Genom åren har jag lärt känna flera kristna opinionsbildare i Washington DC. Bland dem som röstat på Trump – trots hans beteende och auktoritära lutning – har relationen varit transaktionell – om än motvilligt. Jacob Rudenstrand skriver inför USA-valet om varför många amerikanska kristna röstar på republikanerna samtidigt som mätningarna om evangelikala väljare säger väldigt lite om deras tro eller kyrkoengagemang.
Flera medier, såväl amerikanska som svenska, har den senaste tiden uppmärksammat kristna nationalister som en viktig grupp för Donald Trumps valkampanj. Men vad utgör kristen nationalism och hur många är dess anhängare? Detta har både forskare och journalister försökt att reda ut, till varierande resultat. Enligt opinionsinstitutet PRRI, som mäter religiositet i USA och som uppmärksammats i bland annat Karin Henrikssons nyutgivna bok USA och Gud; religionen och politiken (2024), uppger 40 procent av befolkningen att de instämmer helt eller delvis i påståendet att USA:s lagar ska grundas i kristna värderingar.
Ett liknande grepp att ringa in vilka som är kristna nationalister görs i Taking America Back for God: Christian Nationalism in the United States (2020). Där tittar forskarna Andrew Whitehead och Samuel Perrys på undersökningar som gjorts 2007 till 2017 och fokuserar på hur respondenter svarar på påståenden som USA:s regering ”bör tillåta religiösa symboler i offentligheten”, ”bön i offentliga skolor”, och ”utropa USA till en kristen nation”. Svarar respondenten ja på dessa påståenden sympatiserar man med kristen nationalism, är det tänkt.
Och i våras förklarade reportern Heidi Przybyla i MSNBC att kristna nationalister ”tror att våra rättigheter som amerikaner och som alla mänskliga varelser inte kommer från någon jordisk myndighet. De kommer inte från kongressen eller Högsta domstolen. De kommer från Gud.”
Slutsats: USA är bara något val från att förvandlas till en kristen teokrati. Bilder frammanas således återkommande av ett land som förvandlats till Gilead från The Handmaid’s tale.
Förutom att det inte är första gången som liknande varningar görs – John F Kennedy kritiserades exempelvis för att vilja göra katolicismen till statsreligion – finns det flera problem med definitionen av kristen nationalism.
Nationalism är givetvis problematisk och något främmande för kristen tro, men att någon vill stifta lagar utifrån kristna värderingar kan även handla om att man håller med Martin Luther King om att rättfärdiga lagar är i enlighet med Guds lag. Ska han räknas som kristen nationalist? Och i ett öppet och fritt samhälle bör en regering givetvis kunna tillåta religiösa symboler i offentligheten och bön på skolan – problem uppstår ju när detta påtvingas eller förbjuds. Det samma när en regering försöker utropa en specifik tro till statsreligion.
Vidare återfinns påståendet att rättigheter är givna av Skaparen redan i USA:s självständighetsdeklarationen. Är det dokumentet då ett uttryck för kristen nationalism? På motsvarande sätt går det att i så fall hävda att svenska biskopar som vill att Sveriges migrationspolitik ska återspegla Tredje Mosebok 19 om att välkomna främlingen gör något liknande – samma text innehåller för övrigt förbud av avgudadyrkan, och kapitlet efter innehåller ett förbud av samkönat sex.
Faktum är att enligt en annan undersökning har stödet för att USA:s regering ska verka för kristna värderingar minskat genom åren. Från 55 procent 2007 till 38 procent 2021. I så fall minskar den kristna nationalismen. Och även om stödet för Donald Trump på flera håll intar groteska messianska proportioner, fanns det även liknande omdömen om Barack Obama. Alltifrån tal om att vara ”den utvalde” till att beskrivas som Herre och frälsare.
Även om mycket pekar på att fler liberalteologiska kristna politiserar tron mer än de med en mer konservativ teologi, är det ingen överraskning att de flesta evangelikaler röstar republikanskt. Så har det sett ut sedan Ronald Reagan då 79 procent av alla självidentifierade vita evangelikala röstade på honom. Så även i valen innan Trump: George W Bush 2004: 78 procent, John McCain 2008: 76 procent, Mitt Romney 2012: 78 procent. Samtidigt är det viktigt att påpeka att dessa undersökningar inte säger något om väljarnas tro.
