”Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt rensar han, för att den skall bära mer frukt”, säger Jesus (Joh 15:2). Det finns en ansning i våra liv som i ett större perspektiv kan vara av godo – och det senaste halvårets nedsläckning har gett oss ovanligt goda förutsättningar för en sådan ansning. SEA:s Olof Edsinger reflekterar utifrån den pågående pandemin.
En av de mest smärtsamma aspekterna av coronapandemin har med våra förluster att göra. För vissa av oss handlar det om något så tungt som en anhörig eller nära bekant som har gått bort. Bara i vårt eget land har Covid-19 skördat närmare 6 000 människoliv.
Men även bortsett från sådana tragedier finns det saker som har dött som kommer att bli svåra att väcka till liv. Det finns möten och konferenser som pga restriktionerna inte har blivit av. Det finns verksamheter som fått en sista och avgörande knäck och som inte kommer att återuppstå. Det finns människor som slutat gå i kyrkan, som inte kommer att komma tillbaka ens när våra gudstjänster drar igång på nytt …
Även detta är sådant som vi kan, och i många fall bör, känna en sorg inför. Men faktum är ändå att det finns förluster som det i någon mening finns skäl också att välkomna. ”Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt rensar han, för att den skall bära mer frukt”, säger Jesus (Joh 15:2). Det finns en ansning i våra liv som i ett större perspektiv kan vara av godo – och det senaste halvårets nedsläckning har trots allt gett oss ovanligt goda förutsättningar för en sådan ansning.
All nedlagd verksamhet behöver därför inte betraktas som ett misslyckande. Som kristna tror vi på en Gud som kan använda sig av även det till synes negativa för att föra sitt rike framåt. ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt”, säger Jesus (Joh 12:24).
Avklädande av yttre företräden
Det här var en central insikt också hos Jesu apostlar. Och få av dessa förkroppsligar denna sanning bättre än aposteln Paulus. När han omvände sig till Herren kan man säga att han genomgick en brutal form av avklädande. Inte nog med att han avslöjades med att ha ägnat stora delar av sitt liv åt en lögn. I ljuset av hans nyvunna tro på Jesus Kristus behövde hela hans identitet definieras om.
”Men allt det som förr var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull”, skriver han i Filipperbrevet. ”Ja, jag räknar allt som förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus och bli funnen i honom – inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tron på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron” (Fil 3:7–9).
I Paulus fall var det identiteten som jude och hans goda ställning inför Gud genom lagen som behövde stryka på foten. Hans yttre företräden hade gjort honom självsäker och tagit bort mycket av den ödmjukhet och det beroende av Gud som hans Skapare ville se i hans liv. Men efter det omtumlande mötet med Kristus på damaskusvägen fick han ta steget in i ett helt nytt sätt att tänka och värdera. Framför allt kom han till insikt om att den som vill behaga Gud behöver lära sig att leva utifrån hans kraft snarare än sin egen. ”Det är vi som är de omskurna”, skriver aposteln till filipperna, ”vi som tjänar Gud genom hans Ande och har vår ära i Kristus Jesus och inte förlitar oss på det yttre” (Fil 3:3).
För de flesta som läser Paulus ord i dag är situationen annorlunda. Vi är vare sig etniska judar eller medlemmar i fariseernas parti (se Fil 3:4–6). Om vi i någon mening är att beteckna som ”fariseer” är vi det i en mer överförd bemärkelse. Men den grundläggande kallelse som Paulus ringar in – den som handlar om att leva utifrån vårt beroende av Gud – är ändå precis lika sann för oss.
Förlust av personlig kontroll
Och det är här som coronakrisen kommer in i bilden igen. Ett uppenbart exempel på hur Herren kan använda sig av denna har att göra med vår syn på planering och på den grundläggande känsla av kontroll som vi upplever oss få genom denna. Inte minst tänker jag här på aposteln Jakobs klassiska ord: ”Ni som säger: ’I dag eller i morgon skall vi fara till den eller den staden och stanna där ett år och göra goda affärer’, ni vet inte hur ert liv blir i morgon. Ni är en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner. Ni borde säga: ’Om Herren vill får vi leva och göra det eller det’” (Jak 4:13–15).
Nog för att dessa ord är sanna i alla tider, men åtminstone i Sverige var det länge sedan vi kände dem så in på bara skinnet som vi har gjort under de senaste månaderna! Och i någon mening kan man ju säga att det här berör själva dna:t i vårt svenska samhälle. Vi är vana vid planering och förutsägbarhet. Och i väldigt många fall är detta något bra. Men inte om det blockerar oss för insikten att allt som vi har är en gåva från vår Skapare. Att det ytterst sett är han som bestämmer till och med om vårt nästa andetag.
Fördjupad i beroendet av Gud
Och coronakrisens effekter stannar inte med detta. I någon mening kan man ju säga att alla former av avklädande har potentialen att fördjupa vårt beroende av Gud. Detta är något som Gud i alla tider har gjort bruk av.
