San Francisco är ett av den progressiva rörelsens främsta skyltfönster, både i USA och internationellt. Många svenskar sympatiserar med stadens anda, som uppfattas som anti-auktoritär, hbtq-vänlig och allmänt frihetsinriktad. Att den är bedårande vacker och har ett av USA:s behagligaste klimat gör förstås sitt till. Den ikoniska Golden Gate-bron har figurerat i ett oräkneligt antal filmer och TV-serier genom åren.
Men på senare tid har San Francisco dragits med flera uppmärksammade problem. Författaren Michael Shellenberger skriver till exempel i boken San Fransicko: How progressives ruin cities om hur antalet hemlösa i staden har exploderat de senaste två decennierna, för att i dag utgöra 2,2 procent av befolkningen. Stadens gator befolkas av missbrukare och psykiskt sjuka i provisoriska tält, samtidigt som drogförsäljning och -injicering sker helt öppet. 20 000 klagomål om avföring på gatorna inkommer årligen till polismyndigheten och 2020 dog hela 712 personer av överdoser i en stad med mindre än en miljon invånare.
Till saken hör att det här sker samtidigt som hemlösheten i USA i stort har minskat. Men de styrande politikerna i San Francisco, som förvisso lägger stora summor på att komma åt problemet, bärs av en idé att den sociala utslagningen primärt är konsekvensen av rasism och sociala orättvisor. Och när problemen uppfattas som strukturella snarare än individuella blir det svårt att utkräva något ansvar.
Inflytelserika vänsterorganisationer som American Civil Liberties Union har helt följdriktigt protesterat mot alla skarpa förslag om att sätta ett stopp för misären. Att pressa någon till avgiftning, eller att ta till tvångsvård av psykiskt sjuka, har av dessa och andra grupperingar beskrivits som statligt sanktionerade övergrepp. Faktum är att även droghandeln har försvarats – för folk måste ju få välja själva om de ska gå på droger eller inte. I stället för tvångsinsatser har man sålunda delat ut pengar, mat och rena sprutor till narkomanerna, med konsekvensen att de har blivit fler och fler och därtill lockat till sig människor med liknande problem från andra delar av landet.
Även synen på brott och straff spelar förstås in här. I spåren av Black Lives Matter-protesterna – där ett av de mest spridda slagorden var Defund the Police – var det många amerikanska städer som gjorde dramatiska nedskärningar i sina polisbudgetar. I San Francisco handlade det under 2021 om 120 miljoner dollar – mer än en miljard svenska kronor. Men lika snabbt som nedskärningarna genomfördes, lika snabbt har man nu börjat ompröva sina beslut. Det har nämligen visat sig att brottsligheten, och särskilt den med koppling till drogmissbruket, har blivit allt mer okontrollerbar.
Inte heller de särskilda boenden som har inrättats i lediga hotellrum har varit någon framgångssaga. En undersökning av 16 sådana boenden – som enligt de progressiva skulle vara lösningen på hemlöshetskrisen – gav följande nedslående facit: Av de totalt 515 boende hade 25 procent dött, 21 procent återvänt till gatan och 27 procent lämnat för ”okänd destination”. De kvarvarande 27 procenten hade dragit vidare till släktingar, vänner eller något annat av de skattefinansierade boendena.
De progressiva experimenten begränsar sig dock inte till frågor som hemlöshet, missbruk och brott och straff. Jag råkar själv ha släktingar i grannstaden Oakland och de har många märkliga anekdoter att berätta. Flera av dessa handlar om munskydd. En central del av den progressiva världsbilden har med så kallad godhetssignalering att göra. Man ska helt enkelt inte bara vara god och på rätt sida av historien – minst lika viktigt är att signalera sina överlägsna värderingar till omgivningen. I San Francisco, liksom i flera andra av det demokratiska partiets fästen, innebär detta att man som god samhällsmedborgare ska bära munskydd. Inte för att läkarkåren insisterar på det. Men för att en liberal hållning i frågan förknippas med Trumphögern. Därför nöjer man sig inte med att bära munskydd när man är inomhus eller i en större trängsel. Nej, i San Franciscos omgivningar stöter man konstant på flanörer, cyklister, joggare och ensamma bilister som iklätt sig denna covid-relaterade accessoar.
