Det finns flera intressanta paralleller mellan de integrationsutmaningar som råder i Sveriges frikyrklighet och de som råder i det svenska samhället i stort. SEA:s Olof Edsinger har läst boken Saknad: På spaning efter landet inom oss och noterar att mycket som är sant om den svenska kulturen får konsekvenser också för den kristna församlingen – inte minst i fråga om tillhörighet, medlemskap och ledarskap.
Den senaste tiden har det diskuterats en hel del om hur man i frikyrkligheten ska tänka kring församlingsengagemang. Kan man skilja mellan tillhörighet, medlemskap och ledarskap? Kan man ha fler eller andra kriterier än själva medlemskapet när det kommer till församlingsmöten och beslutsfattande? På vilka grunder ska i så fall detta ske?
På andra håll är det relationen till ett visst samfund som står i fokus. Måste samfundskopplingen vara för alla tider given, eller kan ett samfund och en lokal församling växa isär så att en ”skilsmässa” framstår som den mest rimliga lösningen? Måste denna process i så fall initieras av dem som varit medlemmar under lång tid, eller får den även drivas fram av individer med en kortare historia i samfundet i fråga? Är det samfundet som har församlingar eller församlingarna som har ett samfund?
Bakom dessa frågor döljer sig en annan och ännu mer grundläggande fråga: Hur bevarar man en församlings identitet? Nog för att det i vissa lägen kan finnas traditioner och relationer som haft sin tid, men allt kan inte vara ständigt förhandlingsbart. Så hur kan en församling samtidigt vara tydlig och inkluderande? Hur kan den samtidigt värna sitt dna och hålla öppet för den helige Andes ledning i nuet?
På dessa frågor finns det inte något enkelt svar. Men en av de mest fruktbara lösningarna borde ändå vara att knyta inträdet i församlingen till en form av medlemskurs eller medlemsintro. På ett sådant sätt kan en representant för den gemenskap man söker en fördjupad relation till – och rent krasst: ett större inflytande över – beredas möjligheten att sätta ord på vad man som medlemsaspirant är på väg in i.
Det kan handla om sådant som församlingens historia, vision och teologiska hemvist. Det kan handla om vilka hållningar man har i dogmatiska och pastorala frågor. Det kan handla om den syn man har på till exempel ledarskap, givande och ideellt engagemang.
Särskilt för många i den medelålders generationen kan det här uppfattas som påfluget eller rentav hotande. Innebär det inte att ribban höjs för inkluderingen av nya medlemmar? Kan det inte leda till en form av checklista – eller ännu värre: en syndakatalog – som läggs på de människor som söker sig till församlingen och som motar bort dem snarare än bjuder in dem till gemenskap? Har vi ens någon distinkt kultur att sätta ord på?
Den här typen av frågor är absolut värda att ta på allvar. Men värt att notera är också att den osäkerhet eller oro som de är uttryck för inte bara gäller den kristna församlingen. Snarare tycks den återspegla något av den svenska kulturen i stort. Ja, faktum är att det finns betydande paralleller mellan de integrationsutmaningar som råder i Sveriges frikyrklighet och i hela det svenska samhället.
Två personer som gått på djupet i det senare frågekomplexet är statsvetarna Katarina Barrling och Cecilia Garme. I sin bok Saknad: På spaning efter landet inom oss (Mondial 2022) tar de ett annorlunda grepp på frågorna runt invandringens effekter på Sverige. I stället för att utgå ifrån det i media så vanliga narrativet ”onda mot goda” eller ”främlingsfientliga mot inkluderande” kartlägger de något av den saknad som tenderar att uppstå hos befolkningen när samhället förändras. Och samtidigt, skriver Barrling och Garme, finns det en ovana att sätta ord på vad kulturen har för särdrag. Något som i sin tur skapar ett moment 22, där de som söker integreras i sitt nya hemland blir osäkra på vad som faktiskt förväntas av dem.
Och det är alltså här som vi kan finna paralleller till den svenska frikyrkokulturen. För vad är det egentligen som sätter prägeln på församlingens inre liv? Barrling och Garme hänvisar i sin bok till den brittiske författaren Andrew Brown som ”beskriver Sverige som ett samhälle som vill att människan ska flyta in harmoniskt i sin flock och att den sociala sammanhållningen ska upprätthållas av oskrivna regler som nästan alla förstår och tillämpar” (s 127). Med hänvisning till ytterligare en brittisk författare, Paul Britten Austin, slår de även fast att ”själva obenägenheten bland svenskar att se sig som bärare av någon särskild kultur inte är något mindre än ett svenskt kulturdrag” (s 137).
Båda dessa kännetecken på den svenska kulturen har som effekt att integrationen blir en utmaning för den som inte har fått koderna med sig från uppväxten. Mustafa Panshiri, författare till boken 7 råd till Mustafa talar utifrån detta om ”inlärningen av svenska koder som en överlevnadsstrategi för alla som kommer utifrån” och att ”svenskarnas ovilja att uttrycka dessa outtalade krav i själva verket har hindrat integrationen” (s 139).
När man som invandrare bryter mot de osynliga normerna märker man nämligen en förändring i atmosfären. En besvärad tystnad uppstår, som i en homogen grupp med den för Sverige så karakteristiska konflikträdslan kan vara ett effektivt fostransmedel – men som för dem som inte har socialiserats in i vad som gäller skapar otrygghet, och därmed också distans.
Min tes är alltså att det är samma grundläggande mönster som sätter sin prägel på våra svenska församlingar. Och de bidrar till en attityd av att de som kommer till församlingen borde förstå av sig själva vilka spelregler som gäller i gemenskapen. Att sätta ord på dem, eller att fästa dem på pränt, uppfattas som alltför påfluget. Eller så förnekar man att det alls finns några sådana spelregler – samtidigt som en besvärad tystnad infinner sig när en nykomling bryter mot koderna genom att inte vilja ingå i en fikagrupp, eller inte vara intresserad av ideellt engagemang, eller driva en avvikande teologisk fråga …
Och det är här jag kommer tillbaka till medlemskursen eller medlemsintrot. Man kan ha olika åsikter om det är bra eller dåligt med de introduktioner till det svenska samhället som föreslås från politiskt håll, och som har till syfte att förenkla integrationen av våra invandrare i det svenska samhället. Men om man vänder på det är det också en betungande börda att lägga på dem som kommer utifrån att på egen hand treva sig fram till vad som ”gäller” i den nya kulturen.
Och på liknande sätt med våra församlingar. Den rädsla för tydlighet som många frikyrkomedlemmar ger uttryck för må vara motiverad av en rädsla för en förenklad eller fyrkantig förståelse av vad livet i församlingen kan tänkas handla om. Som det ibland brukar uttryckas: Vi är en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap. Men risken är att denna rädsla spelar oss ett spratt: Att den både gör det svårare för församlingen att bevara sitt dna och försvårar för dem som vill bli delaktiga att ”ta sig in” i gemenskapen i fråga. Jag har svårt att se att Guds rike skulle vara betjänt av detta!
Olof Edsinger, generalsekreterare
Läs på hemmetsvan.se
