Innan jul skrev vi en debattartikel som i papperstidningen fick rubriken ”Evighetsallvaret är en viktig drivkraft i missionen”. I artikeln delade vi med oss av några erfarenheter från missionskonferensen Engage och vi pekade på vikten av att hålla Bibelns undervisning om den dubbla utgången levande – inte minst för att stärka motivationen till mission och evangelisation bland onådda och bibellösa folk.
På denna text har vi fått två repliker. Men den första, som är skriven av Roland Stahre, gör oss ärligt talat konfunderade. Om vi förstår honom rätt menar han att förkunnelsen om den dubbla utgången vare sig hör hemma i dagens kyrka eller har något att bidra med när det kommer till missionsuppdraget. Vidare tycks han mena att en sådan förkunnelse driver människor till psykisk ohälsa, och att vi därför (bara) ska predika om Guds kärlek och barmhärtighet. Framtidens mission bör följaktligen vara inriktad på att lindra ångest, depression och stress snarare än att rädda människor från en evighet utan Gud.
Förutom att vi menar att det här ligger långt ifrån flera av Bibelns texter om missionsuppdraget, bygger det på en grundläggande missuppfattning av vår artikels ärende. Ingenstans skriver vi nämligen att vårt primära budskapnär vi förkunnar evangeliet skulle vara att människosläktet står under Guds dom – hur sant och bibliskt detta än är. I stället talar vi om domens realitet som en av de viktigaste drivkrafterna när det kommer till mission bland onådda och bibellösa folk.
Faktum är att vi uttryckligen skriver att det finns ”fler viktiga motiveringar till mission och evangelisation”. Men kopplat till den målgrupp vi har för ögonen ställer vi oss frågorna:
- Varför ska vi riskera liv eller hälsa, eller ens vår egen bekvämlighet, för att nå till folkgrupper som inte har blivit nådda av evangeliet, om det inte spelar någon roll för evigheten?
- Varför ska vi ”störa” människor som på det stora hela tycker att deras liv är ganska bra om det inte har en avgörande betydelse vart de riktar sin tillbedjan?
- Varför ska vi utsätta människor för den fara det kan innebära att konvertera, inte minst från islam, om det faktiskt inte är så att vi går förlorade utan en personlig tro på Kristus?
Ingenting i Stahres replik knyter an till dessa för oss helt avgörande frågor. I stället tillskriver han oss attityder och värderingar som vi själva inte känner igen oss i. Att Gud är kärleksfull och barmhärtig är för oss en självklarhet, och vi är oändligt tacksamma för att just denna kärlek drev honom i döden ”för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16).
Den andra repliken är skriven av två pastorer i Equmeniakyrkan, Göran Ljungberg och Lasse Yngvesson, tillika författare till en bok om apokatastasisläran. De menar att denna lära – som innebär alla människors slutliga frälsning och som bland annat omfattades av Svenska Missionsförbundets första föreståndare E.J. Ekman – ger samma motivation till mission som tron på en dubbel utgång. De uppmanar oss därför att utveckla våra tankar ”om sambandet mellan evighetsallvaret och missionsmotivation”.
Det gör vi gärna. Men först vill vi ändå kommentera själva apokatastasisläran. Vi menar nämligen att denna vilar på tveksam teologisk grund, som dels misstolkar enstaka bibelverser, dels bortser från en mängd texter i Nya testamentet som slår fast att det verkligen kommer att ske en uppdelning av mänskligheten vid den yttersta domen. Jesus själv talar om denna dag som att ”Människosonen ska sända ut sina änglar, och de ska samla ihop ur hans rike allt som förleder och alla som gör orätt och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta och gnissla tänder. Då ska de rättfärdiga lysa som solen i sin Fars rike” (Matt 13:41–43).
Helt följdriktigt fördömdes apokatastasisläran av flera kyrkomöten, däribland det femte ekumeniska konciliet i Konstantinopel år 553.
Inte heller Ljungberg och Yngvesson kommenterar våra tre huvudfrågor, och det är därför svårt att veta vad de vill att vi ska förtydliga. De citerar E.J. Ekmans försäkran om att tron på allas slutgiltiga räddning gör oss ”mera frimodiga och uthålliga i striden, för vi vet att Gud ger segern genom Jesus Kristus”. Vi för vår del undrar om det verkligen är rimligt att uppmana en muslim som riskerar att dödas för sin kristna tro att konvertera, om det i slutändan inte spelar någon roll om han tror på eller förnekar Jesu gudomlighet.
På temat seger undrar vi också om det verkligen är en ”seger” att – i strid med Bibelns uttryckliga undervisning – driva tesen att vi som troende kommer att dela gemenskapen i himlen med historiens alla massmördare, tyranner och gudsförnekare? Mycket kan sägas om detta, men knappast att det sporrar till mission bland de onådda folken!
Vår ursprungliga utmaning står därför kvar: Låt oss värna även denna del av Bibelns undervisning, och låt oss uppmuntra de unga som i dessa dagar får upp ögonen för mission och evangelisation – även på platser där det kostar att vara Jesu lärjunge.
Ledningsgruppen för SEMA
Jonas Andersson, Gå ut mission
Anders Carlsson, YWAM Sverige
Olof Edsinger, Svenska Evangeliska Alliansen
Gabriel Hammar, OM Sverige
Mats-Jan Söderberg, Folk&Språk
Läs på dagen.se
