380 miljoner kristna utsätts för förtryck och förföljelser. Utvecklingen har bara blivit värre, skriver Jacob Rudenstrand.
På ett sätt var det en jul likt många andra jular för den kristna minoriteten i Syriens huvudstad Damaskus. I stadsdelen Bab Sharqi, som även är säte för det ortodoxa patriarkatet, sken en neonskylt med de engelska orden ”Merry Christmas”. Även den uråldriga gatan, al-Mustaqeem med sina caféer och butiker, hade smyckats med julgranar och juleljus.
”Raka gatan” som den kanske är mest känd som, är den plats som Saul från Tarsos ska ha kommit till omkring år 35 (Apostlagärningarna 9:11). Hans ursprungliga plan hade varit att fängsla alla som bekände sig till Vägen (en tidig beskrivning av Jesu efterföljare), men efter att ha förlorat synen på vägen till Damaskus blev han uppsökt av en av Jesus lärjungar vid namn Ananias. Det dröjde inte länge förrän Saul, förföljaren av Kristus, blev en efterföljare av Kristus – sedermera känd som aposteln Paulus.
Det var även i Damaskus som kyrkofadern Johannes Damaskenos verkade, omtalad bland annat för sin sammanställning av den ortodoxa tron och kritik av heresier. Han föddes under en politisk omvälvande tid, inte långt efter att den förste kalifen Abu Bakr låtit invadera staden under 600-talet.
Även för de kristna som idag bor i Syrien är det en turbulent tid. Bara några veckor före jul störtades Bashar al-Assads regim av jihadistgruppen Hayat Tahrir al-Sham (HTS). På nyårsafton bjöd landets nya ledare, Ahmed Al-Sharaa, in en stor delegation av kyrkoledare där han försäkrade dem att landets minoriteter skulle skyddas. Detta eftersom Assad hade åtnjutit ett visst stöd från kristna då många såg honom som ett skydd mot ännu värre krafter. Att de nu skulle bli måltavlor var ingen orimlig tanke. I områden som tidigare kontrollerats av HTS har kristna nämligen både kidnappats och fått sin egendom konfiskerad.
Trots försäkringarna är det en osäker framtid som Syriens kristna går till mötes. De har varit med förr. I syriska områden som ockuperades av Islamiska staten har några av världens äldsta kyrkor och kloster förstörts. Efter IS folkmord på yazidier och kristna valde många att lämnat landet. Den kristna minoritet som levt i landet i 2 000 år har krympt dramatiskt, från över en miljon till omkring 300 000. Många lever också som internflyktingar i områden med övervägande kristen befolkning. Samma mönster återkommer i övriga Mellanöstern, där kristendomen en gång startade.
Katolska kyrkans apostoliske nuntie i Damaskus, kardinal Mario Zenari, är dock försiktigt optimistisk. Till Vatikanens nyhetsbyrå säger han efter att ha träffat den nye utrikesministern Asaad Hassan al-Shaibani: ”Kristna har fått möjlighet – åtminstone i ord – att delta i återuppbyggnaden av det nya Syrien och främja värden som mänskliga rättigheter, frihet och respekt för alla. Det är viktigt att vara närvarande och aktiva i denna återuppbyggnad.” Frågan är om de kristna anser att fortsatt närvaro i Syrien är värt priset.
Trenden pekar nämligen i motsatt riktning. Detta enligt människorättsorganisationen Open Doors årliga rapport, World Watch List (WWL), som kom i januari. Den granskar i vilka länder kristna förföljs mest. I år konstaterade organisationen att 380 miljoner kristna runt om i världen förtrycks. Förra året låg siffran 365 miljoner. Syrien hamnar på plats 18, jämfört med plats 12 förra året, men då ska noteras att rapporteringsperioden är mellan 1 oktober 2023 och 30 september 2024 – alltså innan islamistiska HTS störtade Assadregimen.
I andra länder där kristna utgör en minoritet under islamiskt styre ser framtiden likaledes dyster ut. Det gäller alltså inte bara det som var Islamiska statens kalifat i delar av Irak och Syrien. I länder söder om Sahara har grupper kopplade till såväl Islamiska staten som al-Qaida fortsatt att växa. Economist beskrev 2022 Sahelregionen som ”världens terrorhotspot” och häromåret konstaterade säkerhetsanalytikern Colin P Clarke i magasinet Foreign Policy att IS kontrollerar ett område som sträcker sig från utkanten av Västafrikas kust ända till Tchadsjön i öster. Därför är det ingen överraskning att det är just där som våldet mot kristna främst förekommer. Och medan det politiska förtrycket ökar, är det ändå våldsutövningen som ökat mest, med 102 procent på åtta år, enligt Open Doors.
