Den senaste tiden har vi fått flera välmenta råd på Dagens kultursidor, kopplat till kyrkans hantering av hbtq-frågorna. Först ut var språkforskaren och skribenten Alva Dahl, som resonerade om vikten av att inte dra sig undan samtal med sina kristna syskon. Veckan därpå skrev författaren och retreatledaren Magnus Malm om vikten av att motverka polarisering, även här med adress till dem som landat i en alltför (?) stark övertygelse i synen på samkönade relationer.
Som alltid med dessa båda skribenter finns det mycket som är läsvärt och tänkvärt. Men trots detta vill jag dela några kritiska synpunkter på deras texter. Jag anser nämligen att både Dahl och Malm utlämnar viktiga perspektiv, som i sin tur kastar en skugga över deras resonemang i stort.
Om jag börjar med Alva Dahl så tar hon sin utgångspunkt i Korskyrkan i Gävle, som för en tid sedan annonserade att de lämnar Evangeliska Frikyrkan med motiveringen att de inte har ”utrymme och tid” att diskutera hbtq-frågorna i den omfattning som de upplever att samfundet förväntar sig. Dahl uttrycker en frustration över församlingens hållning, eftersom hon ser det som ett svek mot hbtq-personer ”som blivit utestängda och kränkta” i den kristna gemenskapen.
Jag har själv ingen relation till Korskyrkan i Gävle och känner inte någon förpliktelse att försvara deras beslut. Däremot har jag erfarenhet av såväl goda som dåliga samtalsprocesser. Utifrån dessa vill jag komma med två iakttagelser som kan komplettera Dahls resonemang.
Den första är att ett samtal visserligen kan annonseras som öppet, men ändå uppfattas som riggat på förhand. Och många församlingar – i EFK och i andra samfund – upplever en press att de ska ”föra samtal” om hbtq-frågorna på ett sätt som i praktiken inte bara handlar om de pastorala aspekterna, utan också om att byta teologi.
Ett tydligt exempel på detta är antologin En enda kropp med underrubriken Vägar till en hbtq-inkluderande församling (Argument 2022). Ingen som läser denna bok kan sväva i ovisshet om att ”sann” dialog är detsamma som att bejaka en revisionistisk förståelse av Bibelns texter. Och då är det väl inte konstigt om vissa församlingar säger: Tack, men nej tack?
Min andra iakttagelse har med församlingen som andlig familj att göra. Det kan ju faktiskt vara så att man i en sådan undviker vissa samtal just för att man värnar den goda gemenskapen. Till exempel är det inte bara feghet om man i en ”vanlig” familj undviker att prata politik vid julbordet om man vet att man har både vänsterpartister och moderater på plats. På liknande sätt kan det vara i en kristen församling.
Själv tänker jag därför att det rimligaste är att våra samfundsledningar tar ansvar för den här typen av bearbetningar, för att sedan ta fram resurser som församlingarna kan använda i sina lokala processer – om och när de vill. Annars är risken stor att man i onödan öppnar för uppslitande samtal, med ännu mer låsta positioner som följd.
Just polariseringen är temat för Magnus Malms artikel. Han menar att alternativen för den kristna kyrkan är att vi antingen blir ”en spegel av världens polariseringar” eller att vi lär oss ”att leva med våra olikheter”. Och så långt är ju allt gott och väl. Både i samhälle och kyrka behöver vi öva oss i grundläggande tolerans.
Problemet uppstår i och med Malms val av bibeltext för att illustrera detta. I likhet med antologin Välkomna varandra! med underrubriken Bejakande perspektiv på homosexualitet i frikyrkan (Libris 2017) tar han sin utgångspunkt i Romarbrevet 14 och 15. Här vägleder aposteln de romerska kristna i hur de ska hantera olika synsätt på matregler och heliga dagar, och hans hållning kan enligt Malm sammanfattas som: Let’s agree to disagree. Paulus själv skriver så här: ”Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära” (Rom 15:7).
Jag säger inte att denna hållning skulle vara fel i relation till olikartade teologiska uppfattningar. Men å andra sidan är det inte någon lämplig bibeltext att utgå ifrån när äktenskapsfrågan behandlas. Bakgrunden till Paulus ord är nämligen att Jesus mycket tydligt har markerat att vare sig matreglerna eller sabbatsbudet ska ses som bindande i det nya förbundet (se Mark 7:18–23; Matt 12:1–13). Samtidigt befäster han gång på gång Gamla testamentets undervisning om otukt – där förbudet mot samkönat sex ingår.
Paulus resonerar alltså likadant som sin Mästare Jesus. I Romarbrevet 13 har han varnat för otuktssynd i församlingen (se 13:13) och i Romarbrevet 16 anger han en helt annan modell för att hantera avsteg från grundläggande lärofrågor: ”Jag uppmanar er, bröder, att se upp med dem som vållar splittring och lockar till avfall från den lära som ni har undervisats i. Håll er undan från dem” (Rom 16:18). När viktiga kristna lärosatser står på spel – och dit måste rimligen förbudet mot otukt höra, eftersom det upprepas nästan 100 gånger i Nya testamentet – är det alltså striktare direktiv som gäller. I denna kontext är talet om att ”godta varandra” som bortblåst.
Låt oss därför vara ärliga: Frågan är inte om vi som kristna ska vara överseende med varandras olikheter i allmänhet. I stället är det om församlingen kan fungera som ”sanningens pelare och grundval” (1 Tim 3:15) när den har en syn på sex och äktenskap som avviker från vad kristna i alla tider och från alla kyrkotraditioner har hållit för sann.
Den världberömde teologen Wolfhart Pannenberg skrev i en uppmärksammad text i Christianity Today: ”Om en kyrka lät sig själv drivas till den punkt där den upphörde att behandla homosexuell aktivitet som ett avsteg från den bibliska normen, och erkände homosexuella föreningar som ett personligt kärlekspartnerskap likvärdigt med äktenskap, skulle denna kyrka inte längre stå på biblisk grund utan i opposition till Skriftens entydiga vittnesbörd. En kyrka som tog detta steg skulle upphöra att vara den enda, heliga, katolska och apostoliska kyrkan.”
Kanske är det därför som många av oss har svårt att känna frid över försäkringarna om att alla diskussioner måste tas och att all polarisering är en återspegling av världens förhållningssätt. I så fall måste vi ju även säga att aposteln Paulus drevs av ett världsligt tänkande.
Olof Edsinger, generalsekreterare
Läs på dagen.se
