I sitt förslag till ny kursplan för grundskolan har Skolverket tagit bort specifika hänvisningar till Bibeln i flera ämnen. Men i likhet med undervisningen om antiken förtjänar även undervisningen om vårt kristna arv att finnas kvar, skriver generalsekreteraren för Svenska Evangeliska Alliansen, Olof Edsinge, i Dagens Samhälle.
Det brukar ibland sägas att den västerländska kulturen går tillbaka till tre uråldriga städer: Aten, Rom och Jerusalem. Saken kan även uttryckas med att vårt samhällsbygge vilar på tre kullar: Akropolis, som symboliserar konsten, filosofin och politiken. Capitolium, som symboliserar den romerska rätten. Golgata, som symboliserar västerlandets andliga rötter.
Mot denna bakgrund var det häpnadsväckande när Skolverket i sitt förslag till ny kursplan för grundskolan valde att helt plocka bort Antiken ur historieämnet. Detta väckte därför upprörda känslor, och efter några dagar kom beskedet att Skolverket backade: Även framöver ska våra svenska skolbarn få lära sig grunderna i Antikens historia.
Därmed är dock bara två tredjedelar av treklangen räddad. Det nya förslaget – vars remisstid sträcker sig fram till i dag – innehåller nämligen förändringar även i skrivningarna om det kristna arvet. Aten och Rom är alltså räddade, men Jerusalem hänger löst. Visserligen menar man att våra barn även framöver ska få lära sig om olika ”religiösa urkunder”, men specifika hänvisningar till ”Bibeln” har tagits bort såväl i religions- som i historie- och samhällskunskapsämnet.
På motsvarande sätt har man i ämnet musik tagit bort skrivningen att man ska lära sig ”några av de vanligaste psalmerna” för att i stället tala om ”musikaliska traditioner vid olika högtider”. Som tidningen Dagens ledarskribent Elisabeth Sandlund påtalar öppnar detta för ett betydande godtycke från lärarnas sida: ”I den ena skolklassen får eleverna lära sig de klassiska julpsalmerna, i klassrummet intill blir det ’Hej tomtegubbar’ och ’Nu är det jul igen’ för hela slanten.”
Det är svårt att inte tolka dessa förslag som ett uttryck för såväl historielöshet som en beröringsskräck inför vårt kristna kulturarv. Men när företrädare för Svenska bibelsällskapet uttrycker sin oro inför detta svarar chefen för Skolverkets läroplansavdelning: ”Det stämmer att Bibeln inte finns med som begrepp i det nya förslaget till kursplan i religionskunskap. Det innebär dock inte att Bibeln kommer att försvinna ur undervisningen.”
Rent principiellt kan förstås dessa två utsagor vara sanna samtidigt. Även svepande formuleringar om ”religiösa urkunder” inbegriper trots allt Bibeln. Samtidigt är det svårt att tolka ovanstående som något annat än att Bibeln i den nya kursplanen är tänkt att marginaliseras. Med tanke på hur avgörande denna skriftsamling har varit för den västerländska kulturen – konsten, litteraturen, juridiken och självklart också religionen – är detta djupt olyckligt. Det är ingen slump att den svenska skolans läroplan inleds med en portalparagraf som talar om ”den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”.
Här räcker det därför inte att tala om religiösa urkunder i största allmänhet. Bibeln förtjänar en särställning i den svenska skolundervisningen.
Läs på dagenssamhalle.se
