Det var fjorton år sedan sist, men förra veckan kallade Lausannerörelsen till sin fjärde globala kongress, denna gång i Seoul (Incheon) i Sydkorea. Jag hade själv förmånen att både delta och medverka, och totalt var vi ett dussintal svenskar på plats.
Vad bär vi då med oss hem till Sverige? Frågan är viktig, för Lausannerörelsen har under 50 år varit en naturlig referenspunkt i den evangelikala världen och en av vår tids viktigaste katalysatorer för mission och evangelisation. Lausannedeklarationen, som författades i anslutning till rörelsens första globala kongress 1974, är ett viktigt bekännelsedokument, antaget även av ett antal svenska samfund och organisationer.
Inför kongressen har det talats om flera trender som man velat bekräfta och fånga upp. En av dessa är ”polycentrisk mission”, som lite enkelt kan beskrivas som en rörelse – och vid det här laget ett konstaterande – där det globala missionsarbetet har gått från ”the West to the rest” (från Väst till resten av världen) till ”from everywhere to everyone” (från överallt till alla).
I Sverige ser vi bland annat detta genom de missionärer som har sänts hit från internationella rörelser och som har grundat vad som ibland kallas för migrantförsamlingar. Men även generellt ser vi en trend att kyrkorna i Syd är de som gemensamt tar det största ansvaret för världens evangelisering. Brasilien och Sydkorea är exempelvis de länder som näst efter USA sänder ut flest internationella missionärer.
Ett annat ledord var ”collaboration” (samverkan). Kyrkan är Kristi kropp, och i stort och smått behöver vi lära oss att stå tillsammans, om möjligt utan konkurrens och positionerande. Lausannerörelsen har ända sedan starten karakteriserats av ödmjukhet, lyssnande och självrannsakan – en anda som är till stor välsignelse för den globala missionen.
Ett viktigt led i detta är att ge det globala Syd det utrymme det förtjänar i de gemensamma samtalen. I hög grad är det ju dessa kyrkor som upplever väckelse, medan vi i Väst är på tillbakagång. I Seoul kunde detta skönjas redan under kongressens första dygn, då man gjorde flera intressanta markeringar. Den första gällde innehållet i det ”Seoul Statment” (Seouldeklaration) som publicerade på hemsidan. Detta innehöll flera konkreta ställningstaganden, bland annat i fråga om en klassisk äktenskapssyn.
För första gången någonsin lyfte man också frågan om sexualitet i en av storsamlingarna, genom att den anglikanske kyrkoherden Vaughan Roberts – med egen erfarenhet av att uppleva samkönad attraktion – fick tala om detta. Han betonade att sexuella känslor inte är vår identitet, men däremot vår realitet, och slog fast att ”Gud är för sex; sex hör hemma i äktenskapet; äktenskapet är livslångt; och livet är för Kristus”. Norska Dagens Tarjei Gilje beskrev Roberts inlägg som ”det starkaste kristna talet om homosexualitet jag någonsin hört”.
Den andra markeringen från kongressledningens sida gällde karismatiken, där tre talare i rad betonade betydelsen av under och tecken i missionsuppdraget. Även här kan man säga att det globala Syd sätter ned foten: antikarismatik har inte framtiden för sig och är en minoritetsposition i dagens Lausannerörelse.
I ärlighetens namn ska sägas att det blev viss diskussion gällande ”Seoul Statement”, både på plats och i internationella medier. Delvis gällde detta deklarationens innehåll, men kanske särskilt den process som föregick den. Det är visserligen sant att man har haft en tvåårig inlyssningsrunda, där olika delar av rörelsen har beskrivit vilka frågor man kämpar med och/eller anser är angelägna för Lausanne att adressera. Samtidigt tycks det ha varit en rätt liten grupp som deltagit i själva skrivandet, så dokumentet kan komma att justeras efter kongressen. Men signalen i ”Seoul Statement” är ändå tydlig, och ett av sätten att beskriva den är att det globala Syd officiellt har tagit ledartröjan.
Till saken hör ju att det under hela Lausannerörelsens historia har varit just kombinationen av dogmatisk tydlighet och evangelisk aktivism som har varit avgörande. Tydligheten krävs för att man ska kunna lita på varandra, och det är bara när man litar på varandra som man kan samarbeta med, och i vissa fall även överlåta sina tidigare missionsfält till, varandra.
En härlig aspekt av dominansen från det globala Syd var slutligen det återkommande budskapet att redan Apostlagärningarna visar på att väckelse tenderar att uppstå i marginalerna. Det var fascinerande att se hur människorna i lokalen liksom sträckte på sig när de på detta sätt bemyndigades från estraden. Det var också uppfriskande att ta del av den kombination av noggrann exegetik och praktisk tillämpning som kännetecknade bibelstudierna som hölls utifrån denna bibelbok. En påminnelse om Skriftens stora rikedom!
Rent generellt skulle Lausannekongressen kunna beskrivas som ett slags mosaik, där en mängd olika frågor och röster fick komma till tals. Könsfördelningen var i det närmaste 50/50 och både små och stora nationer var representerade på plattformen. Väckelseledare från Afrika stod jämte organisationsledare från USA, förföljda kristna i Mellanöstern jämte sydamerikansk ursprungsbefolkning, akademiker från Asien jämte missionärer i Europa.
Till detta kan läggas ett fokus på såväl vittnesbörd och bön som på bibelutläggning och proklamation, samt en högklassig lovsång med olika stilar och instrument – hela tiden med Jesus, korset och uppståndelsen i centrum.
Även Sveriges kristenhet har mycket att lära av Lausannerörelsen!
En kortare version av denna text har publicerats i Världen idag 241001
