Olika aspekter av det kristna budskapet kan nå fram och ge befrielse till olika delar av mänskligheten. Och även om vi själva bottnar djupast i den ena av de tre kulturerna, har vi goda skäl att lyssna in också de övriga dimensionerna av evangeliet. SEA:s Olof Edsinger skriver om olika betoningar i förkunnelsen i en skuld-, skam- respektive fruktan-kultur.
Vad är det kristna evangeliet?
För många som har varit med ett tag är svaret på denna fråga självklart. Kanske är det till och med en särskild bibelvers som dyker upp i våra huvuden – till exempel Johannes tre och sexton: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.”
Dessa ord är både sanna och potentiellt livsförvandlande. Men olika kulturer läser ändå denna vers – och Bibelns budskap i stort – på delvis olika sätt. Dels utifrån sina kulturella glasögon, men också utifrån sina olika frågeställningar och behov.
Generellt talar man bland dagens missiologer om tre referensramar som sätter sin prägel på den mänskliga kulturen, som varierar mellan olika geografiska platser och som i hög grad påverkar hur vi tar till oss det kristna budskapet.
Den referensram som vi i väst brukar identifiera oss med är skuld-kulturen, som kretsar kring begrepp som rätt och fel, brott och straff. Vi har lätt att knyta an till Bibelns juridiska tänkande, som säger att ett olämpligt beteende förtjänar bestraffning, och där Guds nåd kommer till uttryck genom förlåtelsen.
På senare år har vi dock blivit allt mer präglade av en annan referensram, som sedan länge dominerar Mellanöstern, Afrika och Asien, nämligen skam-kulturen som kan sägas kretsa kring rent och orent, hedervärt och skamligt. Här är det kollektivet snarare än individen som står i fokus. Olämpligt beteende leder till uteslutning från den egna gruppen och evangeliet får sin starkaste tillämpning i erfarenheten av Guds upprättelse av den som blivit utmönstrad – adoptionen av den som genom synden har förverkat rätten till gemenskap.
Till detta kan läggas en tredje referensram eller världsbild, som kretsar kring maktlöshet, rädsla och onda makters påverkan på våra liv: fruktan-kulturen. Denna hållning, som dominerar animistiska kulturer i det globala syd, möter särskilt evangeliet i och genom Guds övervinnande kraft, när Jesus i sin död och uppståndelse besegrar syndens, dödens och djävulens makt.
Det går inte några vattentäta skott mellan dessa tre förhållningssätt till tillvaron. Alla är både bibliska och sanna. Men i takt med att vårt eget land har blivit allt mer mångkulturellt, och i takt med att den unga generationen blir allt mer präglad av en narcissistisk skam-kultur, behöver kyrkan vara medveten om evangeliets olika facetter.
Olika aspekter av det kristna budskapet kan helt enkelt nå fram och ge befrielse till olika delar av mänskligheten. Och även om vi själva bottnar djupast i den ena av de tre kulturerna, har vi goda skäl att lyssna in också övriga dimensioner av evangeliet. Som SEA:s teologiska grunddokument, Lausannedeklarationen, uttrycker det hela:
”Utvecklingen av strategier för världens evangelisering kräver att vi tar nya grepp och går in för djärvare pionjärmetoder. Med Guds hjälp kommer resultatet att bli församlingar, som är djupt rotade i Kristus och i närkontakt med sin egen kultur. … Evangeliet förutsätter inte att det finns kulturer som är förmer än andra utan värderar alla kulturer i enlighet med sitt eget kriterium på sanning och rättfärdighet och hävdar absoluta moraliska principer i varje kultur. Missionen har alltför ofta tillsammans med evangeliet exporterat en främmande kultur. Och ibland har församlingarna varit mer bundna till sin kultur än till Skriften. Evangeliets förkunnare måste ödmjukt söka att överge allt utom det som tillhör deras äkta personliga identitet för att bli andras tjänare och församlingarna bör söka att omdana och berika kulturen, allt till Guds förhärligande.” (§ 10)
Till saken hör att såväl skuld- som skam- och fruktansdimensionen är mycket starkt representerade i Bibelns texter. Det räcker faktiskt att gå till skildringen av syndafallet för att se hur var och en av dessa träder fram: Skuld-dimensionen lanseras genom konstaterandet att Adam och Eva lyssnar till den ondes röst och överträder Guds förbud. Deras ryggmärgsreflex efter detta är att göra höftskynken av fikonlöv åt sig, och det på grund av sin skam. Samtidigt vittnar berättelsen om våra förfäders rädsla, när det står att de till följd av sina handlingar försöker gömma sig för Gud i lustgården.
Låt oss alltså läsa våra biblar med en öppenhet för att göra alla dessa dimensioner till våra egna. Jesus möter oss som Frälsaren som bär vår skuld, men också som Medlaren som upprättar oss i vår skam och Befriaren som krossar de onda makterna. Detta är Guds goda nyheter in i våra egna liv – men också till dem som vuxit upp med andra kulturella glasögon än våra egna.
Olof Edsinger, generalsekreterare
Denna artikel har i en kortare version varit publicerad i Världen idag 220713
