I anslutning till förra årets julfirande skrev jag en kulturkrönika i Dagen där jag slog fast att: ”Ett av de vanligaste sätten att beskriva julnattens händelser är att det skedde något heligt. Vi sjunger om det i en av de mest älskade julsångerna: O helga natt, o helga stund för världen / Då Gudamänskan till jorden steg ned.”
Artikeln avslutades med orden: ”Inför detta mysterium återstår bara tillbedjan. Ja, responsen behöver rimligen innefatta såväl vördnad inför Guds helighet som tacksamhet inför hans nåd. Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet. O helga natt, du frälsning åt oss gav.”
Dessa sanningar är väl värda att påminna om även i år. Samtidigt har det blossat upp en debatt med anledning av ärkebiskop Martin Modéus svar i intervjuprogrammet 30 minuter, där han på tal om sin egen uppståndelsetro fick frågan: ”Hur gick det till?” varpå han svarade reportern: ”Det vet väl inte jag! Det är ett trons mysterium.”
Många har hyllat biskopen för detta svar, som de menar gjorde rättvisa just åt det uppenbara: Uppståndelsen kan inte fullt ur förklaras, och ingen av oss vet exakt hur Gud uppväckte Jesus från de döda.
Andra – och till denna kategori hör jag själv – uttryckte en viss besvikelse. De (vi) menade att uppståndelsen må vara ett mysterium, men att ärkebiskopen ändå hade kunnat ta tillfället i akt att förklara för de många sekulära åhörarna att det också finns förnuftiga skäl att tro på detta mysterium. Som John Stott så klart formulerar det hela:
Tron är varken naiv eller lättlurad. Den är varken ologisk eller irrationell. Den är tvärtemot tillit baserad på vårt förnuft. Den vilar på kunskap, kunskapen om Guds namn. Den är förnuftig därför att den bygger på vissheten att Gud är tillförlitlig. Det är aldrig oförnuftigt att lita på Gud därför att han är den mest trovärdige av alla.
Kopplat till uppståndelsen finns det även ett antal historiska argument, som visserligen inte svarar på TV-reporterns fråga ”Hur gick det till?” – men som däremot berör vad som sannolikt var hans grundläggande frågeställning: ”Kan man verkligen tro på detta?”
Samma perspektiv kan anläggas på julens mysterium. För julnattens händelser är verkligen, som jag tidigare skrev, något heligt. De bär bud om en verklighet som svindlar och som manar oss alla till tillbedjan: Den osynlige Guden blev människa i Jesus Kristus.
Samtidigt stämmer det till eftertanke att den tidiga kyrkan ägnade så mycket möda åt att ringa in hur detta mysterium skulle beskrivas. Så här formulerade man det i den nicaenska trosbekännelsen från år 325:
Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är; och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa.
Ännu mer finlir möter oss i den athanasianska trosbekännelsen från 500-talet:
Så är det en rätt tro att vi tro och bekänna, att vår Herre Jesus Kristus, Guds Son, är i lika mån Gud och människa. Gud är han såsom född av Faderns väsen före all tid, och människa är han såsom född av moderns väsen i tiden. Helt och fullt Gud och helt och fullt människa med förnuftig själ och mänsklig kropp. Jämlik Fadern efter den gudomliga naturen, ringare än Fadern efter den mänskliga naturen. Och ehuru han är Gud och människa, är han likväl icke två, utan en enda Kristus. Men en enda är han, icke så att den gudomliga naturen förvandlats till mänsklig, utan så att den mänskliga naturen antagits av Gud. En enda är han, icke så att naturerna sammanblandats, utan så att personen bildar enheten.
Det tycks alltså inte råda någon motsättning mellan mysterium och fakta i den kristna tron. Snarare är det så, som CS Lewis formulerade det hela, att det är just denna kombination som gör den kristna berättelsen unik:
I hjärtat av kristendomen ligger en myt som också är ett faktum. Den gamla myten om den döende guden kommer, utan att sluta vara myt, från legendens och fantasins himmel till historiens jord. Detta händer vid ett specifikt datum, på en specifik plats, och får definierbara historiska konsekvenser.
Låt oss därför hålla denna dubbelhet levande, både i våra personliga möten med den helige Guden och i vårt vittnande om Honom till den här världen!
Olof Edsinger, generalsekreterare
