Samtalet om frikyrkan och hbtq-frågorna fortsätter. Jag är glad att vi nu har lämnat narrativet ”onda mot goda” bakom oss, men jag upplever ändå att vi delvis talar förbi varandra. Som så ofta annars i teologiska diskussioner är det också tydligt att den mest avgörande frågan har med vår syn på Bibeln och på forskningen om densamma att göra.
Joel Halldorf har rätt när han slår fast att kyrkorna inte uppfattar att deras uppgift är att vara trogna tidsandan – utan Bibeln som kyrkans heliga skrift. Samtidigt tycker jag att han är oärlig när han säger att det saknas ”bred teologisk bearbetning av frågan” och att det inte är ”rimligt att göra frågan om homosexualitet till en bibelsynsfråga”. Det finns nämligen en rikhaltig teologisk litteratur att tillgå i ämnet – och en ren innantilläsning visar det problematiska i att reducera Gamla och Nya testamentets förbud mot samkönat sex till pederastri. Aposteln Paulus talar till exempel om kvinnlig såväl som manlig homosexualitet, och om män som ”upptändes av begär till varandra” (Romarbrevet 1:26–27). Inget av detta passar in på tesen att det skulle handla om pederastri eller andra former av exploaterande sexualitet.
När det gäller skribenterna från EKHO gläds jag åt det resonerande tonläget. Samtidigt stör jag mig på psykologiserandet av mina och andra klassiskt troende kristnas värderingar. Jag tillskrivs åsikter som att det är ”självklart att en praxis äger mer och mer legitimitet ju längre den har funnits”, att min oro för hbtq-rörelsens ideologiska utveckling ”grundar sig i att förändring i sig skulle vara något dåligt” och att mitt värnande om den kristna sexualetiken skulle innebära att jag ”ställer religion och sexualitet mot varandra”.
Inget av detta är med sanningen överensstämmande.
För det första finns det mängder av företeelser under mänsklighetens historia som vi har goda skäl att lämna bakom oss. Slaveriet och kvinnans underordnade ställning är exempel på sådana, och jag tillhör dem som menar att den kristna kyrkans budskap har varit avgörande för de förändringar som faktiskt har skett på dessa områden. Angående äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna ska vi dock vara medvetna om att detta är mänsklighetens grundmodell oavsett tidsepok, kultur och religion. Den togs för given till och med i det homovänliga antika Grekland. Visst stämmer ändå detta till viss ödmjukhet?
Inte heller påståendet att jag skulle vara allmänt förändringsobenägen träffar rätt. Särskilt som jag är långtifrån ensam om att oroas över den konstruktivistiska synen på kön, med det utsuddande av mäns och kvinnors komplementaritet, som blivit allmängods i vår tid. Alla som har följt med i debatten vet att feminister från höger till vänster reagerar på att begreppen ”kvinna” och ”man” problematiseras, och det är ingen hemlighet att trans- och queerrörelsen har varit starkt pådrivande i denna utveckling.
Själv har jag därför börjat betrakta sexualiteten ungefär som ett ekosystem. När vi tar bort tanken på heteronormen (att majoriteten av alla människor bör och kommer att utvecklas som heterosexuella) som något gott öppnar vi nämligen upp för just den fragmentisering som råder i dagens sexuella landskap. Våra kroppar anses inte längre säga något om vilka vi är eller vilka vi bör ha sex med, och ganska snart är vi i ett läge där det mesta rörande kön och sexualitet ses som flytande. Det är inte för inte som det i dag finns 70 olika könsidentiteter att välja bland på Facebook! Att detta bidrar till en förvirring inte minst i den unga generationen är uppenbart, med den explosionsartade utvecklingen av unga som söker sig till könsdysforiutredningar som ett aktuellt och omdebatterat exempel.
I motsats till vad EKHO hävdar har inga av dessa analyser att göra med att jag själv eller någon annan med en klassisk kristen grundsyn skulle ställa religion och sexualitet mot varandra. Precis som Bibelns författare håller vi sexualiteten högt – läs Höga visan! – och det är just därför som vi tror att Bibelns ramar runt det sexuella samlivet är till välsignelse. Som Joel Halldorf formulerade det hela: ”I en religiös tradition är tröskeln högre – men också målet. Man nöjer sig inte med att säga att något är acceptabelt, utan man vill kunna förklara varför det är gott.”
Därmed vänder jag mig också emot den underliggande tanken i både Halldorfs och EKHO:s debattinlägg: Att valet står mellan att bejaka och exkludera, att antingen bunta ihop sak och person eller att förkasta både sak och person. Även jag vill nämligen stötta hbtq-personer som mår psykiskt dåligt. Även jag vill glädjas över ett barn eller ett barnbarn som identifierar sig som hbtq. Även jag vill att homosexuella ska kunna vara en del av en kristen gemenskap.
Men jag har så pass mycket respekt för min Herre och hans Ord att jag tror att vägen framåt ligger inom Guds utstakade ramar – inte utom dem. Och jag tycker mig se tydliga tecken på att när dessa ramar förkastas, då lämnas fältet fritt för en utveckling som få av oss hade önskat eller ens kunnat förutse på förhand.
Olof Edsinger, generalsekreterare
