I Margot Wallströms sista utrikesdeklaration som minister för två år sedan talade hon om att det på ”många håll i världen sker förföljelser av religiösa minoriteter, det är oacceptabelt”. I en interpellationsdebatt två dagar senare om förföljelsen av kristna underströk Wallström att religions- och övertygelsefrihet ”måste vara en integrerad del i det vi gör”.
För oss som har följt religionsfriheten roll i svensk utrikespolitik var detta en välkommen markering efter flera år av otydlighet gällande religionsfrihetens betydelse.
När Wallströms efterträdare Ann Linde nyligen för andra gången presenterade den svenska utrikesdeklarationen lyste dock religions- och övertygelsefrihet med sin frånvaro.
Det kan förstås vara så att det som inte nämns ändå impliceras. Nio gånger nämndes begreppet mänskliga rättigheter, där rätten att fritt få utöva sin tro eller övertygelse utgör ett fundament för ett öppet och fritt samhälle. Det kan ju inte vara okänt för Linde att mer än 80 procent av världens befolkning bor i länder där religionsfriheten avsevärt begränsas. Inte heller att Sverige nyligen har kritiserats av Svenska missionsrådet för att förbise religionsfrihet i arbetet för demokrati i världen.
Vi hoppas verkligen att det inte heller har gått Sveriges utrikesminister förbi att kristna i dag är världens mest förföljda grupp, bland annat för att det är den mest spridda tron, och är något som Europaparlamentets nyligen antagna årsrapport om mänskliga rättigheter och demokrati konstaterar:
”Kristna är den mest förföljda religiösa gruppen i världen och utgör 80 procent av alla förföljda troende. Denna förföljelse täcker allt från rutinmässig diskriminering i samband med utbildning, anställning och det sociala livet till begränsningar av alla uttrycksformer och rentav fysiska angrepp på kristna grupper. Detta uppfyller närapå den internationella definition av folkmord som antagits av FN […] Parlamentet understryker behovet av att rikta särskild uppmärksamhet mot situationen runt om i världen för kristna som förföljs”.
Trots detta väljer alltså Ann Linde att bortse från denna verklighet – och även Europaparlamentets uppmaning. Och inte nog med det: När KD:s Lars Adaktusson specifikt tar upp religionsfrihetens fundamentala betydelse, pågående förföljelse av muslimer och kristna i Kina, samt regeringens ovilja att erkänna såväl det armeniska folkmordet 1915 som IS folkmord slår Linde ifrån sig hela frågekomplexet. Istället för att säga något om hur regeringen ser på hoten mot religionsfriheten sköt hon in sig på något i sammanhanget irrelevant, nämligen Adaktussons påstådda inställning till aborter och hbtqi-personers utsatthet. Allvarsamma ord om religionsförföljelse bemöttes med partipolitiskt påhopp. Lindes signalerade att hon var ointresserad av religionsfrihet.
Ponera om en annan utrikesminister hade bemött en riksdagsledamots inlägg om säkra aborter och utsatta hbtqi-personer med att denne inte bryr sig om nedbrända kyrkor, halshuggna kristna och kidnappade präster. Det hade knappast passerat utan en rejäl debatt.
I mitten av februari skrev statsminister Stefan Löfven på sin Facebooksida om de återkommande hatbrotten riktade mot kristna och kyrkor i Sverige: ”En attack mot en religiös plats är en attack mot religionsfriheten och ytterst mot vår demokrati. Människor i Sverige ska känna sig trygga att utöva sin religion.” Utrikesministerns agerande i riksdagsdebatten riskerar att göra statsministerns uttalande till enbart tomma ord.
Jacob Rudenstrand, bitr generalsekreterare
Läs på SvD.se