Till de mest drastiska exemplen hör den oväntade upptakten till väckelsen i Kina. Den kinesiske pastorn Broder Yun – även kallad för ”Den himmelske mannen” – förklarar:
Efter revolutionen 1949 blev de kristna i mitt land förföljda. Kyrkor förstördes eller gjordes om till idrottshallar, sädesmagasin eller regeringskontor. Alla utländska missionärer slängdes ut och sändes tillbaka till sina hemländer. Ateismens anda svepte fram som en skogsbrand över Kina, tills den skadat hela landet. Tusentals pastorer och kyrkliga ledare blev avrättade eller kastade i fängelse under många år. Hundratals tillbringade mer än två decennier med hårt arbete i hemska fångläger, av den enda anledningen att de älskade Jesus Kristus. Många dog av ren utmattning eller av svält. Alla som utifrån försökte få inblick, fick uppfattningen att det inte fanns någon kyrka kvar i Kina. Den verkade ha utrotats helt.[1]
Det som Broder Yun beskriver får som synes våra egna vedermödor under coronakrisen att framstå som en västanfläkt. Men likheten består alltså i att kyrkan genom yttre omständigheter tvingas att ”klä av sig” sådant som den tidigare har haft sin trygghet i. I den kinesiska kristenhetens fall handlade det om lokaler, missionärer och pastorer. I vårt fall handlar det – bland annat – om inställda gudstjänster, konferenser och andra verksamheter.
Men vad var det då som hände i spåren av den kinesiska revolutionen? Broder Yun fortsätter:
På 1970-talet började Gud göra någonting. Först var det bara ett litet frö som blev synligt och några små grupper av troende kom upp till ytan, efter att ha varit gömda i decennier. Dessa små frön började slå rot, och i sinom tid sköt en liten stam upp ovan marken. Efter att ha fått njuta av solstrålarnas värme och vattnats av Trädgårdsexperten, växte det ut grenar på stammen, den blev högre och starkare för varje dag. I början av 1980-talet hade tusentals träd vuxit upp runt om i Kina, och dessa producerade i sin tur många frön som blåstes vida omkring av den helige Andes vind. Tusentals troende blev miljoner, då väckelsen svepte fram över vår nation, och miljoner blev till tiotals miljoner och nu 100 miljoner![2]
Utan vidare jämförelser tror jag att vi här får ett exempel som vi i Sverige kan behöva spegla oss i. När det inte längre fanns någonting yttre att haka upp sina liv på, blev de kinesiska kristna hänvisade till Gud. När det inte fanns några gudstjänstlokaler att samlas i – och när man inte heller visste vem som kunde vara spion för kommunistpartiet – var det enda som återstod att göra att be.
Rent konkret kunde detta yttra sig i att man i bön frågade Herren var och när man skulle samlas för sin nästa gudstjänst. Och det märkliga var att Gud valde att svara! Mitt i det utsatta läget kunde tiotals personer stråla samman på samma tid och plats för att den helige Ande hade uppenbarat för dem var för sig var de skulle mötas.
Ett sådant sätt att leva sätter sina spår. I det här fallet tvingade kommunistpartiets förföljelse de troende till en helt ny nivå av lyhördhet för Herren. När kyrkan inte längre satte sin lit till något yttre, var det bara Gud, hans Ord och hans Andes ledning som återstod, och det var ur den myllan som en gigantisk väckelse började spira. De förändrade förutsättningarna, skulle man kunna säga, gav en helt ny kvalitet åt de troendes lärjungaskap.
Tid att söka Herrens ledning
Det här skiftet tror jag är något eftersträvansvärt även för vår del. Coronapandemin är visserligen något annat än förföljelsen under Mao Zedong. Men genom de förluster som den har orsakat kan den ändå öppna upp även för en ny uppsättning möjligheter. Dels, som sagt, genom att vissa saker som ändå hade haft sin tid har dött. Dels genom en insikt om att allt i våra liv är en gåva – att den grundläggande kontroll som vi så gärna intalar oss att vi har ligger i Herrens händer.
Mer än något annat hoppas jag dock att coronapandemin ska få förnya oss i vår vilja att söka Herrens ledning, både för oss själva och för våra församlingar. Broder Yun skriver:
Idag tycks mycken kristen aktivitet starta utifrån människors planer och sedan utföras i mänsklig kraft, med mänskliga resultat. Det har inget att göra med Guds rike. Världen behöver inte någon mer religion! Den behöver Jesus Kristus. Religion är människors försök att göra Guds verk i sin egen kraft. Jesus vill att vi ska leva och gå i Guds kraft.
Gud är bara intresserad av sitt eget verk, inte av vårt. Han vakar över och ger kraft åt det som har sitt ursprung i Hans hjärta. På domens dag kommer bara det som fötts och uppehållits av den helige Ande att bestå.[3]
Det är det här som vi i Sveriges kristenhet behöver påminna oss om – gång på gång, i varje ny tid. Och om coronapandemin kan vara med och hjälpa oss till detta har något angeläget vunnits också i det senaste halvårets smärta och förluster. Det är alltid tid att söka Herren. Men när vi går igenom ”ansningsperioder” blir vårt behov av detta desto mer uppenbart.
Tänk vad fint om vi i dessa lägen kunde beskriva oss själva med aposteln Paulus ord: det är ”vi som tjänar Gud genom hans Ande och har vår ära i Kristus Jesus och inte förlitar oss på det yttre” (Fil 3:3).
Olof Edsinger, generalsekreterare
Denna artikel har ursprungligen varit publicerad i Teologi & Ledarskap nr 3 2020
