De återkommande och blodiga attackerna på kristna i Nigeria förtjänar större uppmärksamhet. Föreställningen att kristna bara kan vara förövare och aldrig offer sitter dock djupt rotad, skriver Jacob Rudenstrand.
Sedan 2010 har julfirandet i Nigeria präglats av blodiga attacker mot kristna och kyrkor. År efter år vittnar internationell nyhetsrapportering om massakrer, kyrkbränder och fördrivningar utförda av islamister: Julen är allt än fridfull i Afrikas folkrikaste land.
Så även denna jul, då nära 200 människor dödades och tusentals förlorade sina hem i koordinerade attacker som började den 23 december och fortsatte till juldagen i den centrala delstaten Plateau. Det innebar den värsta terrorn sedan 2018. Det är dock bara en liten del av förföljelsen i Nigeria. Sedan 2009 har islamistiska terrorister dödat över 52 000 kristna, eldat upp 8 000 kyrkor och förstört 2 200 kristna skolor, enligt människorättsorganisationen Intersociety.
Därför är det ingen överraskning att det i den senaste World Watch List från Open Doors, som listar de länder där kristna förföljs som mest, framkommer att över 82 procent av alla kristna som dödades på grund av sin tro under förra året var från Nigeria.
Enligt Open Doors är Nigeria den sjätte farligaste platsen att leva på för kristna. Samtidigt ger Sverige ett stort humanitärt stöd till en rad aktörer i landet. År 2023 uppgick det totala biståndet till Nigeria till över 283 miljoner. Det är även Afrikas största ekonomi och är en viktig marknad för svenska företag. Intresset för religionsförföljelsen har dock varit svalt bland svenska politiker, företag och medier. I samband med massakern i julas har förföljelsen av kristna benämnts i media som ”etnisk och religiös oro” och ”sammandrabbningar” på grund av markkonflikter mellan bönder och herdar samt klimatkrisen. Som om det handlar om två jämställda parter och att klimatfrågan ursäktar kyrkattacker med tunga vapen.
Inte heller i Utrikesdepartementets rapport ”Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Nigeria” från 2019 (som ännu inte har uppdaterats) nämns den systematiska förföljelsen av kristna. När förra utrikesministern Ann Linde (S) uttalade sig om kristnas situation i Nigeria avfärdade hon att det handlade om religiöst våld. Istället menade hon att det ”bottnar i huvudsak i bristen på tillgång till allt knappare resurser”.
Givetvis är naturresurser en viktig orsak i många konflikter – så ock i denna. Men det går inte att bortse från den religiösa dimensionen. Som delstatsguvernören, Caleb Mutfwang, skrev på X/Twitter efter denna juls massaker: ”Det är en förvrängning av fakta att beskriva dessa meningslösa och oprovocerade attacker mot vår befolkning som en konflikt mellan bönder och herdar… Låt oss kalla en spade för en spade, detta är helt enkelt folkmord!”. Tidigare har även folkmordsforskaren Gregory Stanton konstaterat att ”det är inte någon konflikt” utan det är ett folkmord på kristna i Nigeria. Och Amnesty kräver nu en oberoende utredning av julattackerna.
Nu när Sveriges regering har uttalat både i utrikesdeklarationen och den i nya biståndspolitiken att ett särskilt fokus ska ligga på religionsfriheten och bland annat utsatta kristna kan jag rekommendera en läsning av rapporten från Open Doors. Där konstateras att var sjunde kristen i världen är förföljd för sin tro. Det handlar om 365 miljoner människor – som knappt någon talar om i Sverige. Regeringens utfästelser hittills behöver därför leda till handling.
Allt för länge har kristna betraktats som vita, privilegierade västerlänningar, men som UNT:s Sakine Madon skrev på julafton är det dags att göra slut med den stereotypen. I många svenska opinionsbildares och politikers intersektionellt dominerade världsbild finns inte plats för kristna som offer när så mycket av vår historieskrivning präglats av kristna som förövare. Men faktum är att kristendomens tyngdpunkt sedan länge har förflyttats till det globala Syd där stora grupper också förföljs. Här i Sverige lever vi dock kvar med vår känsla av postkolonial skuld.
Vi säger svarta liv spelar roll – så länge de inte är kristna. Då faller de prydligt in på den identitetspolitiska skalan över privilegierade och överordnade. Då blir folkmord på kristna i Nigeria enbart sammandrabbningar. Och istället för kändisupprop anklagas solidaritet med förföljda kristna för att vara ”korstågstänkande”, ”uppviglande” och skapa motsättningar. Det är hög tid att bryta med denna orimliga hållning.
Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare
Artikeln har även publicerats i Göteborgs-Posten
