Vi läser Bibeln för att förvandlas. För att helgas, ja, men också för att lära känna vår Herre och Frälsare och för att därigenom ”förvandlas genom förnyelsen av våra sinnen”. Men vad innebär detta i praktiken? I den första av två artiklar bjuder SEA:s Olof Edsinger på lite sommarläsning om fem områden som blir centrala för den som vill låta sig formas av den bibliska världsbilden.
Något av det mest centrala i varje troendes kallelse är att formas till Jesu likhet – att bli mer och med lik sin Herre och Frälsare. ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var”, skriver Paulus (Fil 2:5). Och i ett annat sammanhang: ”ni har ju klätt av er den gamla människan med hennes gärningar och klätt er i den nya människan, som förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare” (Kol 3:9–10).
Denna förvandling berör hela våra liv. Herren vill vara med och påverka vårt sätt att tänka, tala, handla och prioritera, och Bibeln innehåller mängder av bud och förbud som har detta mål i sikte. Det är en process som med ett klassiskt uttryck brukar beskrivas som ”helgelsen”.
Alla som är bevandrade i den kristna teologin vet samtidigt att helgelsen inte främst ska uppfattas som en mänsklig aktivitet. Det är inte vi som är kallade att lyfta oss själva i håret och inför Gud försöka prestera en kristen livsstil. I stället handlar helgelsen om att byta utgångspunkt för våra egna liv. Att sätta Herren i stället för oss själva i våra livs centrum. Och att där – fyllda av hans helige Ande – låta Gud påbörja sin förvandling av oss själva. Inifrån och ut. För att på nytt citera Paulus: ”anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom” (Rom 12:2).
Denna förvandling ska alltså djupast sett ses som den helige Andes verk. Men detta hindrar inte att vi också måste samarbeta med Anden. Och ett av de viktigaste sätten att göra detta på, är att ”utsätta” oss för uppenbarelsen i Guds Ord.
I den lutherska teologin brukar man tala om Ordet som ett nådemedel. Med detta menas att det aktivt förmedlar Guds nåd till oss. Eller ännu hellre: det förmedlar Kristus till oss – han som är Ordet i egen hög person (se Joh 1:1–3). Att läsa Bibeln är därmed ett av de viktigaste sätten som vi som människor kan möta Herren på. Det är inte för inte som man i kyrkan har brukat tala om att ha en ”relation” till Guds ord. I alla tider har Guds folk haft en insikt om att de i Skriften får lära känna en person – nämligen Jesus Kristus själv (jfr Luk 24:27; Joh 5:39–40).
Vi läser alltså Bibeln för att förvandlas. För att helgas, ja, men också för att lära känna vår Herre och Frälsare och för att därigenom ”förvandlas genom förnyelsen av våra sinnen”. Men vad innebär då detta i praktiken? I det följande vill jag ringa in fem olika områden som jag menar är centrala när vi blir formade av den bibliska världsbilden.
Förvandling #1: Det finns både en synlig och en osynlig värld
En första insikt som drabbar oss när vi låter Bibelns budskap tala till oss, handlar om existensen av en osynlig värld. Den viktigaste och mest avgörande aktören i denna värld är naturligtvis Herren själv, men Guds ord gör också klart att det finns både en god och en fallen andevärld.
För en sekulariserad svensk kan detta vara svårt att smälta. Vi är uppvuxna i ett land med en till stora delar ateistisk norm, och de tongivande rösterna i samhället känns sällan vid att det finns en andlig värld. I andra delar av världen är det annorlunda – där är man ofta helt på det klara med att andevärlden existerar – och där blir i stället frågan vilken sida av den andliga kampen som betraktas som starkast.
Oavsett religion och kulturella förutsättningar kan man dock säga att Bibeln utmanar oss i vår världsbild. På ett grundläggande plan slår den fast att det utöver den synliga skapelsen finns såväl en Skapare som änglar och demoner. Och minst lika viktigt: den förtydligar att det av alla konkurrerande makter – både synliga och osynliga – bara finns en som förtjänar vår tillbedjan. Denna makt är den treenige Guden.
Förvandling #2: Livet handlar inte om oss
På så sätt kan man också säga att manegen är krattad för insikt nummer två. Om det finns både en synlig och en osynlig värld, och om den treenige Guden är upphovsmannen till allt skapat, måste det nämligen vara han som är vår tillvaros centralgestalt. Paulus uttrycker det så här, och då syftande på Kristus: ”Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat, för i honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom” (Kol 1:15–17).
En av de mest avgörande insikter som vi människor kan drabbas av, och som Guds ord hela tiden hjälper oss att få syn på, är att livet inte handlar om oss. Inte så att våra liv skulle vara oväsentliga – Bibeln talar konsekvent om varje människa som Guds avbild och som förvaltare av Guds gåvor – men just därför kan man säga att vi omöjligt kan leva ut vår potential som människor så länge som våra liv kretsar kring oss själva.
Det är Gud som är universums Skapare. Det är inför honom som vi en dag ska avlägga räkenskap. Därför behöver vi alla inse att vi faktiskt lever våra liv, inte för oss själva, utan för att förhärliga vår Herre. Om vi inte lever så, säger Skriften, lever vi till stora delar förgäves. Eller med Jesu egna ord: ”vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” (Matt 16:26).
Olof Edsinger, generalsekreterare
Denna artikel har ursprungligen varit publicerad i Teologi & Ledarskap nr 3 2018.
