Även om det partipolitiskt obundna POSK ökade sina mandat jämfört med förra kyrkovalet kvarstår ett kyrkomöte där partiboken är mer eller mindre vägledande. SEA:s Jacob Rudenstrand kommenterar kyrkovalet.
I världens mest sekulariserade land hörs det ofta att religionen inte ska lägga sig i politiken. Men sällan hörs det motsatta – att politiken inte ska lägga sig i religionen. Detta har aktualiserats i det nyligen avgjorda kyrkovalet.
Många medlemmar, till och med riksdagspolitiker, trodde inför år 2000 att den politiska makten skulle brytas över Svenska kyrkan. Någon politiskt obunden kyrka blev dock inte följden av det som officiellt benämndes som Svenska kyrkans ”relationsförändring” till staten. I boken ”Reformismens väg – om socialdemokratin och kyrkan” som kom ut häromåret beskriver författaren och journalisten Jesper Bengtsson för den socialdemokratiska tankesmedjan Tidens räkning ”hur politiska krafter under lång tid arbetat för att förändra en religiös institution”. Han påtalar särskilt hur det socialdemokratiska ”partiet har varit med och steg för steg flyttat kyrkans värderingar i progressiv riktning”. Politisk ideologi snarare än teologisk bearbetning har varit vägledande. Detta stämmer väl in i den bild som Klas Hansson, tidigare direktor vid ärkebiskopskansliet, tecknar i sin kritiska bok ”Kyrkomöte och partipolitik” om att det finns en ”partipolitisk påverkan på ett övergripande, idémässigt plan” i kyrkomötet till följd av de politiska idéernas dominans.
Nu gick de partipolitiska nomineringsgrupperna bakåt något i årets kyrkoval. Socialdemokraterna ingick därmed i den grupp vars debattörer förlorade på att utmåla sina meningsmotståndare som ”ultrahöger”, populister, demokratiska hot och ”högerextrema krafter”. Kanske är det ändå så att många börjar tröttna på denna retorik.
De återkommande påståenden om att politiska partier behövs i Svenska kyrkan för att säkra demokratin väcker för övrigt följdfrågor. Innebär det att frikyrkligheten, som historiskt sett kom först med lika rösträtt, är odemokratisk? Snarare handlar väl den partipolitiska dominansen i kyrkovalet om att den politiska sfären ogärna minskar sitt inflytande över andra sfärer i samhället? Kan detta i så fall vara skälet till att religiöst engagemang utanför Svenska kyrkan ses som suspekt bland många politiker? Det man inte kan kontrollera blir misstänkliggjort.
Även om det partipolitiskt obundna POSK ökade sina mandat jämfört med förra valet och befäste sig som kyrkomötets näst största grupp efter S, är de nomineringsgrupper som saknar partipolitisk koppling fortfarande en minoritet. Det kommer således att ta tid innan vi får se en ändring av valsystemet. Ännu kvarstår ett kyrkomöte där partiboken är mer eller mindre vägledande.
En annan intressant iakttagelse är att både C och SD – som tillsammande med S är direkt kopplade till sina riksdagsmotsvarigheter – hänvisade till Gud och Jesus i sina respektive valprogram. C gjorde det genom att bejakande citera ur kyrkoordningen, där det framgår att den lokala församlingens grundläggande uppgift att fira gudstjänst, undervisa samt utöva diakoni och mission syftar till att människor ska tro på Jesus Kristus. SD gjorde det genom att hänvisa till såväl missionsbefallningen som att markera mot en inklusivistisk religionssyn där flera vägar kan tänkas leda till Gud. Och även om S inte uttryckligen bekänner sig till teologiska övertygelser i sitt valmanifest är de en del av Svenska kyrkans styre, som i sin tur är underställt kyrkoordningen. Detta framstår som högst motsägelsefullt och är något som behöver diskuteras mer, i synnerhet inom partierna då det är minst sagt problematiskt ur ett religionsfrihetsperspektiv. Å ena sidan tar nämligen partierna ställning för specifikt kristna övertygelser i kyrkovalet, å andra sidan gör de anspråk på att vara sekulära partier som vill representera väljare oavsett religiös övertygelse. Och lika lite som en kyrka bör kunna styra staten genom religiösa påbud i ett öppet och fritt samhälle, bör staten eller de partier som styr landet styra en kyrka.
Antingen är S, C och SD sekulära och religiöst obundna partier, och bör då avstå från kyrkovalet, eller så är de bundna av en specifik kristen trosbekännelse. För många i Sverige innebär detta att de knappast är lämpliga att leda en sekulär stat. Att partier i sitt principprogram utgår från en livsåskådnings traditionella etiska ramverk är en sak (i kristendomens fall: älska din nästa som dig själv) men att bekänna den livsåskådningens sanningsanspråk är en annan (i kristendomens fall: Jesus är Guds son). Om inte annat borde det ju utesluta röster från ateister, muslimer, buddhister etc.
Politiska konfliktytor inom trossamfund som blir normativa, vilket vi sett i kyrkomötet, tenderar även att reducera teologiska övertygelser till offer för majoritetsbeslut och för vad tidsandan säger – snarare än som ett resultat av teologisk bearbetning. Här är den kanske mest omdebatterade frågan i årets kyrkoval vid sidan om de sekulära partiernas närvaro – nämligen vigselplikten – ett tydligt exempel. Bara det faktum att flera nomineringsgrupper gjorde detta till en valfråga illustrerar detta.
Trots att läronämnden, som granskar om förslag i kyrkomötet är förenliga med Svenska kyrkans lära, har beskrivit krav på vigselplikt som av ”icke-konstitutiv karaktär”, har en majoritet av nomineringsgrupperna höjt sina röster för att nya präster ska tvingas viga samkönade par. Tidigare var man för att Svenska kyrkan skulle härbärgera två hållningar i äktenskapsfrågan, men nu vill man alltså överge löftet om att tolerera den andra sidan. När jag häromveckan ledde en paneldebatt mellan kyrkomötets olika nomineringsgrupper uttryckte en av deltagarna att den dubbla linjen ”var ett misstag” och att vi inte har tid att vänta på ett eventuellt värderingsskifte. Denna hållning har även påhejats av röster utanför kyrkan. Heléne Björklund, riksdagsledamot och ordförande för Socialdemokraterna i Blekinge, skriver till exempel att det faktum att präster av teologiska skäl inte vill viga samkönade beror på ”en förlegad och rutten syn som inte hör hemma i ett öppet och demokratiskt samhälle”.
Frågan blir då om alla som utgick från dåvarande lagstiftning innan 2009 har en förlegad och rutten människosyn? Eller om motsvarande kan sägas även om de partier (S inräknat) som röstade för att det inte ska finnas någon vigselplikt för vare sig trossamfund eller vigselförrättare? Måste inte ett demokratiskt samhälle tillåta olika uppfattningar i både sexualetik och religiös praxis där en lagstadgad vigselrätt fortfarande ingår?
Med all säkerhet kommer vi att fortsätta att se en debatt kring detta. Inte bara inom Svenska kyrkan utan i förlängningen inom andra trossamfund som vi redan har sett alltför många exempel på. Även i världens kanske mest sekulära och progressiva land har den politiska sfären en tydlig tendens att vilja reglera det religiösa livet efter sina egna preferenser och övertygelser.
Jacob Rudenstrand
