Det kristna budskapet kan inte förmedlas genom tvång, hot eller manipulation, skriver Olof Edsinger.
Ett av vårens stora samtalsämnen har varit barn som farit illa i religiösa miljöer. Särskilt är det SVT-serien Gud som haver barnen kär som rört upp känslorna, men liknande reportage har gjorts även i andra medier. Nu senast är det Sebastian Järpehag som i Dagen vittnar om att växa upp i en skol- och församlingsmiljö som gett en minst sagt blandad eftersmak, med känslor av skuld och skam och rädsla för onda makter.
Även hos mig väcker dessa vittnesbörd tankar, inte minst kopplat till förmedlingen av tron till nästa generation. Jag har ägnat stora delar av mitt liv åt kyrkans barn- och ungdomsverksamhet, bland annat som generalsekreterare för Salt – barn och unga i EFS, och har på så sätt haft skäl att fundera på hur vi som kyrkor kan sporra de unga till ett överlåtet och radikalt lärjungaskap – som samtidigt är hållbart och integrerat.
Jag tror att en av de största gåvor som Herren har gett oss är det fria valet. Konkret innebär detta att det är upp till oss själva om vi vill tillhöra honom eller inte. Det är också upp till oss själva i vilken utsträckning vi vill leva enligt Bibelns undervisning för det kristna livet.
Detta betyder inte att det inte spelar någon roll vad vi väljer. Särskilt i fråga om relationen till Jesus spelar det all roll i världen! Men det är ändå så här som Kärlekens Gud har ordnat det – helt enkelt för att kärleken inte kan kommenderas fram. Som det heter i Bibelns sista bok: ”Se, jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig” (Upp 3:20).
Den här hållningen behöver återspeglas även hos ledare, förkunnare och föräldrar. Evangeliet behöver erbjudas med öppen hand. Inte med tvekan, som om vi bad om ursäkt för vad vi håller för rätt och sant. Men med respekt för vars och ens fria vilja, vilket i sin tur innebär en insikt om att Bibelns sanningar behöver tillgodogöras i en process – en process som inte får forceras fram.
Det kristna budskapet kan därmed inte förmedlas genom tvång eller hot eller manipulation. ”[Vi] använder inga knep”, skriver Paulus. ”Vi förfalskar inte Guds ord, utan lägger öppet fram sanningen och överlämnar oss inför Gud åt varje människas samvete” (2 Kor 4:2).
Hur gärna vi än vill att våra barn och unga ska ”välja rätt” måste vi därför undvika att fatta besluten åt dem. Vad vi däremot kan göra är att tala både till deras hjärtan och deras hjärnor. Hjärtats språk handlar i hög grad om att förkroppsliga det budskap vi vill förmedla; att själva leva i den kärlek och renhet och gudsfruktan vi vill föra vidare. Hjärnans språk handlar om att formulera logiskt godtagbara skäl för våra övertygelser; att helt enkelt förklara inte bara ”vad som är rätt” utan också ”varför det är rätt”.
Min erfarenhet är att många som har blivit brända på den kristna kyrkan har saknat just detta. De berättar om ledare och föräldrar som har sagt en sak och gjort en annan, eller som har insisterat på vad som är rätt och fel utan att ge intellektuellt hederliga skäl för varför så är fallet.
I trosförmedlingens visdom ingår också att vara lyhörd för var de individer vi talar till befinner sig. När jag jobbade med det svenska söndagsskolnätverket talade vi om ”den gode herdens pedagogik”, som tar sin utgångspunkt i Jesus som den gode herden. I detta tänkande säger man att de minsta barnen har som huvudsakligt behov att erfara Jesu kärlek. Barn i lågstadieåldern, i sin tur, behöver lära känna honom även som den Gud som förlåter. Från mellanstadiet och uppåt kommer lärjungaskapets frågor in i bilden, med den gode herden som någon vi får följa genom hela livet.
Mot denna bakgrund är det för mig främmande att tala med ett förskolebarn om exempelvis demoner eller den dubbla utgången. Inte för att jag inte tror på detta, utan för att det är okänsligt mot var de befinner sig på sin egen trosresa. Faktum är att jag kan tveka även kring att uppmana mindre barn att vara ”missionärer” bland sina jämnåriga, så länge som detta inte kommer naturligt utifrån deras personliga vandring med Gud.
Inget av detta ska å andra sidan tolkas som att föräldrar eller ledare kan ”ducka” för det svåra. När ärliga frågor ställs, bör vi göra vad vi kan för att formulera ärliga svar. Och ännu mer utmanande: Det finns tillfällen då en ung människa behöver erbjudas ett val. Vill du tillhöra Jesus? Vill du ha honom som Herre i ditt liv?
Att inte skapa denna typ av möjligheter – som i grunden handlar om en kallelse till omvändelse och tro – är att nedvärdera den fria viljan. Tyvärr är vi ibland så rädda för att våra nära och kära ska säga nej, att vi inte vågar uppmuntra dem att ta ställning. Men i slutändan kan vi inte komma ifrån det egna beslutsfattandet. Vi må frukta det aktiva nejet, men den som inte ges en möjlighet att säga nej kan heller inte säga ja.
Påfallande ofta är det dessutom så att när det personliga ställningstagandet uteblir, då blir konsekvensen ändå ett nej – men ett passivt och undanglidande sådant. För omgivningen kanske detta upplevs mindre smärtsamt, men det leder lika obönhörligt bort ifrån den Gud som har skapat oss alla.
Olof Edsinger, generalsekreterare
Läs på dagen.se
