Det är svårt att se hur Jackeléns halmgubberetorik om oss evangelikala skulle hjälpa samtalet framåt. Och om syftet var att göra sådana som mig mer positiva till liberalteologin, kan jag konstatera att resultatet blev det motsatta. SEA:s Olof Edsinger kommenterar biskop Antjes senaste debattinlägg i Dagen.
Förra veckan publicerade Dagen en text av ärkebiskop emerita Antje Jackelén. I grunden är den en replik på Per Ewerts artikel med anledning av Evangeliska Frikyrkans slutrapport om samkönade relationer, men Jackeléns ambition är större än så. Vad hon i grunden argumenterar för är nämligen att det inte finns någon motsättning mellan att vara bibeltrogen och att vara liberalteolog.
Med tanke på att SEA gärna vill höra till kategorin bibeltrogna, men däremot mycket ogärna betraktar oss som liberalteologer, blir biskopens debattinlägg principiellt intressant. I denna text vill jag därför kommentera några av hennes bärande argument.
Redan i artikelns början avlossar Jackelén en rejäl salva mot konservativa kristna, när hon skriver:
Men vem är i själva verket mera bibeltrogen – den som plockar ut några verser här och där och tolkar de bokstavligt eller den som brottas med texterna, kanske ägnar sig åt studier av grundspråken, tar till sig exegetisk forskning, läser kommentarer och kämpar sig fram till ett svar på frågan: ”vad säger texten i vår tid?”
För mig är det här en mycket märklig lägesbeskrivning. Jag antar att den ”fiende” biskopen ser framför sig är en i allt väsentligt oreflekterad fundamentalist. Men de flesta som i vårt land vill beteckna sig som bibeltrogna tillhör inte denna kategori. Vi på SEA gör det definitivt inte – och inte Per Ewert heller. Vi bekänner oss i stället till den breda evangelikala mittfåra som kombinerar en hög syn på Skriften med en stor öppenhet för vetenskapligt studium av densamma – och som ser det som självklart att tolka enskilda bibelverser i ljuset av sin kontext. Evangelikal teologi står helt enkelt som ett fruktbart alternativ till både den liberala teologins tro på en sluten värld och fundamentalismens anti-intellektualism.
Om vi ser till själva sakfrågan – Jackelén kritiserar särskilt oss som omfattar ”en så kallad traditionell äktenskapssyn” – är det dessutom så att vi som regelbundet kommenterar denna i det offentliga rummet ofta har ”brottats med texterna” betydligt mer än det stora flertalet. I detta ingår att vi har tittat på frågan ur såväl ett exegetiskt och systematiskt som pastoralt och kyrkohistoriskt perspektiv. Antologin Bekänna färg (Apologia 2019), som jag själv var en av redaktörerna för, är ett konkret exempel på detta. I ljuset av det är Jackeléns kommentar närmast oförskämd.
Men vi fortsätter att läsa:
Vem är mera bibeltrogen – den som påstår att det finns en enda ”klassisk” äktenskapssyn i Bibeln som är identisk med ett modernt civilrättsligt förbund mellan en man och en kvinna? Eller den som berättar att det i Bibeln också skildras polygama äktenskap och äktenskap med bihustrur, att bibliska ord som verkar gälla homosexualitet kan avse prostitution och att patriarkala mönster utgör huvudfåran i Bibeln?
Biskop Antje räknar här upp ett antal progressiva argument för att relativisera Bibelns äktenskapsdefinition. Utrymmet räcker inte till för att bemöta dem i detalj (läs gärna våra mer ingående artiklar på resurshemsidan Äktenskap.info), men några saker vill jag ändå slå fast:
- Av Bibelns texter framgår tydligt både att äktenskapet är mellan en man och en kvinna, att det till sin karaktär är ett förbund och att det därmed är en offentlig (= civilrättslig) handling. Att såväl vigselceremonier som exakta lagtexter varierar från en kultur till en annan omkullkastar därför inte äktenskapets karaktär vare sig som skapelseordning eller som civil angelägenhet.
- Lausannedeklarationen, som också är SEA:s grunddokument, slår fast att Bibeln är ”utan fel i allt som den påstår”. Men vad Jackelén blundar för är att Bibeln aldrig föreskriver någon annan äktenskapsdefinition än den monogama. Förvisso är det tydligt att Herren tolererar polygama samlevnadsformer i en tid då både välfärdsstat och kärleksäktenskap var okända begrepp. Men skildringen av dessa relationer visar samtidigt på interna spänningar och avundsjuka till följd av polygamin. Och i Nya testamentet stängs dörren helt till denna samlevnadsform, när vår Frälsare slår fast: ”Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinnaoch sade: Därför ska en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två ska bli ett kött?” (Matt 19:4–5; uttrycket ”de två” finns inte med i skapelseberättelsen, utan är ett förtydligande från Jesu sida).
- På motsvarande sätt förhåller det sig med Bibelns patriarkala mönster. Det faktum att dessa skildras på ett deskriptivt sätt behöver inte tolkas som att de i alla lägen var önskade av Gud. Och än en gång blir ju Jesus den yttersta auktoriteten, när han med både sin undervisning och sitt agerande gör klart att kvinnor och män har precis samma rättigheter som medborgare i Guds rike.