När opinionsintitutet Gallup på 1970-talet började fråga väljare om de var ”evangelicals” eller ”born again” – pånyttfödda – ställdes inga frågor om Bibeln eller kyrkobesök, och på detta sätt har det fortsatt. Genom att frikoppla evangelikalism från en teologiska kontext, till förmån för en politisk, gjorde opinionsinstituten de troende en björntjänst; man sågs som en betydelsefull väljargrupp men man undersökte inte tron.
Sociologen Ryan Burge har visat att väljare i flera undersökningar tillfrågas om de identifierar sig som evangelikala oavsett vad de svarat på tidigare frågor om religiös tillhörighet. I en undersökning svarade exempelvis många katoliker, hinduer, muslimer och buddhister att de ser sig som evangelikaler, vilket är uppseendeväckande. Detta indikerar att ”evangelikal” främst har blivit en politisk identitet för många amerikaner, något som New York Times uppmärksammade tidigare i år: ”Att vara evangelikal innebar en gång i tiden regelbundna kyrkobesök, fokus på frälsning och omvändelse och starka åsikter i specifika frågor som till exempel abort. I dag används det lika ofta för att beskriva en kulturell och politisk identitet.”
I samma reportage påpekas att Trump är mest populär i synnerhet inom en grupp: vita som identifierar sig som evangelikaler och som sällan eller aldrig går i kyrkan. Samtidigt kompliceras bilden av en identitetspolitisk rörelse för vita av det faktum att republikanerna nu gör stora insteg bland såväl svarta som latinos.
Frågan som många kristna ledare nu ställer sig är dock hur man återerövrar begreppet evangelikal.
Värt att nämna i sammanhanget är även den stora undersökningen State of Theology som vartannat år utförs av det kristna opinionsföretaget LifeWay Research. Resultatet bekräftar bilden av att en evangelikal identitet säger väldigt lite om en persons tro. I den senaste undersökningen (2022) svarade hela 43 procent självidentifierade evangelikaler (jämfört med 30 procent år 2020) ja till påståendet att ”Jesus var en stor lärare, men han var inte Gud” – ett häpnadsväckande siffra när det gäller vad som grundläggande kristen bekännelse.
Genom åren har jag lärt känna flera kristna opinionsbildare i Washington DC. Bland dem som röstat på Trump – trots hans beteende och auktoritära lutning – har relationen varit transaktionell. Han gav dem en konservativ övervikt i USA:s Högsta domstol till skillnad från en progressiv sådan, något som haft betydelse i såväl prolife- som i religionsfrihetsfall där domstolen varit aktivistisk.
Och även om Republikanerna har mjukat upp sin hållning kring abort, vilket gjort att relationen till många kristna knakar i fogarna, är skillnaden trots allt stor jämfört med Kamala Harris syn. Demokraterna har i abortfrågan gått från Bill Clintons ”säkra, legala och sällsynta” till att inta allt annat än en sällsynt roll i Kamala Harris valkampanj. Att hon i våras besökte en abortklinik – intressant nog i delstaten Minnesota där abort i praktiken är tillåtet under hela graviditeten – illustrerar dess betydelse. Ingen president eller vice president har tidigare gjort ett sådant besök. Den har även en framskjuten roll framför andra frågor i hennes valkampanj.
Detta och mycket annat gör att det bland mina vänner i Washington DC är det Trump man föredrar – om än motvilligt. Trots hans stora brister och trots att en del sagt upp sig från välbetalda jobb inom det republikanska partiet på grund av honom. För varje relativisering från Trump av stormningen den 6 januari 2021, har man även i färskt minne Kamala Harris försvar av BLM-protesterna som flera gånger urartade i våld. För varje påminnelse om Trumps demagogiska retorik finns motsvarande exempel bland hans motståndare. För varje anklagelse om att förkasta vetenskap och hänge sig åt alternativa fakta, finns exempel på hur demokrater banar väg för transideologin och förespråkar könsingrepp på minderåriga. För varje varning om auktoritärt ledarskap påminner man om demokratledda städer som förfaller i brott och missbruk. Och för varje förnekelse av valresultatet påminner man om alienationen mellan den politiska eliten och stora delar av landet.
Samtidigt är frågan om det verkligen är värderingsfrågorna som avgör valet på tisdag den 5 november. I ett inflationsdrabbat USA tyder mycket ändå på att det återigen blir plånboken man kommer rösta efter – och det även bland kristna väljare. Men klart är ändå att ju mer partierna släpper frågor som engagerar troende bekräftas bilden av man som väljargrupp inte längre kan ses som en moralisk majoritet. Däremot kanske en profetisk minoritet.
Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare
En kortare och omarbetad version av denna artikel har publicerats i Dagen
