Idag tar vi det för givet att barn har ett unikt värde och integritet som bör respekteras. Som kultur upprör vi när barn objektifieras eller far illa. Sett ur ett historiskt perspektiv är detta dock en udda företeelse. Detta skriver Jacob Rudolfsson i en kommentar till Humanisternas annonskampanj.
I en ny uppmärksammad annonskampanj i flera dagstidningar säger sig Humanisterna vilja lyfta fram barns religionsfrihet. Formuleringar om att ”stämpla barn med en livsåskådning är en kränkning av dem som individer”, har dock väckt stor debatt.
Bland annat har den judiska författarinnan Anita Goldman reagerat. I en debatt i Sveriges Radio mellan Goldman och Humanisternas ordförande Christer Sturmark tydliggör han att religiösa föräldrar ska få uppfostra sina barn i ”sin tradition”, men att samhället ska vara sekulärt och religiösa friskolor inte ska tillåtas.
Givetvis håller jag helhjärtat med Humanisterna om att barn har rätt till religionsfrihet och att de själva ska få forma sin livsåskådning. Däremot verkar Humanisterna fortfarande kämpa med en problematisk förståelse av det pluralistiska samhället genom ambitionen att förbjuda konfessionella friskolor. Det är okej att den religiösa fostran sker i hemmets privata sfär men inte i det offentliga rummet, resonerar man. Föräldrars rätt att välja en utbildning och undervisning som överensstämmer med sin tro eller övertygelse, vilket anges i Europakonventionen, tycks väga lätt.
Barns fri- och rättigheter är stora angelägenheter för flera aktörer idag. Regeringen pratar om att göra Barnkonventionen till svensk lag. Det diskuteras om det lämpliga i att klä barn i könsstereotypa kläder; bland annat att flickkläder brukar vara smalare än pojkkläder.
Idag tar vi det för givet att barn har ett unikt värde och integritet som bör respekteras. Som kultur upprör vi när barn objektifieras eller far illa. Sett ur ett historiskt perspektiv är detta dock en udda företeelse.
I sin bok ”When Children Became People” beskriver den norske kyrkohistorikern Odd Magne Bakke hur det antika Rom och Grekland betraktade barn som icke-personer; de sågs som hushållets egendom. På grund av hög spädbarnsdödlighet skapades ett kulturellt tryck att inte utveckla känslomässiga band till sina barn. Detta kulturella tryck ökade i och med att mödrarna var mer benägna att utveckla känslomässiga band, enligt samtidens syn ett tecken på svaghet. I litteraturen beskrevs barn mer som växter än människor.
Sociologen Rodney Stark skriver i The Rise of Christianity att ”inte bara var det en mycket vanlig praxis att överge spädbarn till att dö, det var motiverat i lag och förespråkades av filosofer.” Stark citerar ett brev från år 1 f Kr där en viss Hilarion skriver till hem sin hustru, som illustration:
”Du ska veta att jag är fortfarande i Alexandria…. Jag ber dig att ta väl hand om vår lille son, och så snart jag fått betalt ska jag skicka det till dig. Om du föder (innan jag kommer hem), om det är en pojke behåll det, om det är en flicka släng det.”
Det var först i och med den kristna kyrkans framväxt, som bar med sig de för den tiden revolutionerande idéerna om att ”de som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket” (Matt 18:4) och att ”himmelriket tillhör sådana som de” (Matt 19:14), som barns värde introducerades. I både ord handling kritiserade kristna abort och spädbarnsdråp. Barn som övergavs omhändertogs av kristna och enligt Rodney Stark fanns det snart fler flickor i kristna familjer än hedniska.
Även om den revolutionen var långt ifrån fullkomlig, förändrades kulturen på djupet. Till och med så att Humanisterna inspireras mer av Bibeln – även det ofullkomligt – än av grekiska filosofer.
Jacob Rudolfsson, Bitr. Generalsekreterare
Svenska Evangeliska Alliansen
