Med allt detta i beaktande ger Nilay Saiya sina läsare rådet att motstå frestelsen att liera sig med myndigheterna. Inte så att kristna inte kan engagera sig i politiska partier, men så att de bevarar en relation till staten som lägger ”bördan” för kyrkans missionsverksamhet på gudsfolket självt. SEA:s Olof Edsinger har läst en ny forskningsrapport med flera intressanta slutsatser.
Varför växer kristendomen i vissa länder och minskar i andra? Den frågan är vi många som har ställt oss och något heltäckande svar står knappast att finna – om inte annat för att vi kommer i beröring med storheter som Guds suveränitet och den helige Andes besökelsetider.
Men detta hindrar inte att det genom åren har lanserats flera teorier för att förklara kristendomens upp- och nedgångar. Under stora delar av 1900-talet arbetade man exempelvis utifrån ”sekulariseringshypotesen”, som gick ut på att den positiva utvecklingen på områden som vetenskap, teknik och utbildning skulle leda till en utfasning av religionen. Gång på gång har man dock tvingats konstatera att denna hypotes inte håller måttet. Inte minst är det USA som har ställt till det: där har det visat sig fullt möjligt att kombinera stark folklig uppslutning bakom kyrkan och religionen med ett likaledes starkt skolväsende och vetenskapssamhälle.
Samma problem gäller i hög grad hypotesen att materiellt välstånd skulle kasta religionen över ända. Nog för att materialismen skördar offer i form av ett ofta svalare andligt liv – något som redan Jesus var tydlig med. Men att därifrån säga att ett land som blivit rikare också måste vända Gud ryggen är en förhastad slutsats. Flera av Asiens starkaste ekonomier har till exempel rest sig upp ur fattigdom parallellt med – och i vissa fall starkt påverkade av – en kristen väckelse.
Däremot finns det en annan faktor som ofta går igen där engagemanget för den kristna tron är sviktande. Denna faktor är (möjligen något förvånande) att politikerna ger sitt officiella stöd till den kristna kyrkan, bland annat uttryckt genom lagstiftning och myndighetspolicy.
I alla fall är detta den slutsats som dras i en nyligen publicerad forskningsrapport av två singaporianska forskare. I en mer lättillgänglig artikel i Christianity Today skriver den ene av dessa, Nilay Saiya, om tre stora paradoxer som träder fram i det undersökta materialet.
Den första handlar om religiös pluralism. Det visar sig att kristendomen tenderar att stå som starkast i länder där den på lika villkor behöver ”tävla” med andra religiösa traditioner. I en sådan miljö uppstår helt enkelt en fruktbärande konkurrens, där de kristna behöver motivera och argumentera för sin tro. Detta, i sin tur, kräver äkthet, fördjupning och en god apologetisk förmåga – sådant som ger näring också åt den egna övertygelsen.
Den andra paradoxen handlar om graden av statligt stöd till kyrkan och den kristna tron. Å ena sidan noterar Nilay Saiya att av de tio snabbast växande kristna befolkningarna i världen är det bara ett land (Tanzania) vars offentliga stöd till kyrkan ligger över det globala genomsnittet. Å andra sidan noterar han att hela nio av de tio snabbast minskande kristna befolkningarna åtnjuter privilegier som ligger över eller mycket över det globala genomsnittet.
Som han själv sammanfattar det hela: ”Medan konkurrens mellan religioner stimulerar kristendomens vitalitet, hämmas den oväntat av statens favorisering.” Särskilt tydligt blir detta i länder med stats- eller nationalkyrkor, med ortodoxt kristna länder i Ryssland och Östeuropa som mest slående exempel. Även de nordiska lutherska kyrkorna och sydeuropas favorisering av den katolska kyrkan nämns dock som exempel. Avskräckande sådana.
Den tredje paradoxen, då? Den handlar om de delar av den kristna kyrkan som får erfara förföljelse. Redan Tertullianus (ca 160–225) myntade de bevingade orden att ”martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde”. Och faktum är att sanningen i detta uttalande har stått sig.
Nog för att det finns exempel på förföljelse som i grunden har raderad stora delar av den kristna kyrkan. 600-talets muslimska övertagande av Nordafrika, 1600-talets Japan och våra dagars Irak står ut som särskilt tragiska. Men påfallande ofta är den förföljda kyrkan ändå en växande kyrka. En kyrka där alla former av tillbakalutad namnkristendom är utesluten och där omgivningen får möta en gemenskap som är beredd att till och med gå i döden för sin religions sanning.
Med allt detta i beaktande ger Nilay Saiya sina läsare rådet att motstå frestelsen att liera sig med myndigheterna. Inte så att kristna inte kan engagera sig i politiska partier, men så att de bevarar en relation till staten som lägger ”bördan” för kyrkans missionsverksamhet på gudsfolket självt. Eller, som han själv formulerar det:
”När kristna upplever ett hot från andra religiösa minoriteter kan de vända sig till staten för att på så sätt få försprång i konkurrensen. Sådana privilegier kan inkludera statlig finansiering av religiös verksamhet, särskild tillgång till statliga institutioner och undantag från regler som lagts på religiösa minoritetsgrupper. Paradoxalt nog blir dock resultatet av denna typ av statliga privilegier inte till gagn för kyrkan, enligt våra data.
Kristna som försöker ställa sig in hos staten distraheras från sitt missionsuppdrag när de för att upprätthålla sin privilegierade status går in för Caesars göromål snarare än för Guds göromål.
Favoriserade kyrkor kan förvisso använda sin privilegierade position för att utöva inflytande på resten av samhället; primärt åstadkoms dock detta genom ritualer och symboler – civil religion – snarare än genom andlig glöd. Därmed tenderar statligt stödda kyrkor att bli berövade den andliga substans som de människor som utövar tron uppfattar som värdefull, vilket får lekfolket att lämna.”
Visst finns det mycket att fundera på i denna forskning även från en svensk horisont? Frågor rörande kyrka och stat, tillväxt och privilegier, är sällan svartvita. Men utvecklingen i den globala kristna gemenskapen talar ändå sitt tydliga språk.
Olof Edsinger, generalsekreterare
