Värst av allt är faktiskt inte den undermåliga teologin. Värst är i stället att den här typen av uttalanden får till följd att skyddsmurarna rivs ned. SEA:s Olof Edsinger dyker ned i veckans nyhetsflöde, och finner kristna ledare som propagerar för såväl BDSM och polyamori som för Muhammed som profet även för kristna.
Det är rörigt nu. Både sociala medier och gammalmedier förser oss med en strid ström av åsikter och nyheter, och som vanligt är det både högt och lågt som avhandlas. Vissa saker väcker starka känslor – till exempel allt som har med Sverigedemokraterna och coronavaccineringen att göra. Annat lyckas ofta passera under radarn. Det är inte lätt för oss som mediekonsumenter att värdera vad som är verkligt viktigt i det pågående bruset.
Samtidigt är det just detta vi är kallade att göra. Värdera alltså. Som kristna är vi nämligen ”ett konungsligt prästerskap” (1 Pet 2:9), och som Herrens egna präster har vi samma grundläggande uppdrag som Israels prästerskap: att ”skilja mellan heligt och oheligt, mellan orent och rent” och att ”lära Israels barn alla de stadgar som Herren har kungjort för dem” (3 Mos 10:10–11).
Kort sagt: Vi har blivit kallade till andlig urskillning och till att undervisa och vägleda varandra i enlighet med Guds skrivna ord (jfr Hebr 5:14; Matt 28:19–20).
Mot denna bakgrund skulle jag särskilt vilja lyfta fram två inslag i den senaste tidens mediabrus. Inslag som jag menar sätter mer på spel än många i kristenheten tycks medvetna om.
Som så ofta annars har det med de i Bibeln så centrala ämnena otukt och avgudadyrkan att göra. Just dessa företeelser är ju också något som Jesus själv varnar för i det som är den yttersta tidens församling (se Upp 2:14; 20 m fl).
Synen på sex som en Guds gåva, med sin naturliga plats inom det monogama heterosexuella äktenskapet, har förstås varit under attack under lång tid. Helt följdriktigt är många kristna hjärtligt lessa på att försvara en sexualsyn som ständigt kritiseras av det omkringliggande samhället.
Men just därför behöver vi också nypa oss själva i armen och påminna oss om varför frågan fortfarande är viktig. Först och främst, förstås, för att vi som troende är kallade att leva till Guds – och inte vår egen – ära. Detta gör vi framför allt genom att vara trogna mot hans Ord. (Jfr det prästerliga uppdraget ovan.) Men också för att sexualiteten är ett område där människor som inte håller fast vid Guds vilja tenderar att fara väldigt illa. Vi mår helt enkelt bäst när vi förvaltar Guds goda gåvor inom de ramar som vår Skapare själv har angett.
Mot denna bakgrund blir det enligt mig problematiskt när den kristna sexologen Hanna Möllås väljer att i senaste numret av RFSU:s tidning Ottar öppna upp för såväl polygami som dominanssex och sadomasochism. Som det står i den aktuella artikeln:
Hanna Möllås möter också personer som störs av sin längtan att ha flera partners eller att ägna sig åt till exempel BDSM. Dessa tankar kan vara svåra att få ihop med en sträng kristen syn. Men Hanna tycker att sådana sexuella behov faktiskt kan rymmas i en kristen kontext.
– Så länge det finns samtycke och kärlek i det man gör så är det inte fel, säger hon.
Efter att ha kontaktat Möllås på mail har jag förstått att hennes primära syfte inte var att legitimera dessa praktiker, utan att konstatera att de existerar även i den kristna församlingen. Men som artikeln är skriven bidrar den ändå till att riva bort ett skydd utan vilket många människor i dag riskerar att fara illa. Inte minst i en tid där porren skapar en press på människor att gå med på sådant som de helst inte skulle vilja göra.
En person som är glasklar med sin sexliberala agenda är dock Ester Kazen, pastor i Immanuelskyrkan i Stockholm och nyss avgången generalsekreterare för Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd. I sin bok Feministpastorns tro och tvivel skriver hon bland annat:
Det finns kyrkor som rekommenderar celibat för personer med viss sexuell läggning. Och visst får en leva i celibat om en vill. Men för den som vill dela livet med någon, ha sex med någon, vardagsbråka med någon, kyssa någon eller storhandla med någon – så rekommenderar jag i stället samliv. Med valfri person eller valfria personer. Oavsett pronomen. Så länge personen eller personerna i fråga själva vill dela livet, ha sex, bråka, kyssa eller storhandla med dig är det fritt fram. Jag är övertygad om att det är fullt kompatibelt att vara kristen och samtidigt dela livet med någon en älskar. Med sex och barn och allt. Om en vill. Och i övrigt är det även fullt kompatibelt att vara kristen och sambo, gift, skild, en av personerna i ett kollektiv, singel, monogam, polyamorös, asexuell, förälder, barnfri … Det går alldeles utmärkt att vara kristen och leva i något annat än hetero-tvåsamhet-med-barn-livet. (s 105)
Borde det inte vara en mer uppmärksammad nyhet att en av kristenhetens största influencers, med över 22 000 följare på Instagram, skriver på detta sätt?
