Att vi nästa vecka firar Kristi himmelfärdsdag, som markerar slutet på de fyrtio dagar efter uppståndelsen då Jesus visade sig för lärjungarna, är en viktig påminnelse om att Jesu uppståndelse vilar på verifierbara fakta. Därför är det anmärkningsvärt att skeptikers frågor om dessa avfärdas som förlegade, skriver Jacob Rudenstrand med anledning av en intervju med SKR:s Sofia Camnerin.
Det är ingen hemlighet att det bland kristna finns olika teologiska betoningar och preferenser. Men en intervju i Kyrkans tidning den 28/3 med Sveriges kristna råds generalsekreterare Sofia Camnerin i samband med påsken väcker ändå en rad frågetecken. I den hävdar hon att frågor om vad som egentligen hände med Jesu kropp under påskdagen är något som hör hemma i en annan tid:
”Den känns passé och ställs från en utgångspunkt där man tänker att de intressantaste trosdiskussionerna kretsar kring vad som är empiriskt verifierbart. Därför var ärkebiskop Martins reaktion så befriande.”
Bakgrunden till uttalandet är intervjun med ärkebiskop Martin Modéus i SVT:s 30 minuter i december. Det väckte stor uppmärksamhet när ärkebiskopen på Anders Holmbergs fråga om hur uppståndelsen gick till svarade att han inte hade någon aning. För många tittare sågs det som ett befriande svar och det ligger förstås en viktig poäng i detta. Inte heller jag kan förklara exakt hur Jesu uppståndelse gick till än att stämma in i det Petrus säger till Stora rådet i Apostlagärningarna 4: ”Gud har uppväckt honom från de döda.”
Man behöver trots allt inte förklara hur de biokemiska processerna gick till för att tro att Gud lät Jesus uppstå fysiskt från de döda. Lika lite som man behöver förklara hur en förbränningsmotor fungerar för att tro att bilen startar när nyckeln vrids om.
Samtidigt är Camnerins uttalande ett onödigt nonchalant sätt att avfärda de sanningsanspråk som omgärdar just den kristna uppståndelsetron. Faktum är nämligen att apostlarna själva inte nöjer sig med att tala om detta som ett ”mysterium”, utan gång på gång hävdar att detta är en historisk händelse till vilken det finns gott om trovärdiga ögonvittnen.
Att vi nästa vecka firar Kristi himmelfärdsdag, som markerar slutet på de fyrtio dagar efter uppståndelsen då Jesus visade sig för lärjungarna, och tio dagar innan Pingstdagen, är en viktig påminnelse om detta. När evangelisten Lukas redogör för perioden skriver han att den bestod av att Jesus:
”gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike.” (Apg 1:3)
Det grekiska ordet som både Bibel 2000 och Folkbibeln översätter med ”bevis” är τεκμηρίοις (tekmēriois) vilket är ett begrepp som återfinns i antik grekisk litteratur och som syftar till att kommunicera något som är just verifierbart och övertygande. Därför väljer många engelska översättningar att tala om att Jesus gav lärjungarna ”many convincing proofs” (NIV), dvs. många övertygande bevis. Det var alltså inte den tomma graven, den försvunna kroppen och rapporter om syner eller änglar som orsakade uppståndelsetron. Lärjungarna erbjöds flera konkreta belägg för att Jesus verkligen levde – från honom själv. Den efterföljande versen illustrerar denna påtagliga verklighet: Jesus åt tillsammans med lärjungarna. Redan i sitt evangelium har Lukas gjort samma poäng:
”Då sade han: ’Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har.’ Och han visade dem sina händer och fötter. Då de av idel glädje och förvåning ännu inte kunde tro, frågade han dem: ’Finns det något att äta här?’ De räckte honom en bit stekt fisk, och de såg hur han tog den och åt.” (Luk 24:38-43)
För de första kristna handlade uppståndelsen alltså om något som var åtkomligt både historiskt och verifierbart. Och vi bjuds in att undersöka sanningshalten i ögonvittnesskildringarna. Som Paulus skriver i sin kända text i Första Korinthierbrevet 15: ”[Jesus] visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit.” (vers 5-6).
Jag instämmer med Sofia Camnerin om att korset och uppståndelsen visar att Gud delar vårt lidande. Men det kristna hoppet är ett hopp som det finns goda skäl för. Därför är det anmärkningsvärt att skeptikers frågor om uppståndelsens verifierbarhet avfärdas som förlegade.
Sedan när hör sanningsfrågorna hemma i en annan tid? I frågor som rör orättvisor, miljö och klimat, konvertiters rättigheter, #metoo – ämnen som engagerar både Camnerin och mig själv – är verifierbara och empiriska fakta knappast passé.
Pågår det en klimatkris? Utsätts kristna konvertiter för en rättsosäker asylprocess? Stämmer utsatta kvinnors vittnesmål om sexuella trakasserier? I dessa frågor tas det för givet att samtal om vad som är empiriskt verifierbart inte viftas bort som minst intressant. Det handlar trots allt i många fall om just liv och död.
Detsamma borde även gälla uppståndelsen – den mest centrala händelsen i hela kristendomen.
Jacob Rudenstrand
Bitr. generalsekreterare
Artikeln har även publicerats i Kyrkans tidning
