Den senaste tiden har det lagts flera politiska förslag som riskerar att begränsa friheten för religiösa organisationer. Det mest omtalade är etableringsstoppet för konfessionella friskolor, som både vi och ett stort antal remissinstanser har påtalat strider mot internationell rätt. Till detta kan läggas den lagrådsremiss gällande statens stöd till trossamfund som nyligen överlämnades av regeringen, som bland annat innehåller förslaget att hela samfund ska kunna förlora sina bidrag om en enskild församling eller individ (!) agerar i strid mot demokrativillkoren. Även här menar vi att proportionerna blir orimliga.
Men parallellt med detta är det också en annan fråga som har hamnat på dagordningen, som vi menar kan bli ett allvarligt hot för vår grundlagsskyddade religionsfrihet. Nämligen det förslag om förbud mot ”omvandlingsterapi” av hbtq+personer som i skrivandes stund stöds av Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Moderaterna. Frågan finns även med i nyss nämnda lagrådsremiss, som exempel på en praktik som kan ligga till grund för att ett trossamfund förlorar statsbidragen.
Vi vill genast säga att vi sympatiserar med huvudsyftet med en sådan lag. Alla former av tvång – för att inte tala om våld, övergrepp och tortyr – är självklart förkastliga. Vi står också solidariska med den grundläggande kamp för tolerans och alla människors lika värde som hbtq-rörelsen vill vara en del av. Trots detta menar vi att det finns betydande problem med den föreslagna lagen, som dels har med avgränsningar och definitioner att göra, dels med åsikts- och religionsfriheten.
Problemet med definitioner illustreras redan av den rapport i ämnet som i våras presenterades av Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor. Med hänvisning till att ”flera aktörer tolkar begreppet mer snävt än vad som beskrivs i regeringsuppdraget” väljer man från myndighetens sida att tala om ”omvändelseförsök” snarare än omvändelse- eller omvandlingsterapi. Senare i rapporten breddar man begreppet ytterligare genom att tala både om ”påverkansförsök” och ”omvändelseförsök”. Utifrån den Nationella ungdomsenkäten 2021 slår man fast att 18 procent av Sveriges unga hbtq-personer har utsatts för någon form av försök att ”förändra deras sexuella läggning, könsidentitet eller könsuttryck”.
Hos oss väcker detta flera frågor, inte minst mot bakgrund av att icke-binära och queera är kraftigt överrepresenterade i statistiken, liksom att den vanligaste källan till såväl påverkans- som omvändelseförsök är jämnåriga kompisar (9 procent) respektive den egna familjen (8 procent). Kan det vara så att mycket av det som rapporten fångar upp är en naturlig undran hos omgivningen gällande personer med en ambivalent syn på sin egen identitet?
För att konkretisera: Är det ett otillbörligt påverkansförsök att som förälder uppmana sin tonårsdotter att skynda långsamt i sin önskan att transitionera till kille? Eller att som jämnårig ställa sig frågande till att ens kompis har bytt sitt önskade pronomen flera gånger på ett år? För att inte tala om den unika situationen för personer med intersexvariation, där även experterna kan ha svårt att avgöra vilket kön personen är mest hemma i.
Mot denna bakgrund är det inte konstigt att det lagförslag som just nu förbereds av den brittiska regeringen har lyft ut både trans- och intersexpersoner ur ekvationen. Orsaken är att man annars såg en risk att läkare och psykiatriker som arbetar med könsdysforiutredningar skulle anmälas för sin av staten sanktionerade verksamhet. Även svenska läkare har reagerat på samma sak, kopplat till det svenska förslaget.
Inte heller när det gäller homosexualitet är frågan definitionsmässigt enkel. Författaren och hbtq-aktivisten Mian Lodalen har exempelvis väckt uppmärksamhet för att i boken Liten handbok i konsten att bli lesbisk hävda att heterokvinnor kan ”omprogrammera” sig själva till att bli lesbiska. Något som i SVT:s Min Sanning gav upphov till den fullt rimliga frågan om inte detta betyder att även motsatt resa – från lesbisk till hetero – kan vara möjlig.
Klart är att det finns många blindskär för lagstiftaren att kryssa mellan.
Det andra stora problemområdet har med åsikts- och religionsfriheten att göra. I debatterna om omvändelseterapi i religiösa miljöer märker vi en tydlig glidning mellan fenomen som hot och tvång – som i alla lägen är förkastliga – och vanlig förkunnelse och själavård utifrån en bibelgrundad syn på kön och sexualitet. Aftonbladet gjorde nyligen en reportageserie där man hävdade att företrädare för ett antal församlingar inom Pingströrelsen och Jehovas Vittnen gjorde sig skyldiga till ”missaktning” och ”förakt” genom sitt sätt att vägleda konfidenter som ”ville ha hjälp att hantera ’homosexuella tankar’”.
Vi, å vår sida, menar att det är orimligt att sätta likhetstecken mellan att som pastor förmedla vägledning utifrån en traditionell sexualetik och att uttrycka missaktning eller förakt för en person som har en annan uppsättning värderingar än de klassiskt kristna. Vi har därför svårt att se att lagstiftning som bygger på ett sådant tänkande kan innebära något annat än en inskränkning av såväl åsikts- som religionsfriheten.
Och kanske ännu mer problematiskt: I praktiken menar vi att en sådan lagstiftning skulle innebära att religiösa företrädare tvingas säga nej till alla hbtq+personer som söker deras hjälp, inklusive dem som på eget initiativ önskar samtal och bön om sin sexualitet eller identitet. För vem vågar själavårda en person om vilken lagen säger att man inte får göra annat än att uppmana till sexuell utlevnad – också i situationer där det strider mot konfidentens egen vilja?
Vi vill än en gång påpeka att vi motsätter oss alla former av hot, våld eller tvång. Lika främmande ställer vi oss till fenomen som tvångsgiften, uppfostringsresor och icke evidensbaserad terapi, som alla finns omnämnda i MUCF:s rapport. Men vi menar att det är viktigt att det offentliga Sverige även framöver kan hantera att det finns mer än ett legitimt synsätt i sexualetiska frågor. Att det helt enkelt är så vi kan värna den sanna mångfalden.
Vår vädjan till lagstiftarna är därför att fortsätta verka för förbud mot beteenden som på goda grunder kan ses som kränkningar av individen, men att inte införa definitioner och begrepp som är så luddiga att de slår även mot åsikter och praktiker som är rimliga i ett fritt och demokratiskt samhälle. Till exempel bön, förkunnelse och förtroliga samtal i en religiös kontext.
Daniel Alm, föreståndare Pingst – fria församlingar i samverkan
Olof Edsinger, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen
Läs på altinget.se
