Det är knappast bara jag som inte hänger med i vad vår statsminister vill säga. Och som det brukar heta: det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. När det gäller grundlagsskyddade mänskliga rättigheter måste vi dock kunna begära betydligt mer än så här. Återstår därför att se om vi får tydligare förklaringar – och allra helst nya direktiv – i samband med de förändrade reglerna från 1 juni. SEA:s Olof Edsinger kommenterar den svenska ambivalensen inför religionsfriheten.
Den här veckan firar Sveriges kristenhet sin tredje större helgdag under pandemi-våren. Kristi Himmelsfärd smäller förvisso inte lika högt som påsken eller den annalkande pingsten, men vi är många som har vuxit upp med traditionen av gökotta och som även detta år hade velat samlas i vår Frälsares namn. Självklart med vederbörlig fysisk distans, men i övrigt utan att låta 8-gränsen utgöra taket för våra sammankomster.
Tyvärr har man från regeringens sida resonerat annorlunda. Ett antal opinionsbildare och skribenter har under senare tid uppmärksammat det lättsinne med vilket regeringen har hanterat religionsfrihetsdimensionen av coronarestriktionerna. Å ena sidan har man låtit affärer, museer, nöjesparker med flera hålla öppet för uppemot 500 besökare. Å andra sidan har man hårdnackat hållit fast vid 8-personersregeln för alla religiösa sammankomster – helt oavsett lokalens storlek och oavsett om man har valt att anordna sina gudstjänster (eller motsvarande) inom- eller utomhus.
Redan Martin Luther lärde oss förvisso i Lilla Katekesen att ”tyda allt till det bästa”, men ett drygt år in i pandemin är det svårt att tolka regeringens agerande på något annat sätt än att man tar lätt på den grundlagsskyddade religionsfriheten. I flera länder i Europa – och i de flesta delstater i USA – har man med hänvisning till just denna rättighet utverkat undantagsregler för religiösa sammankomster, och det faktum att man även i Sverige får vara 20 personer i samband med begravningar visar att det är fullt möjligt med en förändring även under rådande regelverk. Det handlar sålunda om vad man vill göra snarare än om vad man kan göra.
Samtidigt är det påfallande hur svagt Stefan Löfven argumenterade när han i riksdagens konstitutionsutskott uppmanades att svara på frågan varför IKEA på flera håll kan ta emot 1000 besökare, samtidigt som Sveriges alla domkyrkor har ett maxtak på 8. Det ordagranna svaret löd så här:
Vid tidpunkten för just de här besluten så… så det är klart att vi… det funderas ju på olika eh perspektiv. En sak var ju också att får vi för många olika här så är blir det inte bra, vi har ju också fått (skratt) ändå kritik för det – att det var olika… eh beslut vid olika tidpunkter. Eh. Så det är klart att det… det kan ju leda… det kan leda väldigt långt med, med den lagstiftningen. Nu har vi en pandemilag som gör det, som gör det möjligt. Och eh, vi har inget, inget annat berett nu, så att säga… Men eh. Men, men så resonerade vi.
Det är knappast bara jag som inte hänger med i vad vår statsminister vill säga. Och som det brukar heta: det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. När det gäller grundlagsskyddade mänskliga rättigheter måste vi dock kunna begära betydligt mer än så här. Återstår därför att se om vi får tydligare förklaringar – och allra helst nya direktiv – i samband med de förändrade reglerna från 1 juni.
Nu hör det ju också till saken att Sverige under lång tid haft ett ambivalent förhållande just till de mänskliga rättigheterna. Som jag förra året beskrev i min analys av barnmorskefallen har Sverige under Socialdemokraternas styre haft en ifrågasättande hållning till alla former av naturrätt. Därmed har man också haft något av ett hatkärleksförhållande till FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, och det skulle dröja ända till 1994 innan Sverige valde att (under Bildt-regeringen) införliva 1950 års Europakonvention med Sveriges lag.
Samtidigt talas det i dag både ofta och gärna om ”mänskliga rättigheter” när man syftar på fenomen som helt lyser med sin frånvaro i de internationella konventionerna. Inte minst gäller detta fenomen som abort och specifika så kallade ”hbtq-rättigheter” – av vilka det inte finns några spår i vare sig FN-stadgan eller Europakonventionen.
Även om Europadomstolen svek oss i fråga om de kristna barnmorskornas samvetsfrihet menar jag därför att det finns goda skäl att fortsätta att bevaka dessa frågor från kristenhetens sida. Och även om vi självklart ska ta ett grundläggande ansvar i fråga om pandemin anser jag att samma sak behöver gälla för de rådande pandemiföreskrifterna – en fråga som också Europarådet har uttalat sig om.
Det pris som vi betalar för att inte kunna träffas ens med tillämpad social distansering är nämligen högt. För många i den yngre generationen kan det till och med vara en fråga om tro eller icke-tro – och därmed om deras eget eviga väl. Visst kan det vara värt att bråka lite för?
Olof Edsinger, generalsekreterare
