Få delar av Bibeln brukar upplevas som så svårtillgängliga som Gamla testamentets lagar om rent och orent. Särskilt möter vi dessa i Tredje Moseboken, som visserligen var den första bibelbok som judiska pojkar gav sig i kast med i synagogan – men som vi i dag brukar placera långt ned på läslistan.
Det finns goda skäl för detta. Tredje Mosebokens värld är mycket annorlunda än vår, och både Jesus och apostlarna gör klart att vi som kristna inte står under Israels renhetslagar (Mark 1:41; 5:25–34; 7:18–23; 1 Tim 4:4–5 m fl). Själva konceptet med rent och orent, heligt och oheligt, är dock betydligt mer relevant än vi ibland tänker oss. Jag kommer tillbaka till det, men först en crash course i vad vi faktiskt talar om.
I Tredje Mosebokens tionde kapitel presenteras prästerskapets uppdrag med orden: ”Ni ska skilja mellan heligt och oheligt, mellan orent och rent. Och ni ska lära Israels barn alla de stadgar som Herren har kungjort för dem genom Mose” (3 Mos 10:10–11). I kapitel 11–15 kan vi sedan läsa om vad detta kan tänkas handla om. Bland annat berättas det om rena och orena djur, om kvinnors behov av rening när de har fött barn, om rening från olika typer av spetälska och om orena flytningar från kroppen.
De frågor som väcks utifrån dessa texter brukar vara många: Vad betyder det att vara ren respektive oren? På vilka grunder pekas vissa djur, sjukdomar och flytningar ut som orena? Säger det inte något väldigt osmickrande om Gamla testamentets kvinnosyn att man blir oren genom exempelvis barnafödande och menstruation?
Om allt detta har det skrivits långa avhandlingar, men några korta iakttagelser kan vara dessa:
- I det tänkande som präglar Tredje Mosebokens texter finns det tre tillstånd som en människa, ett djur, en plats eller ett ting kan befinna sig i: De kan vara ”rena”, vilket är normalläget och ses som moraliskt neutralt. Alternativt kan de utmärka sig positivt som något ”heligt” eller negativt som något ”orent” eller ”oheligt”.
- Helighet kan uppnås dels genom Guds handlande eller utkorelse, dels genom mänsklig överlåtelse. Israels prästerskap är sålunda heligt eftersom det är utvalt för tjänst av Herren själv. Men det behöver även vaka över sin egen helighet, till exempel genom att inte komma i kontakt med något orent.
- Orenhet kan uppstå genom synd, som normalt sett sonas genom offer i templet/tabernaklet. Men orenhet kan också uppstå i moraliskt neutral form, så kallad kultisk orenhet, genom att man avviker från det ”normala” i skapelsen i stort. Orena djur kännetecknas sålunda av att de skiljer sig från majoriteten inom sin naturliga sfär: fyrfotadjur som inte idisslar eller har kluvna klövar, vattenlevande djur som inte har fenor och fjäll, flygande djur som inte har två vingar och två ben, fåglar eller däggdjur som lever på as etc.
- Kultisk orenhet hos människor kan uppstå genom tillstånd som på något sätt kan sägas skada deras ”helhet” som individer. Sjukdom och död är två självklara exempel på detta. Men även så kallade ”flytningar” (blod, sädesvätska, diarré, kräkningar …) räknas hit, eftersom dessa bidrar till att ”helheten” hos personen skadas – han eller hon förlorar något av sin kroppsvolym och blir på så sätt ”mindre än 100 procent”.
Allt detta kan som sagt låta exotiskt, och skulle därmed också förtjäna en längre utläggning. Men det jag här och nu vill fokusera på är de praktiska konsekvenserna av dessa lagar.
Eftersom det var viktigt för en israelit att bevara sin personliga renhet, var han eller hon tvungen att i möjligaste mån undvika situationer som kunde göra honom eller henne oren. Moraliskt innebar detta att han eller hon skulle undvika synd och att lagöverträdelse krävde någon form av offer för att gemenskapen med Gud skulle bli återställd. Kultiskt innebar det att han eller hon skulle undvika handlingar, platser eller personer som bar på sådan orenhet som ”smittade av sig” på andra.
Mot den här bakgrunden ska vi kanske inte döma prästen och leviten i liknelsen om den barmhärtige samariern (Luk 10:30–37) fullt så kategoriskt som vi ofta brukar göra. En präst eller levit som varit i kontakt med en död blev nämligen kultiskt oren och kunde inte göra tjänst i Herrens tempel.
Ännu värre var det dock för dem som hade spetälska eller ständiga blödningar: dessa hade ingen väg tillbaka till den vanliga gemenskapen, utan måste ständigt hålla sig på sin kant och ropa ”oren” när de var bland folk.
Och hur exotiskt och gammaldags detta än kan låta, är det inte helt främmande heller i vår egen tid och kultur. Även i 2000-talets Sverige har vi nämligen utvecklat ett renhetstänkande – men här kopplat till ideologiernas värld. I vår tid och kultur blir man helt enkelt oren om man:
- Uttrycker politiskt inkorrekta åsikter om abort, dödsstraff, könsidentitet eller homosexualitet.
- Umgås eller samtalar med ”fel” personer.
- Går med i ”fel” politiskt parti.
Precis som i det gamla Israel innebär detta att man inte bara blir oren för egen del. Orenheten betraktas som något smittsamt, och alla som ser sig själva som rena förväntas därför undvika de orena:
- När advokaten Ruth Nordström åtog sig ett rättsfall om samvetsfrihet, som tangerade den glödheta abortfrågan, kände sig Hovet och Uppsala universitet nödgade att dra sig ur en konferens om prostitution och trafficking eftersom Nordström var en av arrangörerna.
- När journalisten Stina Oscarsson intervjuade politiskt kontroversiella personer för Svenska Dagbladet blev hon utan pardon avbokad som samtalsledare för flera panelsamtal i Stockholms stad.
- När en socialdemokratisk lokalpolitiker blev förälskad i en aktiv sverigedemokrat tvingades hon avgå från alla sina politiska uppdrag.
Exemplen kan mångfaldigas, men poängen bör ändå stå klar. Orenhetsbegreppet är betydligt mer aktuellt än vi som svenskar ofta intalar oss. Men i dag använder vi oss alltså av deplattformering snarare än fysisk förvisning av de orena.
Detta borde samtidigt innebära att vi kan lära oss något av hur man i Bibeln får tillbaka sin renhet. När vi i tro vänder oss till Jesus som vår Frälsare förvandlas vi av honom och hans helighet. Och så länge som vi lever i denna gemenskap förblir vi ”obesmittade” av världens orenhet (jfr Tit 1:15; 1 Tim 4:4 m fl). I deplattformeringarnas tidevarv är det sällan som det erbjuds nåd, men i Bibeln finns det förlåtelse för alla som vill omvända sig från synden.
Mot denna bakgrund kan vi med frimodighet stå upp för vår egen kulturs outcasts. Mötet med Guds sanning ger frihet – men också generositet. Jesus kunde umgås med vem som helst utan att förlora sin helighet och renhet. Han kunde röra vid dem som var kultiskt orena. Därför var han en person som hela tiden främjade den mellanmänskliga gemenskapen.
Må vi som Guds folk ha denna funktion även i vår nuvarande deplattformeringskultur!
Läs på dagen.se
