ett politiskt dokument. Inte bara för att man säger vad våra svenska myndigheter vill höra, utan också för att man följer samma argumentationslinjer som de svenska domstolarna – och på så sätt trollar bort själva samvetsfrihetsfrågan från resonemanget. SEA:s Olof Edsinger kommenterar det så kallade barnmorskefallet.
Vilken situation tänker du på när du hör ordet ”barnmorska”? Själv har jag tre barn, och alltid när jag hör detta ord förs jag tillbaka till förlossningsavdelningen på BB, där våra barn första gången såg dagens ljus. Både för mig och min fru var det en omskakande upplevelse – en slutade faktiskt med akutsnitt – och vi är innerligt tacksamma till de barnmorskor som så fint ledde oss genom processen.
Det här är de numera riksbekanta barnmorskorna Ellinor Grimmarks och Linda Steens drömjobb. De vill vara på förlossningsavdelningen och hjälpa nytt liv att födas in i den här världen. En arbetsplats som i dag skriker efter ny arbetskraft – inte minst på Värnamo sjukhus, där Grimmark hade utlovats ett jobb. Självklart visste hon att det också fanns abortverksamhet på kvinnokliniken, men på förlossningsavdelningen utgör denna ett försvinnande litet inslag – ungefär en (1) sen abort per år. Därför fick hon också sin chefs tillåtelse att slippa just denna uppgift. Men så berättade hon om detta i en intervju i Värnamo Nyheter, och plötsligt rycktes mattan bort under hennes fötter. Sjukhuset bröt anställningsavtalet, eftersom man inte ville ha en anställd som blivit känd för att vara ”abortmotståndare”.
I den debatt som följde på Ellinor Grimmarks anmälan av Region Jönköping, och senare också på Linda Steens anmälan av Sörmlands läns landsting, har det hävdats att varken religionsfrihet eller samvetsfrihet har något i stat, kommun och landsting att skaffa. Men detta är helt felaktigt. I mer än 20 år har Sverige haft Europakonventionen som lag, och i artikel 9 står det att ”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. I artikel 13 står det vidare att ”Var och en, vars i denna konvention angivna fri- och rättigheter kränkts, skall ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen förövats av någon under utövning av offentlig myndighet.”
Därmed är det också fel att de båda barnmorskorna (som många debattörer har hävdat) skulle vara tvungna att ägna sig åt abortverksamhet. Eller att en ovilja till detta skulle vara detsamma som att som lärare inte hålla sig till läroplanen, eller att som Jehovas Vittne neka sina patienter blodtransfusion. Man kan ju inte likna en situation som hotar en människas liv vid en situation där en barnmorska vill fokusera på att rädda liv!
I ljuset av detta är det också både sorgligt och provocerande att ta del av Europadomstolens beslut. Visserligen erkänner man att det skedde en inskränkning av de båda barnmorskornas religionsfrihet enligt Europakonventionen § 9. Men eftersom en ateist som motsatte sig aborter skulle ha fått samma bemötande som dem, vägrar domarna att betrakta det hela som religiös diskriminering. Tvärtom slår de fast: ”Kravet att alla barnmorskor ska kunna utföra alla uppdrag som ingick i de lediga tjänsterna var inte oproportionerligt eller orimligt.”
Ännu mer problematiskt än detta är dock det faktum att man bortser från några av de mest centrala aspekterna av de aktuella fallen:
1) Man tar inte hänsyn till att både Grimmark och Steen var inställda på att jobba på förlossningsavdelningen, en del av vården med konstant arbetsbrist och med ytterst liten abortrelaterad verksamhet. I stället talar man om ”barnmorskeyrket” som om detta vore ett och detsamma överallt.
2) Man prövar över huvud taget inte den fråga som var poängen med att ta de båda rättsfallen till Europadomstolen – nämligen samvetsfrihetsfrågan. I stället nöjer man sig med att konstatera att ingripandet ”hade tillräcklig grund i den svenska lagstiftningen och att den var föreskriven av lagen”. Man lägger sig också platt för arbetsgivarnas linje i det att man – felaktigt! – hävdar att fallen i fråga handlar om att ”skydda de kvinnors hälsa som söker abort”.
3) Inte heller prövar man den svenska abortlagen utifrån dess egna förarbeten, där det slås fast att klinikcheferna ”så långt det är möjligt [bör] ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden” (prop 1974:70, s 76). För att inte tala om socialutskottets uttalande när lagen förbereddes, att de ”förutsätter … att läkare och annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamhet härmed” (SoU 1974:21, s 40).
Summa summarum är det svårt att inte dra slutsatsen att det är Sveriges lobbyarbete bakom kulisserna som förklarar det som står i beslutet. Att det helt enkelt, för att tala klarspråk, är ett politiskt dokument. Inte bara för att man säger vad våra svenska myndigheter vill höra, utan också för att man följer samma argumentationslinjer som de svenska domstolarna – och på så sätt trollar bort själva samvetsfrihetsfrågan från resonemanget. Just den som man egentligen skulle ha prövat.
Värt att påpeka är också att den svenske domaren, Erik Wennerström, i två decennier har jobbat för den svenska staten – och även ingått i det så kallade insynsrådet på den nyligen startade Jämställdhetsmyndigheten. Med denna bakgrund är det svårt att betrakta honom som helt neutral i frågan.
Europadomstolens beslut är ett bakslag både för de aktuella rättsfallen, och när det gäller förtroendet för domstolen som opartisk juridisk instans. För oss som hade önskat ett annat utslag återstår därför andra vägar att bilda opinion i frågan. Kanske dyker det upp nya fall där samvetsfriheten åsidosätts inom den svenska vården, och då kan vi förhoppningsvis uppmärksamma saken på nytt.
Om inte annat har vi nu fått ett mycket tungt argument i den återkommande debatten om dödshjälp. För om det verkligen är så otänkbart med samvetsfrihet i den svenska vården som våra meningsmotståndare säger, är det ju fullkomligt hårresande att tänka sig en svensk öppning för dödshjälp, då denna i så fall skulle införas utan rätt för vårdpersonalen att vägra medverka till detta. Alla ska ju, säger man från arbetsgivarnas sida, kunna utföra alla uppgifter …
Inte minst det avslutande perspektivet gör att vi på SEA kommer att fortsätta vår kamp för samvetsfrihet som en mänsklig rättighet. Ditt stöd i detta arbete – som prenumerant på vårt nyhetsmail, men förhoppningsvis också som stödmedlem – betyder mycket!
Olof Edsinger, generalsekreterare
Läs även:
77 kristna ledare: Vi beklagar Europadomstolens beslut om samvetsfrihet (Dagen)
