Rapporter om hur religionsfriheten utmanas i Sverige liksom i andra delar av Västvärlden sätter fingret på en väsentlig utmaning för såväl enskilda troende som den liberala demokratins framtid, skriver SEA:s Jacob Rudenstrand.
Det är inte bara i totalitära samhällen som religionsfriheten hotas. Även i stora delar av västvärlden utmanas rätten att tro. Det visar en ny rapport från den Wienbaserade Observatory on Intolerance and Discrimination against Christians in Europe (OIDAC) som släpptes i december. Bland annat lyfts Sverige fram som ett exempel där både sekulär intolerans och islamistiskt förtryck drabbar många kristna. Det handlar till exempel om vårdpersonal som förvägras samvetsfrihet och konvertiter från islam som attackeras. Även om Sverige liksom de andra länderna i OIDAC:s rapport givetvis är rättsstater med religionsfriheten inskriven i grundlagen, sätter den ändå fingret på en väsentlig utmaning för såväl enskilda troende som för den liberala demokratins framtid.
Det var detta som vi i Svenska Evangeliska Alliansen tog fasta vid när det 2020 var Sveriges tur att granskas i FN:s människorättsråd. Bland annat konstaterade vi då att när kristna flyktingar attackerades på asylboenden och Brottsförebyggande rådets statistik över kristofobiska hatbrott sköt i höjden negligerades detta i regeringens nationella handlingsplan mot rasism och hatbrott. Detta trots utfästelser från dåvarande kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP), som dock inkluderade andra utsatta minoriteter. Till exempel nämndes muslimer 24 gånger. Deras säkerhet är givetvis lika viktig, men den får inte ske på bekostnad av uppmärksammandet av motsvarande brott mot andra minoriteter. Än i dag osynliggörs hoten mot kristna med bakgrund i muslimska länder.
I möten med regeringen inför FN-granskningen var SEA de enda som belyste kristna konvertiters situation under asylprocessen, där Migrationsverkets handläggare alltför ofta ställde kunskapsfrågor om Bibeln, teologi och liturgi. Inte sällan fick konvertiter höra att de ska vara tysta om sin nya tro i hemländerna där det råder dödstraff på att lämna islam. Eller så hävdade handläggare att islam och kristendom egentligen är samma tro. Här har Sverige motarbetat själva idén med religionsfriheten: att offentligt fritt få utöva sin religion utan att staten avgör vad som är korrekt tro.
Samtidigt som oviljan att garantera samvetsfrihet i vården begränsar många kristna från att fullfölja sitt kall att arbeta som barnmorskor, är det en fingervisning i hur vi som samhälle lever upp till våra höga bekännelser om mångfald och öppenhet för avvikare. I min nya bok ”Den första rättigheten” (Timbro förlag 2022), där jag tar temperaturen på den svenska religionsfriheten, har jag samlat ett flertal exempel som visar hur den svenska självbilden som mer tolerant än andra i många avseenden är en fasad. Vår korta historia med religionsfriheten illustrerar detta. Jämfört med Norge, som tillät utträde ur statskyrkan redan 1891, fick svenska medborgare denna möjlighet först 1952.
Vi har dessutom på kort tid gått från statskyrkomonopol till en sekulär statsideologi med begränsad acceptans för avvikare. Inte sällan hävdas det därför från politiskt håll, i synnerhet i debatten om konfessionella friskolor, att vi lever i ett sekulärt samhälle där religionen ska vara privat. Även det faktum att regeringen knappt har fört något resonemang om konsekvenserna för religionsfriheten i den nuvarande pandemilagen är en värmemätare på det svala intresset för en grundläggande rättighet.
På många områden kan vi också se att progressiva tabun har tagit över religionens roll, med sina egna trossatser och krav på renlärighet. Inom kulturen och universitetsvärlden har rädslan för att inte smittas av misshagliga idéer lett till avståndstagande. Författare har blivit avbokade och lärare tillrättavisade för att ha samtalat med personer med ”fel” åsikter eller för att ha använt ”fel” ord. Akademiker som inte tillämpar påbjudna perspektiv i sin forskning får svårare att tilldelas forskningsstöd.
När jag själv förberedde ett seminarium sommaren 2018 i SEA:s regi om akademisk frihet bjöd jag in den statliga konst- och designhögskolan Konstfacks rektor som paneldeltagare. Först tackade hon ja men bara någon dag senare backade hon ur. Skälet: SEA:s och Konstfacks ”värdegrunder står alltför långt ifrån varandra”. Knappast ett uttryck för högskolornas och universitetens uppgift att låta olika ideologiska övertygelser brytas mot varandra.
Samma ”cancelkultur” gav sig till känna när advokaten Ruth Nordström arrangerade en konferens om trafficking med Uppsala universitet. Universitetet drog sig ur för att Nordström var juridiskt ombud för barnmorskan Ellinor Grimmark i hennes kamp för samvetsfrihet inom vården. Uppsala universitets motto, att ”tänka fritt är stort men tänka rätt är större” tedde sig i sammanhanget ytterst ironiskt. Att tänka ”fritt” och ”rätt” gällde uppenbarligen i enlighet med påbjudna progressiva normer. Och om man följer med i den svenska värderingsdebatten får man lätt intrycket att detta är ett statligt påbud snarare än ett universitetsmotto.
Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen och författare till “Den första rättigheten” (Timbro förlag 2022)
