Gud är en förbunds-Gud, och att hålla äktenskapet i ära är ett konkret sätt att med våra liv bekänna detta faktum. Att däremot inte göra det, är ett tydligt sätt att visa att vi inte har förstått denna grundläggande egenskap hos Herren. Det skriver SEA:s Olof Edsinger inför den stundande midsommarhelgen.
I morgon är det midsommarafton. I Sverige är det en dag med många och starka traditioner, med alltifrån midsommarstång och blomsterkrans till färskpotatis och matjessill. Men det är också den-dag-på-året-som-inte-är-lördag då flest människor gifter sig. Midsommarhelgen – liksom sommarmånaderna i stort – är högsäsong för bröllop.
Vad är då ett bröllop? Det kan förstås vara flera olika saker. Det kan vara högtid och fest, gudstjänst och släktsammankomst. Själva vigseln är dock precis lika giltig även om den genomförs under enklare former. En borgerlig vigsel kan ske i stadshuset på bara några minuter, förutsatt att det finns två myndiga vittnen på plats.
Kärnan i en kristen äktenskapssyn har dock med något helt annat än bröllopstårta och vita klänningar att göra. I centrum av den kristna förståelsen av äktenskapet står nämligen det bibliska begreppet förbund.
Rent allmänt kan ett förbund beskrivas som ett avtal eller en överenskommelse där parterna lovar att överlåta sig till varandra. I alla tider har det normala varit att detta löfte – precis som i vår tids vigselceremoni – uttalas inför vittnen. Detta för att fler ska kunna intyga vad som har skett, men också för att förbundet får konsekvenser även utanför den krets som har ingått det. I äktenskapsförbundets fall genom att mannen och kvinnan förväntar sig att bli betraktade som en ny enhet. ”Ni har nu ingått äktenskap med varandra och bekräftat detta inför Gud och denna församling. Ni är nu man och hustru”, säger prästen i Svenska kyrkans vigselordning. Och Jesus själv slår fast: ”Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman får alltså människan inte skilja åt” (Matt 19:6).
Som kristna behöver vi samtidigt förstå att förbundet inte bara har en praktisk eller juridisk sida. Djupast sett har det med Guds egen karaktär att göra. Gång på gång kan vi läsa i Bibeln att Gud är en förbunds-Gud. I mänsklighetens barndom ingår han förbund med Adam och Noa. Längre fram initierar han förbund med patriarkerna Abraham, Isak och Jakob, liksom med hela Israels folk. I Nya testamentet kan vi sedan läsa om hur Jesus instiftar nattvarden som en förbundsmåltid, och som en försmak av det eviga liv som är det nya förbundets stora löfte.
Detta innebär att förbundet inte är något som vi som troende får ta lätt på. Först och främst gäller förstås detta vårt förbund med Herren själv. Hebreerbrevets författare kommer med en påfallande skarp varning när det gäller detta: ”Den som förkastar Mose lag ska utan förbarmande dö om två eller tre vittnar mot honom. Hur mycket strängare straff tror ni då inte den förtjänar som trampar på Guds Son, föraktar det förbundsblod som har helgat honom, och som kränker nådens Ande?” (Hebr 10:28–29).
Senare i sitt brev tillämpar han samma tänkande på äktenskapsförbundet: ”Äktenskapet ska hållas i ära hos alla och den äkta sängen bevaras obefläckad”, skriver författaren. Och så lägger han till: ”för Gud ska döma dem som är sexuellt omoraliska och äktenskapsbrytare” (Hebr 13:4).
I klartext innebär detta, att om Guds folk tar lätt på Bibelns undervisning om förbund, får det inte bara konsekvenser för våra mellanmänskliga relationer. Det får också konsekvenser för vår gudsrelation. ”Ni översköljer Herrens altare med tårar, gråt och klagan, eftersom han inte vill se till offergåvan längre eller ta emot något från er hand med glädje”, säger profeten Malaki. Och så förklarar han orsaken till Guds tystnad: ”Herren var vittne mellan dig och din ungdoms hustru. Du har varit trolös mot henne, trots att hon är din maka, din hustru som du ingått förbund med” (Mal 2:13–14).
Mot denna bakgrund har vi som synes all anledning att ta äktenskapsförbundet på allvar. Självklart finns det tillfällen då ett äktenskap kan behöva upplösas, till exempel vid otrohet, misshandel eller missbruk (jfr Matt 19:9; 1 Kor 7:15). Men av undantagen får vi inte göra någon regel.
Framför allt bör vi undvika att sätta likhetstecken mellan sammanboende utan förbund och det äktenskap som Bibeln talar om som heligt. Hur vi än tolkar orden ”äktenskapet ska hållas i ära”, måste de ju rimligen betyda att vi faktiskt praktiserar äktenskapet! Både unga och äldre har därför ett ansvar när det gäller detta. Unga kristna behöver få hjälp att se att det vi här talar om är viktigt utifrån Guds ord – och även något som är till välsignelse för dem själva (för exempel, se http://äktenskap.info/bevara-aktenskapet/kvinnofalla-eller-halsokalla/). De äldre, som kanske finner en ny partner efter en tid som änka eller änkeman, behöver inse att Bibelns ord är giltiga för alla generationer, och att de därtill löper risk att bli den unga generationen till fall om de tar lätt på kallelsen att gifta sig.
Men tänk om det visar sig ekonomiskt ofördelaktigt att gifta sig, jämfört med att bara flytta ihop och bo sambo? Ja, då är det en händelse som ser ut som en tanke att Hebreerbrevets författare tar upp just detta i versen efter hans ord om äktenskapet. ”Lev inte för pengar, utan nöj er med vad ni har. Gud har själv sagt: Jag ska aldrig lämna dig eller överge dig” (Hebr 13:5). Detta är ord som vi får ta till oss i tro, och det gäller oavsett om vi är unga och nyförälskade eller äldre och på väg in i en andra eller tredje kärleksrelation.
Gud är en förbunds-Gud, och att hålla äktenskapet i ära är ett konkret sätt att bekänna detta med våra egna liv. Att däremot inte göra det, är ett tydligt sätt att visa att vi inte har förstått denna egenskap hos Herren. Alternativt att vi har låtit mammon få det sista ordet i våra liv. I båda fallen menar jag att det finns skäl att tänka om; att våga lita på att Gud har våra liv i sin hand, när vi väljer att vara trogna såväl mot hans karaktär som mot hans uppenbarade vilja.
Olof Edsinger
Generalsekreterare
