Ett av de områden där det finns olika traditioner och förhållningssätt bland evangeliska kristna, och som jag för egen del vill se som en tillgång, är synen på kyrkans samhällsansvar. Inom SEA ryms det i dag åtminstone fem olika teologier när det gäller detta, skriver Olof Edsinger.
SEA:s vision kan uttryckas på lite olika sätt. På vår hemsida har vi valt att sammanfatta den med hjälp av tre punkter:
• att bygga ett nationellt nätverk av evangelikala/evangeliska kristna i Sverige, som tillsammans och i sina olika sammanhang utvecklar och bidrar med evangelikal teologi och tillämpar den i församlingsarbetet, i den teologiska debatten och i samhällsdebatten.
• att vara en konstruktiv kraft som i öppenhet, dialog och debatt driver ett evangelikalt perspektiv.
• att förmedla impulser från och kontakter med den växande världsvida evangelikala gemenskapen.
Att förverkliga denna vision är verkligen en stor glädje. Själv har jag den här veckan fått delta i ett stimulerande möte i Prag med Europeiska Evangeliska Alliansen. Men det är också en viss utmaning. Glädjen kan sägas handla om att vi är många som Ä trots att vi tillhör olika kyrkor och samfund Ä har samma hjärta, och delar grundläggande övertygelser i fråga om Bibeln, Jesus och missionsuppdraget. Utmaningen ligger i att vi trots allt kommer från olika traditioner, var och en med sin unika särart.
Även det senare kan naturligtvis vara en tillgång. I mitt arbete med det nationella söndagsskolnätverket (som vartannat år arrangerar en barnledarkonferens med en unik ekumenisk bredd) har vi sagt att det är våra olikheter som fyller en av de mest strategiska funktionerna. Genom våra olika former, arbetssätt och kontaktnät kan vi nämligen nå betydligt längre än vi hade gjort var för sig. I söndagsskolnätverkets fall utifrån visionen att ge ”Jesus och Bibelns berättelser till Sveriges barn”.
På samma sätt tänker jag med SEA. Traditioner och förhållningssätt som har vuxit fram utifrån en kärlek till Gud och hans ord, kommer alltid att ha potential att berika helheten. Ett av de områden där det här blir tydligt är våra olika förhållningssätt till kyrkans samhällsansvar. Inom SEA ryms det i dag åtminstone fem olika teologier när det gäller detta:
• Den evangelisk-lutherska, som på många sätt har präglat Sverige på grund av Svenska kyrkans storlek. Här talar man om ett kristet samhällsengagemang utifrån tvåregementsläran, som skiljer mellan det världsliga regementet – där det är skapelseordningens etik som behöver dominera – och det andliga regementet – där det är bergspredikans etik som gäller.
• Naturrätten, som i första hand förknippas med katolska kyrkan, men som har gett impulser till betydande delar av den evangeliska kristenheten. I likhet med tvåregementsläran motiverar man här ett kristet socialt och politiskt engagemang utifrån den allmänna rättsuppfattning som finns nedlagd i oss människor genom samvetet (jfr Rom 2:14).
• Den anabaptistiska, som är en separat gren av den protestantiska reformationen och som är viktig för flera av Sveriges frikyrkosamfund. Här markerar man ofta en kritisk distans till staten, och i vissa fall också till samhället i stort. Bergspredikan är ledstjärna för livet som helhet, och samhällspåverkan bör i första hand ske indirekt: genom att förverkliga Guds rikes principer i församlingen.
• Den pentekostala, som är den tongivande i delar av pingströrelsen. Här tonas apologetiken och den politiska aktivismen ned, till förmån för en betoning av Andens förvandlande kraft i den pånyttfödda människan. Samhällsengagemanget uttrycks inte i att försöka förändra eller argumentera med människor som inte är kristna, utan att – fyllda av den helige Ande – vara vittnen om ett annat sätt att tänka och vara.
• Dominion Theology, som har många företrädare i den internationella pingst- och trosrörelsen. Här beskriver man sitt samhällsengagemang som att försöka påverka politiken i så kristen riktning som möjligt. Idealbilden är den ”kristna nationen”, som är så starkt präglad av de bibliska värderingarna att även lagstiftningen harmonierar med en kristen lärjungaetik.
Alla dessa traditioner och förhållningssätt finns som sagt representerade i SEA:s nätverk. Och jag är förstås medveten om att mina beskrivningar är bristfälliga, och allt annat än uttömmande! I vissa lägen kan denna bredd vara en utmaning, men för egen del vill jag också se den som en tillgång. När det gäller SEA som organisation har vi inte tagit ställning för någon enda av dessa teologier, och jag kan själv se poänger med dem alla. Över tid hoppas jag därför att alla SEA:s medlemmar ska känna att de bekräftas i åtminstone någon del av det förhållningssätt som är deras eget.
Samtidigt tänker jag att SEA:s viktigaste kallelse är att ta fasta på de saker som vi har gemensamt. Det teologiska grunddokument som SEA vilar på är Lausannedeklarationen, och jag vill avsluta med att citera vad som står att läsa där i fråga om kyrkans sociala engagemang. Om det är någonstans man finner SEA:s hållning i dessa frågor är det nämligen här:
Vi hävdar att Gud är alla människors både skapare och domare. Vi bör därför dela Guds angelägenhet att rättvisa och försoning ska råda i hela det mänskliga samhället och att människor ska befrias från varje slag av förtryck. Eftersom människan är skapad till Guds avbild har hon en inneboende värdighet, oberoende av ras, religion, hudfärg, kultur, klass, kön eller ålder. Alla människor bör därför respekteras och tjänas, inte exploateras.
Vi bekänner både våra försummelser och att vi ibland har betraktat evangelisation och socialt ansvar som oförenliga med varandra. Fastän försoning mellan människor inte är detsamma som försoning med Gud, social handling inte detsamma som evangelisation och politisk frigörelse inte detsamma som frälsning, så erkänner vi dock att både evangelisation och socialt och politiskt engagemang tillhör vår kristna plikt. Båda är nödvändiga uttryck för vår kärlek till nästan och vår lydnad för Jesus Kristus.
Budskapet om frälsning innesluter också ett budskap om dom över varje slag av alienation, förtryck och diskriminering. Vi bör således inte vara rädda för att fördöma det som är ont och orättvist, varhelst detta existerar. När människor tar emot Kristus blir de födda på nytt in i hans rike, och måste då söka att inte bara i sina egna liv uttrycka dess rättfärdighet utan också utbreda den mitt i en orättfärdig värld. Den frälsning vi gör anspråk på bör förvandla oss ifråga om hela vårt personliga och sociala ansvar. Tron utan gärningar är död.
Olof Edsinger
Generalsekreterare