Och så var det ju detta med avgudadyrkan. Det är kanske ett onödigt utmanande ord för det som jag i det följande vill uppmärksamma. I likhet med de tidigare exemplen handlar det dock om ett utsuddande av gränser som jag själv uppfattar som omistliga för den kristna tron. Jag syftar på bagatelliseringen av skillnaderna mellan kristen tro och islam.
Särskilt tydligt blev detta i denna veckas nyhet att Jakob Wirén, ärkebiskopens teologiska sekreterare, har skrivit en bok där han för fram tanken att Muhammed kan beskrivas som profet även för kristna.* Han bygger sitt resonemang på två olika premisser: dels att judar, kristna och muslimer tillber samme Gud, dels att Gud kan vara verksam även utanför den kristna kyrkan – och att Bibeln uttryckligen säger att den profetiska gåvan är i funktion även efter Jesu himmelsfärd.
Om detta finns det mycket att säga. För det första kan man ju problematisera själva grundpremissen: att det är samma Gud inom kristendomen och islam. Detta har jag gjort i bland annat denna artikel. För det andra är det en fullständigt förvirrad tolkning att den profetiska gåvan i Nya testamentet – vars förnämsta kännetecken är just att den sätter strålkastarljuset på Jesus som Herre (se 1 Kor 12:3) – skulle vara aktiverad hos en person som ifrågasätter stora delar av Skriften, och uttryckligen förnekar talet om Jesus som Guds Son.
Om något är det i stället det som Nya testamentet talar om som Antikrists ande som går att skönja i Muhammeds budskap: ”Så känner ni igen Guds Ande: varje ande, som bekänner att Jesus är Kristus, som kommit i köttet, han är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, han är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu är i världen”, skriver Johannes (1 Joh 4:2–3).
Som Dagens ledarskribent Fredrik Wenell formulerar det hela:
För att en person ska anses vara en profet i kristen tradition behöver relationen till Jesus prövas. Det gäller såväl i Gamla testamentet som i Nya testamentet. I det förra pekar de fram emot Jesus och i det senare bakåt mot det Han gjorde.
Men Muhammed, 600 år efter Kristus, pekar inte alls på Jesus. I islam ses profeten Muhammed tvärtom som den som fullbordar uppenbarelsen. Frågan för en kristen blir då uppenbar: Vad är det i inkarnationen, Jesu liv och försoningsverk på korset och uppståndelse från de döda som saknas och behöver bli fullständigt genom Muhammed? Inget. Uppfattningen att Muhammed kan vara en profet också i kristen tradition strider alltså både mot den kristna och mot den muslimska traditionen.
Än en gång får man väl säga att det är djupt problematiskt att en person med detta synsätt kan fungera som teologisk rådgivare åt Svenska kyrkans ärkebiskop. Å andra sidan ligger det väl i linje med Antje Jackeléns eget sätt att svara (eller snarare: inte svara) på den fråga som ställdes i samband med Svenska kyrkans ärkebiskopshearing om huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed. Sannolikheten att Jackelén och hennes teologiska rådgivare har samma synsätt är med andra ord hög.
Ja, detta var några konkreta inslag i den senaste tidens nyhetsflöde. Jag vet inte vad du själv säger, men ur mitt perspektiv är det betydligt viktigare frågor än mycket annat som har debatterats både i och utanför kyrkan.
Och värst av allt är faktiskt inte den undermåliga teologin. Värst är i stället att den här typen av uttalanden får till följd att skyddsmurarna rivs ned. Just det som var tänkt att skydda dem som Jesus talar om som ”dessa små som tror på mig” (Matt 18:6) är ju de som kommer att fara mest illa när sexualitetens och andlighetens gränslinjer blir utsuddade. Säkert är det delvis därför som Jesus väljer att varna just för otuktens och avgudadyrkans närvaro i församlingen.
Olof Edsinger, generalsekreterare
*) Den ursprungliga formuleringen var ”kristen profet”, något som även var den rubriken i tidningen Dagen. Efter ett påpekande från Wirén har tidningen dock ändrat sin rubrik, och även jag gör därför detsamma. I sak blir det dock en ganska liten skillnad, givet att Wiréns argumentation för denna beskrivning av Muhammed kvarstår.
