Stämmer det att kärleken är kärnan i den kristna etiken? Och innebär Johannes och Paulus ord att kallelsen till lärjungaskap kan reduceras till en uppmaning att ”älska varandra”? Att vi till och med kan bortse från vad Bibeln har att säga i etiska frågor när det inte harmonierar med vår egen bild av vad som är det ”mest kärleksfulla”? SEA:s Olof Edsinger skriver om en av vår tids mest brännande bibelteologiska frågor.
Ett av de oftast citerade bibelorden i Sveriges kristenhet kommer från Första Johannesbrevet: ”Gud är kärlek” (1 Joh 4:8, 16). Påfallande ofta är det också här vi stannar upp i våra samtal om det kristna livet. Kärleken är ju ändå essensen i den kristna tron; kan det finnas något mer att säga?
Eller när vi diskuterar olika sakfrågor. Här brukar det snarare vara Paulus som citeras. ”Störst av allt är kärleken”, säger vi med emfas (jfr 1 Kor 13:13). Och: ”den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen” (Rom 13:8). Underförstått: Om något som vi läser i Bibeln inte stämmer med vår egen bild av Gud och hans kärlek, då är det det senare som gäller. ”Kärleken”, skriver ju Paulus, är ”lagens uppfyllelse”. Och: ”alla andra bud sammanfattas i detta ord: Du skall älska din nästa som dig själv” (Rom 13:10, 9).
Frågan är bara om detta kan ses som en rimlig tillämpning av Nya testamentets budskap. Stämmer det att kärleken är kärnan i den kristna etiken? Och innebär Johannes och Paulus ord att kallelsen till lärjungaskap kan reduceras till en uppmaning att ”älska varandra”? Att vi till och med kan bortse från vad Bibeln har att säga i etiska frågor när det inte harmonierar med vår egen bild av vad som är det ”mest kärleksfulla”?
Jag tror inte det, och för det har jag flera skäl.
För det första är det inte detta som apostlarna skriver. Paulus talar till exempel inte om kärleken som störst av ”allt” – utan som störst av alternativen tro, hopp och kärlek. Och när det gäller buden finns det inga som helst tecken på att dessa för Paulus skulle ha ersatts av kärleksbudet; vad aposteln i stället skriver är att de ”sammanfattas” i detta bud.
För det andra är det inte detta som Jesus säger. Visserligen läser vi i evangelierna att Jesus talar om kärleksbudet som ”det största budet i lagen”. Men varje gång som detta sker, är det i dialog med fariseer och skriftlärda utanför lärjungakretsen. När Jesus vänder sig till sina egna lärjungar är det däremot lydnad och efterföljelse han frågar efter: ”Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge” (Luk 14:27).
För det tredje är det flera skrifter i Nya testamentet som helt saknar hänvisningar till kärleken, åtminstone i anslutning till i den kristna etiken. Mest intressant är kanske Apostlagärningarna, som ger ett antal viktiga exempel på den tidiga kristna förkunnelsen. I denna långa bok nämns inte ”kärlek” en enda gång!
När den kristne etikern Richard Hays skrev The Moral Vision of the New Testament – av tidskriften Christianity Today utnämnd till en av 1900-talets viktigaste böcker – tog han fasta på just denna verklighet. I sin bok presenterade han tre sammanfattande fokus för den kristna etiken, nämligen gemenskapen, korset och den nya skapelsen.
Det var ingen slump att Hays valde att inte sätta in kärleken i denna treklang. I tillägg till iakttagelserna ovan hänvisade han nämligen till två avgörande iakttagelser i anslutning till detta. Först och främst, skrev han, kan kärleken inte reduceras till en abstrakt princip i stil med ”allt som sker i kärlek är rätt”. I Nya testamentet är det i stället Jesu korsdöd som konkretiserar kärlekens väsen. ”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken”, skriver Johannes. ”Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder” (1 Joh 3:16).
Och lika viktigt: Kärlekens etik, så som den förs fram i vår tid, har i praktiken blivit en ursäkt för etisk relativism. Ungefär som i priderörelsens mantra: ”All kärlek är bra kärlek.” Men, säger Hays: ”Den bibliska berättelsen lär oss att Guds kärlek inte kan reduceras till ’inkluderande’: äkta kärlek kallar oss till omvändelse, disciplin och förvandling … Vi kan bara återvinna kärlekens kraft när vi håller fast vid att kärlekens innebörd behöver upptäckas i Nya testamentets berättelse om Jesus – och därmed, i korset.”
Jag tror att det Richard Hays sätter ord på är viktigt även för oss i Sveriges kristenhet att ta fasta på. Paulus skriver i sin hyllningstext till kärleken: ”Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen” (1 Kor 13:6). På samma sätt behöver vi förkunna ett budskap som ligger i linje med Jesu undervisning i stort – med hans återkommande kallelse till efterföljelse, lydnad och rättfärdighet.
Kärlekens fråga är inte: ”vad känns bra?” eller ”vad bekräftar mig?” Inte heller frågar den sig: ”hur kan vi slipa ned trösklarna?” eller ”vad säger samhället i övrigt?” I stället säger den: ”hur kan vi bli mer och mer formade till vår Mästares likhet?” Eller med Richard Hays sammanfattande fokus: ”hur kan vi bidra till att bygga upp den kristna gemenskapen, hur kan vi bära våra kors och följa Jesus och hur kan vi gestalta den nya skapelsens verklighet i våra egna liv?”
”Gud är kärlek”, skriver Johannes. Men kärleken är inte Gud! Bara om vi lever på ett sätt som gör Jesus och hans kors rättvisa, ger vi uttryck för en sann, kristen etik.
Olof Edsinger, generalsekreterare
Denna text har tidigare varit publicerad i Dagen 20-02-18.
