Sam Wohlin satte tonen för en god och viktig debatt, när han inför pingsthelgen skrev om vårt behov av den helige Ande. Jag instämmer helhjärtat i Wohlins artikel, och har även en till stora delar liknande erfarenhet: Det var i mötet med Guds Ande som också min livsinriktning förändrades.
Mikael Hansson spinner vidare på temat om Andens gåvor och verk, och lyfter särskilt fram två förutsättningar för att Herren ska få spelrum i våra församlingar: Dels en förmåga att vänta, dels att inte begränsa Andens utgjutande efter en snäv upplevelsemall. Även här är det lätt att hålla med. Samtidigt kan dikena se olika ut. Den del av kristenheten jag själv kommer ifrån skulle exempelvis må bra av att tala mer om profetia och tungotal – inte mindre.
I slutändan är det som Jesus själv säger: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. Så är det med var och en som är född av Anden” (Joh 3:8). Själv tror jag att rädsla och kontrollbehov hör till de vanligaste orsakerna till att den helige Ande inte får det spelrum han förtjänar.
Därmed är vi inne på Krister Nordins öppenhjärtiga artikel. ”Har Guds ord, evangeliet och Anden förlorat sin kraft över tid?”, frågar han sig, och som teolog blir det ju lätt att här slå bakut. Evangeliet är minsann fortsatt ”Guds kraft till frälsning”, och ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet” (Rom 1:16; Hebr 13:8).
Samtidigt vet vi att Skriften säger att vi kan ”bedröva … Guds helige Ande” (Ef 4:30). Några decennier senare säger Jesus själv – intressant nog till samma församling i Efesos – att om den ”inte vänder om, kommer jag till dig och flyttar din ljusstake från dess plats” (Upp 2:5). Detta trots att den var känd både för sin uthållighet och för sin sunda lära.
De områden som Krister Nordin lyfter fram blir därmed angelägna att diskutera. Har liberalteologin haft inverkan på Guds folks frimodighet och tro? Utan tvekan! skulle jag själv svara. Och det är inte bara min åsikt. I hela världen går teologiskt liberala samfund bakåt, medan teologiskt konservativa – och särskilt de med karismatisk öppenhet – går framåt.
Har den Ondes kraft och styrka vuxit över tid? På den frågan svarar jag själv både med ett ja och med ett nej. Min övertygelse är att fiendens inflytande till stor del har med det utrymme som vi människor ger honom att göra. I takt med att västvärlden vänder sin Skapare ryggen, kan vi därmed vänta oss ett ökat andligt tryck. Även i Skriften talas det om svårare tider när Jesu återkomst närmar sig. Samtidigt är det självklart att Jesus är den starkare parten. ”Han som är i er är större än den som är i världen” (1 Joh 4:4).
Hur är det då med den gudsfrånvända kulturen och med synden i församlingen mitt? Åtminstone det senare kan utan tvekan ställa sig i vägen för den helige Andes utgjutande. Jesus själv fick i vissa fall nöja sig med att göra mindre än han hade önskat för att människorna inte ville tro. Och om vi rannsakar vår historia är det mig veterligt ingen av de väckelser och förnyelsevågor som drabbade Sverige under 1900-talets andra hälft som inte aktivt har motarbetats av delar av kristenheten. Visst verkar det rimligt att denna ovilja att ta emot Guds gåvor ”utanför boxen” har haft en inverkan på vårt lands andliga klimat – och på Guds vilja att sända nya vågor?
Minns också David Wilkersons profetiska predikan i Filadelfia Stockholm om att ”Gud har sak med den evangeliska kristenheten i Sverige”. Wilkerson pekade särskilt på Guds folks apati och tendens att flyta med strömmen i det sekulariserade Sverige. Och nog finns det saker att omvända oss ifrån även här?
Sanningen är ju också den att det finns gott om kyrkor och församlingar i Sverige som vid olika tidpunkter har fått profeter sända till sig, som antingen har avvisats eller inte tagits på allvar. Kanske är det läge att damma av dessa hälsningar från Herren och be om förlåtelse för tillfällena då vi av ett eller annat skäl inte lyssnade? Skriften lär oss ju att ”Herren Gud gör ingenting utan att uppenbara sin hemlighet för sina tjänare profeterna” (Amos 3:7).
En av de saker som Gud alldeles uppenbart gör i dessa dagar är att han sänder missionärer till Sverige. Och inte vilka missionärer som helst, utan män och kvinnor som förkroppsligar själva motsatsen till den apati som David Wilkerson adresserade i sin predikan: missionsiver, böneiver och kompromisslös förtröstan på Guds ord. Kan det vara så att dessa syskon från det globala Syd är åtminstone delar av svaret på vad Guds Ande kan tänkas göra i vår tid?
Klart är i alla fall att vi är många som behöver rannsaka oss själva. Jag själv behöver det definitivt. Hur har mitt kontrollbehov, min bekvämlighet och min synd gjort den helige Ande bedrövad? Hur har min stolthet och min ovilja att underordna mig andra andliga tjänster gjort att Guds utsäde har fallit på stenig mark? I ödmjukheten och syndabekännelsen – och bara där – finns det hopp. Gud är ju och förblir den som ”ger Anden utan begränsning” (Joh 3:34).
Olof Edsinger, generalsekreterare
Läs på dagen.se