Även om flest kristna förtrycks i länder som Kina och Indien – och Nordkorea kvarstår som den värsta förbrytaren – är det söder om Sahara som är det farligaste området för kristna. Nigeria är det land där flest kristna mördas för sin tro, vid sidan av förstörda kyrkor och kidnappningar av församlingsledare och barn. Ett konkret exempel på detta är de blodiga attentaten i samband med högtiderna jul och påsk. Julen 2023 dödades nära 200 kristna i koordinerade islamistattacker och i vad som var den värsta massakern i landet sedan 2018. Den ledde även till att tusentals kristna förlorade sina hem och följderna präglar fortfarande hela samhällen. I en rapport från december förra året skrev den nigerianske journalisten Stefan Kefas: ”Många familjer är hemlösa och rädda för att återvända hem. Den psykologiska påfrestningen på barnen är allvarlig. Traumarådgivare rapporterar om hela samhällen som kämpar för att sova eller fungera i det dagliga livet.” Enligt Kefas hade ingen av dem som utförde massakern ännu ställts inför rätta.
Inte sällan har attackerna mot Nigerias kristna beskrivits som markkonflikter mellan kristna bönder och muslimska herdar och något som ytterst bottnar i klimatkrisen och begränsade resurser. Detta var något som USA:s tidigare Nigeriaambassadör, Mary Beth Leonard, hävdade i en utfrågning i den amerikanska senaten 2019. Bland annat talade hon om ”eskalerande konflikter mellan jordbrukare och boskapsskötare och mellan samhällen, ofta baserade på konflikt om resurser”.
Två år senare tog Bidenadministrationen bort Nigeria från USA:s utrikesdepartements svarta lista över länder där religionsfriheten hotas mest. Även i Sverige har det religiösa våldet i Nigeria relativiserats. Dåvarande utrikesminister Ann Linde (S) hävdade 2020 att det hela ”bottnar i huvudsak i bristen på tillgång till allt knappare resurser”. Att den systematiska förföljelsen av kristna inte nämns i Utrikesdepartementets rapport ”Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Nigeria” från 2019 (som ännu inte har uppdaterats) kanske därmed är symtomatiskt.
I en fyraårsrapport (2019–2022) över terrorattackerna som släpptes i somras konstaterar dock Observatory for Religious Freedom in Africa att klimatförändringar är en förenklad förklaring. Bland de 30 880 civila som dödats i terrorattacker i Nigeria var antalet kristna offer 22 361 medan antalet dödade muslimer under samma period var 8 314. Det är en skillnad på nästan tre mot en i ett land där den kristna respektive muslimska delen av befolkningen är ungefär lika stora. Som den katolske prästen Remigius Ihyula i delstaten Benue i sydöstra Nigeria retoriskt frågade i en intervju: ”Hur kan klimatförändringarna få någon att hacka ihjäl en människa med en machete? Hur förklarar det att någon skjuter obeväpnade bybor i ryggen med en AK-47 när de försöker fly från en terroristattack?”
Förra året var det svenska biståndet till Nigeria mer än 199 miljoner kronor. Merparten gick till akuthjälp och humanitära insatser inte minst för landets internflyktingar. Samtidigt visar Open Doors-rapporten No road home hur det förekommer religionsbaserad diskriminering vid olika insatser riktade till internflyktingarna. Kristna har rapporterat bland annat orättvis behandling och religiöst baserad diskriminering, särskilt när det gäller tillgång till boende och humanitärt bistånd. I vissa fall har kristna till och med pressats att konvertera till islam. En kyrkoledare i delstaten Borno säger enligt rapporten: ”De kristna tas inte om hand på samma sätt som muslimerna […] när de kristna upptäckte att de inte fick mat eller kläder som muslimerna lämnade de lägren.”
I årets regleringsbrev till Sida ska myndigheten för första gången redovisa sitt ”arbete för att främja religionsfrihet, inklusive rätten till frihet från religion, och religiösa minoriteters rättigheter, med särskilt fokus på […] det humanitära biståndet.” Senast den 31 mars ska myndigheten återrapportera.
Frågan är varför något sådant krav inte funnits med tidigare. Under tiden fortsätter slakten på kristna. Att Maria Malmer Stenergard i sin första utrikesdeklaration som utrikesminister tog upp förföljelsen av kristna och vikten av att försvara religionsfriheten var välkommet. Nästa steg borde vara att likt Danmark och Norge utse en särskild representant för religionsfrihet vid UD för att samordna arbetet.
Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare
