Frågor gällande Bibelns syn på hbtq debatteras i hela kristenheten. Så också i Sändaren. För några veckor sedan skrev Staffan Werme om sin sorg över processen i sin tidigare hemförsamling, som enligt honom reviderat inte bara äktenskapssynen – utan även synen på skapelsen, synden och Jesu försoningsverk.
Mer nyligen kunde vi läsa en text av Per-Olof Eurell, som till stor del uttryckte ett motsatt synsätt: frikyrkans teologi och praktik gällande hbtq-personer är osund och behöver förändras. Eurell präglas i detta av sin sons erfarenhet av att komma ut som homosexuell i en pingstkarismatisk församlingsmiljö.
Jag vill börja med att säga att jag i vissa avseenden ger Eurell rätt. Det är verkligen ett misslyckande när hbtq-personer får uppleva mobbning, utfrysning och skambeläggande i den kristna kyrkan. Det är också en sorg att så många vittnar om skam och självhat i sina egna liv.
Den stora frågan är dock om lösningen på detta är att – som i Staffan Wermes församling – ändra sin äktenskapssyn och betrakta samkönade sexuella relationer som Guds vilja?
Här är inte platsen att gå in på de teologiska argumenten för respektive emot en sådan ordning. Däremot vill jag kommentera några av Eurells påståenden.
För det första: Stämmer det att man i antiken inte kände till homosexualitet som en läggning snarare än som ett personligt val? Här måste svaret bli nej. I antologin Bekänna färg, som jag själv var en av redaktörerna till, visar Ray Baker på en stor mångfald av samkönade relationer som gjorde avtryck i de antika texterna, där även homosexualitet som läggning har en tydlig plats. Samma sak gäller jämlika och trogna samkönade relationer, som var långt ifrån okända för antikens människor.
För det andra: Bör kyrkans hållning påverkas av att homosexuell läggning sällan går att förändra? Inte heller här måste svaret vara nej. Jesus talar i Matteus 19:11–12 om tre kategorier människor som av oåterkalleliga skäl inte kan leva i ett äktenskap. Många homosexuella har genom årtusendena sökt vägledning i dessa ord.
För det tredje: Ska kyrkan acceptera homosexualitet som identitetsterm? Eurell tycks sätta likhetstecken mellan läggning och handling, dvs att man som hbtq-person måste ha församlingens stöd i att leva ut sina sexuella känslor. Men förutom att detta är principiellt ohållbart – vi har alla sexuella känslor som inte kan levas ut om vi ska vara trogna mot Guds ord – väcker det en grundläggande fråga om identitet. I kyrkan har vi nämligen ett uppdrag att stärka identiteten i Kristus – inte i sekundära markörer som kön, etnicitet, socialgrupp eller sexualitet.
Jag anser att vi gör dessa frågor en otjänst när vi diskuterar dem enbart på ett individplan. I dagens Sverige är det i praktiken omöjligt att bejaka samkönade äktenskap utan att även bejaka samkönade adoptioner – med följden att barn inte tillerkänns rätten både till sin mamma och sin pappa. Och om vi ser till den unga generationen är det inte frågorna runt homosexualitet som sätter agendan, utan de ideologier som växer fram kring begrepp som trans och queer.
Låt oss alltså erkänna att frågorna är mer komplexa än vad Per-Olof Eurells insändare gör gällande. Detta gäller såväl bibelteologiskt som sociologiskt och pastoralt.
Läs på sandaren.se