- Att ”bibliska ord som verkar gälla homosexualitet kan avse prostitution” är sant, i den meningen att uttrycket malakoi i Första Korinthierbrevet 6:9 i vissa fall tycks ha en sådan innebörd. Men det ännu vanligare ordet arsenokoitai syftar enligt en klar majoritet av exegeterna på samkönat sex utan situationsbestämning och bör av det skälet vara fullt tillämpbart även på nutida samkönade relationer. Och även om så inte hade varit fallet kvarstår förbuden i Tredje Moseboken och Paulus ord i Romarbrevet, som båda saknar varje hint om prostitution eller exploaterande beteenden.
Biskop Antje imponerar således inte med sina exempel. Ändå fortsätter hon med vad som närmast får betraktas som halmgubbe-retorik:
Den som läser hela Bibeln inser lätt att det finns absolut ingen som är och kan vara bibeltrogen i bemärkelsen av att allt gäller i dag, ordagrant. Det mest uppenbara är förstås budet att stena människor för vissa brott och olika renhetsföreskrifter. Jesus själv använder sig medvetet av sentenser och liknelser som kräver tolkningar om inte konsekvenserna ska bli absurda.
Finns det någon enda evangeliskt kristen som hävdar att alla Gamla testamentets bud och förbud fortfarande skulle vara bindande för oss som ingår i det nya förbundet? Än en gång blir retoriken en förolämpning snarare än ett försök att bringa klarhet. För vissa av oss är det uppdelningen i morallagar, ceremoniallagar och civillagar som blivit den bästa hjälpen att bena ut varför det är möjligt att hålla fast vid Gamla testamentets etiska ärende (nämligen helighet) utan att fördenskull lyda under vare sig offertjänsten (som är uppfylld) eller civillagarna (som hör till gamla förbundets teokrati). Men även om man inte utgår från en sådan uppdelning, håller alla evangeliska kristna med om att ”allt” i Bibeln inte längre kan betraktas som bindande. Bibelns undervisning om äktenskapet, däremot, framträder i både Gamla och Nya testamentet – inklusive hos Jesus själv; även det tillhörande förbudet mot otukt återkommer gång på gång i Nya testamentets brev.
Av utrymmesskäl lämnar jag Jackeléns hyllning av liberalteologin därhän. Jag förstår hennes poäng när hon säger att många av 1800-talets liberalteologer hade goda intentioner. Jag håller också med om det felaktiga i att reflexmässigt avfärda dessa individer som slarviga. Noteras bör dock att ytterst få av den gamla skolans liberalteologer skulle ha drömt om att genomföra den omdefinition av äktenskapet som deras arvtagare i vår tid har gått i bräschen för. Samtidigt har vi de senaste 100 åren haft rejält med tid för att studera följdverkningarna av liberalteologins utgångspunkter. Bland annat vet vi att så gott som inga bestående väckelser har kunnat iakttas i teologiskt liberala miljöer. Hör vi vad Andens säger till församlingarna?
Mot slutet av artikeln skriver biskop Antje:
Därför är den som vågar brottas med texterna i dialog med vetenskap, tradition, historisk och nutida erfarenhet och i bön – oavsett hur liberal hen är – mer bibeltrogen än den som tror att det räcker att läsa vissa passager innantill.
Om vi förutsätter att Jackelén även här argumenterar mot fundamentalismen har hon en poäng, så till vida att vi alla har ett ansvar att gå i närkamp med de bibliska texterna, och då även ta aspekter som genre och historiska fakta med i beräkningarna. Men om studierna – så som alltför ofta sker i liberalteologins fall – leder till att textens uppenbara innebörd ”trollas bort” är det inte mycket bevänt med bibeltroheten. Dessutom har biskopen bara delvis rätt när hon skriver att det ”i den tidiga kyrkan var självklart att Bibeln kan tolkas på flera olika sätt”. Trosbekännelsernas frammejslande av teologins detaljer talar nämligen ett annat språk. Och även exempelvis den allegoriska bibelutläggningen hade som förutsättning att det också fanns en ordagrann betydelse av texten. Det ena utesluter helt enkelt inte det andra.
Antje Jackelén hör till vårt lands mest inflytelserika kristna ledare. Som ärkebiskop uträttade hon mycket som även ur ett evangelikalt perspektiv kan ses som positivt, liksom – tyvärr – en hel del som måste betraktas som negativt. Hon har en poäng när hon beskriver ”retoriken om bibeltrogen kontra liberal” som vilseledande, för ogenomtänkta etiketter gör det i många fall svårt både att förstå och nå fram till varandra. Faktum är att jag själv ganska sällan använder mig av dessa etiketter.
Å andra sidan är det svårt att se hur Jackeléns halmgubberetorik om oss evangelikala skulle hjälpa detta eller andra samtal framåt. Och om syftet var att göra sådana som mig mer positiva till liberalteologin, kan jag konstatera att resultatet blev det motsatta.
Olof Edsinger, generalsekreterare
Kolla gärna in vår senaste Brytpunkt-skrift Bibelns auktoritet av John Stott. En lättillgänglig utläggning om Jesu syn på Gamla och Nya testamentets skrifter.
