Det finns många olika bilder och föreställningar om Jesus från Nasaret. Vår kultur har under årtusenden lagt lager på lager av Jesusbilder och Jesuskopior ovanpå varandra. Och vi undrar förstås om det är möjligt att komma åt hans identitet, vem han egentligen var? Det är kanske som en takmålning i ett gammalt hus; övermålad och retuscherad och övermålad … ett otal gånger. Men det spännande är att det faktiskt går att komma åt den ursprungliga bilden, under alla avlagringar och dåliga kopior. Vi har tillgång till historiska källor om Jesus från Nasaret: de fyra evangelierna Matteus, Markus, Lukas och Johannes.
De är unika källor från det första århundradet, skrivna några få decennier efter Jesus offentliga verksamhet, med uppgifter från personer mitt i händelsernas centrum, från Jesus närmaste lärjungar och vänner. Läs t ex Markus och du får förstahandskunskap om Jesus.
När jag läser de historiska källorna om Jesus är det två saker som slår mig:
För det första Jesu attraktionskraft. Han levde det vackraste livet någonsin levt. Det finns en äkthet hos honom i varje situation. Han skaffar aldrig förmåner för egen del, utnyttjar inte beundrande människor. Han är ödmjuk och rör sig gärna bland dem som andra ignorerar, trots att dörrarna till de finare salongerna för hans egen del står öppna. Han ser den enskilda människan och över allt han drar fram så upprättar han andra. Han är full av kärlek och glädje och ger människor hopp och en ny start. Hans människokännedom är enastående; som en värmekamera avläser han det som är fördolt hos människan och ser igenom det vi ofta vill dölja. Det värsta han vet är hyckleri; att inte säga hur det är.
Det är väl – bland annat – detta som gjort att han genom sitt sätt att leva inspirerat fler människor än någon annan.
För det andra Jesu anspråk. Det utmärkande för Jesus är inte sentenser av allmän livsvisdom. Det är hans flammande anspråk angående sig själv, som möter oss i varje aspekt av hans offentliga liv. Han ser sig inte som en vägledare, inte som en profet, inte som en morallärare. Nej, han påstår att han är Gud! Han gör det i direkta påståenden som ”Jag och Fadern är ett” eller ”Den som har sett mig har sett Fadern”. Och han gör det genom att gå in i Guds roll. Han påstår att han ensam kan möta människans alla djupgående behov: att han inte delar vår inre hunger och törst, utan själv är svaret på den. Han gör anspråk på att vara mötesplatsen mellan Gud och människor och att han kan förlåta varje synd. Han påstår att han är den framtid som varje människa färdas mot: han är domaren som varje människa ska redovisa sitt liv inför och han är den som erbjuder evigt liv.
Dessa två drag hos Jesus – hans attraktionskraft och hans anspråk – skapar märkliga paradoxer.
Han står för äkthet och sanning, han har djupgående insikt i vad det är att vara människa, han har en suverän förståelse av människorna han möter. Samtidigt har han en självinsikt som vi skulle beteckna som minst sagt rubbad: han menar att han är Gud?!
Detta är inget litet misstag för en människa. Jag är säker på att ingen av oss någonsin – ens för ett ögonblick – har övervägt tanken: tänk om det är jag som är Gud?! Tänk om det är jag som har skapat universum och som har all makt?! Det finns ju knappast något vi med större säkerhet vet än att vi är små, begränsade och bräckliga människor. Den människa som på allvar tror att han eller hon är Gud, har tappat all kontakt med verkligheten och är svårt sjuk. Personen ska inte ha vår tillbedjan; vård är vad som behövs.
Hur får man ihop människokännedom och självinsikt hos Jesus?
Det finns fler paradoxer. Jesus avskyr hyckleri och högmod. Samtidigt gör han anspråk på att vara både felfri och ödmjuk. Han kommer undan med påståenden som: ”Vem av er kan överbevisa mig om synd?” Om jag föreställer mig att jag skulle hävda något liknande vid mitt matbord så vet jag responsen: gapskratt. Om jag framhärdade skulle jag betraktas som knäpp. Glappet mellan mitt påstående och vem jag är, är oöverstigligt.
Det väcker frågan: Varför syns inte sprickan hos Jesus mellan vad han säger om sig själv och vad han är? Hur kan ha väcka vår respekt, när han samtidigt säger det som väcker vårt förakt när det med allvar framförs av någon annan.
Här finns flera sidor vi måste förhålla oss till: Jesus gör anspråk på egen syndfrihet, samtidigt som han avskyr hyckleri, samtidigt som de flesta av oss känner djup respekt för den integritet som kännetecknar hans liv. Hur hänger detta ihop? Är han den han påstår sig vara? För mig är det enda sättet att förstå paradoxerna.
Frågan om Jesus identitet avgörs till slut vid hans grav. Om Jesus har uppstått är det beviset för att han hade rätt när han påstod sig vara Guds Son. Om Jesus har uppstått är frågan inte bara vem han var – då är det en fråga om vem han är. Då är han möjlig att söka kontakt med och lära känna.
Vi som är kristna tror att Jesus är Guds Son. Varför? Som någon har sagt: Hans liv var inramat av två omöjligheter. Han kom till världen genom en orörd kvinnas liv, via en dörr märkt med orden: “Ingen ingång”. Han lämnade världen genom en förseglad grav, via en dörr märkt: “Ingen utgång”. Och däremellan levde han ett oöverträffat liv i kärlek och sanning.
Går han att förstå på något annat sätt än som Guds Son? Bollen är din! Och det går inte att avgöra på distans. Det är därför jag utmanar dig att själv studera källorna om Jesus och själv ta ställning. Det är han värd. Och det är du värd. För här ligger kanske tillvarons största hemlighet och väntar på dig. Som Jesus själv sa: “Om du visste vad Gud har att ge…”
STEFAN GUSTAVSSON
Generalsekreterare
Svenska Evangeliska Alliansen
Texten är del 2 av det tal som Stefan Gustavsson höll på Medborgarplatsen i samband med Jesusmaninfestationen den 3 maj. Del 1 finns bland tidigare nyheter och heter ”Det är något oemotståndligt märkligt med Jesus”.
