Är kristna drabbade av desinformation, som Eric Rosén skriver i Aftonbladet Kultur. Eller finns det anledning att tro att Eric Rosén själv är felinformerad om vad kristen tro lär? Svenska Evangeliska Alliansens Jacob Rudenstrand svarar.
Religion, och i synnerhet kristen tro, trendar på landets kultursidor. Troende breder ut sig med religiöst färgade texter, skribenter utan koppling till kyrkan skriver om sin längtan att hitta en tro i en mörk och hopplös värld, och ärkebiskopen får i SVT:s flaggskepp 30 minuter tala om trons mysterium.
Av all denna gudsbejakande samtid provoceras Aftonbladet Kulturs Eric Rosén som i sin ungdom var den som genom sitt gudsförnekande provocerade vuxenvärlden. Numera är det inte Bad Religion-tröjor med ett överkorsat kors som riktiga rebeller bär. I en prostsekulär samtid bär normbrytarna snarare krucifix, kippa eller slöja. Så kan vi inte ha det, invänder Rosén och predikar trosvisst: ”gud finns faktiskt inte”.
Enligt Rosén är religion ”desinformation och bör bemötas som sådan. Den saknar verifierbar förankring i verkligheten”. Som biträdande kulturchef behöver man antagligen inte vara medveten om att argumenten kring Guds existens är livs levande på filosofiinstitutionerna. Man kan dock notera att Rosén har gott sällskap i en av året Nobelpristagare i fysik, Geoffrey Hinton. I en intervju under Nobelbanketten sade han att han under sin skolgång i en kristen skola ”var den ende där som inte trodde på Gud. Det visade sig att jag hade rätt”. Det fel som både Hinton och Rosén dock gör sig skyldig till är att utgå från att Gud är en del av naturen. Men det kristna gudsbereppet innebär att Gud finns före världen och står utanför världen; han är dess skapare. Det är metafysik, inte fysik, och ligger således utanför Hintons expertisområde. Och inte verifierbar i den mening som Rosén förväntar sig. Gud är en transcendent verklighet men världen kan peka mot honom.
Nu är det dock inte religion i allmänhet som Rosén är kritisk emot, utan kristendomen. Att beskriva muslimska (eller andra religiösa gruppers) företrädares plikt att utifrån sin tro på Allah och Koranens budskap verka mot polarisering och osämja som ”farligt och obehagligt” samt att tron ”rymmer […] alltid maktutövande och mörker”, vore ju problematiskt att hävda i dessa tider. Men att just den kristna ”guden var värderingsmässigt kompatibel med vår tid” kanske har att göra med det som historikern Tom Holland visat i sin hyllade verk Dominion: How the Christian Revolution Remade the World (2019): att Europa under lång tid präglats av de idéer och värderingar som gått hand i hand med predikan av evangelium. Så till den grad att kritiker, när kyrkan varit förtryckande och stått i statens tjänst, med rätta kallat den för hycklande. Och givetvis har vi alla, som Rosén är inne på, en benägenhet att förvänta oss att Gud har exakt samma värderingar som vi har just nu. En gud i vår egen avbild.
Men varför kritisera förtryck och ondska om det inte finns en Gud som utgör en absolut grund för moral: då är ondska, lidande, och våld något helt naturligt. Som ateisten Richard Dawkins skriver i River out of Eden (1995): ”Vårt universum har just de kännetecken vi skulle förvänta oss om det i grunden inte finns någon design, ingen avsikt, inget gott eller ont, inget förutom blind, obarmhärtig indifferens.”
Samtidigt instämmer jag i Roséns grundärende, att han ”saknar i samtidens offentliga samtal ett intellektuellt hederligt förhållningssätt till enkla grundläggande saker som sanning, verklighet, empiri och utveckling. Det måste bli vanligare i svensk offentlighet med ifrågasättanden av religiös tro, man kan inte bara sjunga med som ett fån för att vara artig.”
Inte sällan präglas kulturtrenden kring kristen tro av ett ointresse eller ambivalens kring sanningsfrågorna. I alla andra viktiga frågor som engagerar kultursidorna – som klimatkris, populism och främlingsfientlighet – har ambitionen varit att gå till botten med desinformation och alternativa fakta. Inställningen att inte undersöka kristendomens anspråk historiskt och istället reducera dem till metaforer är intellektuellt ohederligt.
När ärkebiskopen Martin Modéus inför förra julen i SVT:s 30 minuter fick frågan om hur Jesu uppståndelse gick till, var vi många som instämde i att det var ett mysterium. Samtidigt vilar tron på detta mysterium ändå på historiska och förnuftiga skäl. Som en av världens ledande bibelforskare NT Wright, vid St. Andrewsuniversitetet, påpekade i en intervju i New York Times häromåret är evangelierna skrivna som historiska biografier relativt nära i tid till själva händelserna och går tillbaka till ögonvittnen. I Sverige hemsöks debatten istället om kristendomen fortfarande av 1900-talsteologen Rudolf Bultmanns ande som mässar om symboler och mytologiska Kristusgestalter. Därför är Eric Roséns efterlysning av mer debatt om sanningsfrågorna på de svenska kultursidorna något att välkomna.
En tro vars sanningsanspråk gett upphov till långt mer svindlande kulturuttryck (Bachs Juloratorium, någon?) än punklåtar om hur religion gör en spyfärdig borde vara intressant att undersöka på riktigt.
Jacob Rudenstrand
Bitr. Generalsekreterare
Artikeln har även publicerats i Sändaren
