Enligt Sverigebilden är vi svenskar mer demokratiska, fördomsfria, progressiva och toleranta än de flesta andra länder. Samtidigt verkar ”tolerans” och ”mångkultur” betyda lite i hur vi hanterar avvikare i samhällsdebatten. Detta har att göra med svenskarnas svala intresse för religionsfriheten enligt en ny undersökning, skriver Jacob Rudenstrand.
I skuggan av coronapandemin firar Sveriges demokrati hundra år. Det är givetvis värt att högtidlighålla årtalet för införandet av både allmän och lika rösträtt och det första riksdagsvalet där även kvinnor fick rösta, men demokrati är mer än så. För att upprätthålla ett öppet och fritt samhälle krävs möjligheten och rätten att få tänka själv och att ge uttryck för avvikande uppfattningar.
Med facit i hand har Sverige på dessa punkter en lång väg kvar att gå.
Friheten att yttra sin åsikt finns – det existerar ingen lag mot att föra fram provocerande åsikter. Men frågan är om inte de återkommande kraven på trygga rum, ideologisk likriktning och deplattformering inom delar av samhället indikerar en demokratisyn på glid.
Det talas i dag ofta om ”den demokratiska värdegrunden” och ”demokratiska värderingar” snarare än om demokratin som form. Åsiktsinnehållet – inte det demokratiska förhållningssättet – spelar en allt viktigare roll.
Inom kulturen och universitetsvärlden har rädslan för att inte ”smittas” av misshagliga idéer lett till avståndstagande. Författare har blivit avbokade och lärare tillrättavisade för att ha samtalat med personer med fel åsikter eller använt fel ord. Akademiker som inte tillämpar politiska påbjudna perspektiv i sin forskning nekas bidrag. Den sociala distanseringen som praktiserats under coronakrisen har under en längre tid haft en spegelbild i form av avståndstagandet från ”ideologiska smittohärdar”.
Annorlunda uttryckt såliknar krav på likriktning äldre tiders kättarjakt, minus våldsmonopolet. Har man inte rätt trosbekännelse blir man stämplad som heretiker.
Enligt Sverigebilden är vi svenskar dock mer demokratiska, fördomsfria, progressiva och toleranta än de flesta andra länder. Här finns inga tabun. Honnörsord som ”tolerans” och ”mångkultur” verkar dock betyda lite i hur vi hanterar avvikare. Varför är det så?
En förklaring finns i det svala svenska intresset för religionsfrihet – en lag som vi har haft i knappt 70 år. Det är pinsamt sent för ett land som vill ligga i framkant.
I en text i Svenska Dagbladet från 2018 skriver historikern Dick Harrison att den ”svenska religionsfriheten är ett historiskt undantag” och att ”den trista sanningen är att svenskarna snarare har utmärkt sig för intolerans än för vidsynthet vad gäller religionsfrihet”.
Detta illustreras väl i Pew Research Centers undersökning från början av 2020 om stödet för demokratiska rättigheter. I studien ”Democratic rights popular globally but commitment to them not always strong” räknar Pew upp viktiga principer som yttrandefrihet, rättvist domstolsväsende, regelbundna val och oberoende medier och hur befolkningen i olika länder ser på dessa.
I jämförelse med andra länder blir det tydligt att Sverige sticker ut. Medan hela 96 procent av svenskarna ansåg att jämställdhet mellan könen var en viktig demokratisk princip tyckte nämligen bara 53 procent att religionsfrihet var mycket viktigt!
Enligt Pew ser alltså svenskarna religionsfriheten, som betonar rätten att avvika från majoritetens uppfattningar, som den minst viktiga demokratiska principen. Detta samtidigt som jämställdheten, som snarare betonar likvärdighet, finner störst stöd.
Här i ligger en förklaring till varför en stor del av samhällsdebatten ger skenet av att värdera olikheter medan det i själva verket finns en strävan efter likriktning och konformitet. Religionsfrihet handlar om mer än rätten för religiösa att fira gudstjänster; den handlar om varje människas rätt att själv välja sin grundläggande övertygelse om livets mål och mening och att fritt kunna kommunicera detta – utan påtryckningar eller inskränkningar.
Religionsfriheten förutsätter att ingen livsåskådning – vare sig den är religiös eller sekulär – förpassas till den privata sfären. Som USA:s tidigare president Barack Obama sa i ett tal 2006: ”Att begära av män och kvinnor att inte ta med sig sin ’personliga moral’ i den offentliga politiska debatten är en praktisk absurditet.”
På denna grundhållning följer sedan åsiktsfrihet, yttrandefrihet och mötesfrihet, något som tydligt illustreras i sekvensen i såväl FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen.
Religionsfrihetens betydelse för demokratins genombrott ska inte underskattas. Det var de första baptistdopen i norra Halland år 1848, i strid med statskyrkans hållning, som var ”födelseögonblicket för Folkrörelsesverige”, enligt demokratiutredningens skrift nummer 8 (SOU 1998:134). Det var även i svenska baptistförsamlingar som kvinnor hade rösträtt 56 år före riksdagsomröstningen.
Det är värt att notera att det tidigaste användandet av ”religionsfrihet” dyker upp redan hos kyrkofadern Tertullianus i hans försvarsskrift ”Apologeticum” från ca år 197. I den vänder han sig mot att kristna skulle tvingas till kejsardyrkan och framhärdar att detta måste handla om ett ”fritt val” och libertas religionis. 1500 år före John Locke beskrevs människan som en fri och moralisk aktör.
Nu var alltlångt ifrån bättre förr, men lärdomarna finns kvar. Sverige har på kort tid gått från ett statskyrkomonopol med litet utrymme för dissidenter och hädare till vad många beskriver som en progressiv åsiktskorridor med litet manöverutrymme för avvikande idéer och etiska uppfattningar. För att försvara demokratin och det öppna och fria samhället där det fria åsiktsutbytet värderas krävs att vi därför uppvärderar religionsfriheten i vårt land.
Risken är annars att våra fri- och rättigheter ställs i likriktningens, snarare än demokratins tjänst.
Jacob Rudenstrand
Bitr. Generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen
Läs på SvD.se