Så också i skolan. Mina släktingars 14-åriga dotter är en av få i sin klass som framhärdar i att komma till lektionerna utan munskydd. Något som formellt är fullt tillåtet, men som ändå inte avhöll läraren från att hålla en tio minuter lång predikan inför klassen om munskyddens välsignelse, varav en stor del av tiden inbegrep ögonkontakt med min 14-åriga släkting.
Och då har jag ändå inte sagt något om det mest signifikanta området av dem alla, nämligen hbtq-frågorna. Att San Francisco är förknippat med hbtq-rörelsen är ingen hemlighet, eftersom staden hörde till pionjärerna på området. Vi talar trots allt om den plats som kallats för ”världens gay-huvudstad”. Men för vanliga medborgare har det ändå blivit svårt att hänga med i svängarna. På Facebook kan man i USA välja mellan 58 olika könsidentiteter, och på senare tid har en hel del av dessa fått sin alldeles egna flagga. En klasskamrat till min 14-åriga släkting bekände därför för sin väninna: ”Jag kan inte skilja mellan alla de här flaggorna. Men om jag berättar det för de andra kommer de att säga att jag är homofob. Kan du hjälpa mig?”
Flickans oro för att bli avslöjad i sin bristande hbtqia+okunskap är befogad. Det är nämligen många som vaktar på varandra i dessa tider – det tillhör godhetssignaleringens villkor. Många är de vuxna som har blivit utskällda av sina barn för att de inte träffat rätt i valet av pronomen för deras kompisar. Förutom ”he” och ”she” finns det i dag ett helt gäng att välja mellan – däribland ”ze”, ”zir”, ”hir”, ”they” och ”them”. Och det är på dödligt allvar.
En annan bekant till familjen flyttade norrut till Portland i Oregon – ytterligare ett av den progressiva rörelsens starkaste fästen, med en stark Defund the Police-rörelse. Där fick de dock ett ganska oväntat problem när deras son utsattes för mobbning i skolan. Inte för att han var ny, utan för att han framhärdade i att definiera sig som heterosexuell – något som inte föll i god jord i en skola där mer än två tredjedelar av eleverna är medlemmar i hbtq-föreningen.
Och nej, detta är inte bara isolerat till vissa skolor. Det är väl känt att allt fler amerikanske ungdomar (av inre övertygelse eller allmän solidaritet) definierar sig själva som hbtq. När mina släktingar skickade barnen på varsitt idrottsläger i sommar, inleddes första dagen därför med en pronomenrunda. Familjens 9-åring fick förklara både vilket pronomen han vill bli tilltalad med och vilka han normalt brukar bli kär i. När en annan pojke i gruppen sa sig vara kär både i en flicka och i en pojke fick han uppmuntrande stöd från ledaren, som dessutom deklarerade att om något barn såg detta som konstigt var det hen det var fel på. Och allt detta avhandlades alltså innan det kunde bli tal om det som barnen trots allt var där för – nämligen att klättra och paddla kajak.
Storasyster hade en liknande erfarenhet. Men hon hamnade i stället i ett förhör om abortfrågan – på ett paddelboardläger. När hon dessutom visade sig ha ”fel” svar på några av de frågor som ställdes, blev hon snabbt utfryst ur gemenskapen.
Även detta är alltså en ögonblicksbild av hur den progressiva ideologin kan ta sig uttryck när den får blomma utan hämmande staket. För övrigt är det från dessa miljöer som den queerinspirerade normkritik som i dag används i våra svenska skolor och förskolor har hämtat delar av sin inspiration. I pionjärverket Normkritisk pedagogik: Makt, lärande och strategier för förändring från 2010 är det flera av författarna som hänvisar till Kevin K Kumashiros och Bic Ngos bok Six Lenses for Anti-Oppressive Education. Kumashiro var tidigare dekan vid just University of San Francisco.
Dagens San Francisco skulle med rätta kunna beskrivas som ett normkritikens paradis. Frågan är bara om det gör staden mer eller mindre angenäm för dem som bor där. När det gäller mina släktingar så funderar de på att flytta.
Läs på varldenidag.se
