Att det ibland uppstår kulturkrockar när vi som moderna svenskar öppnar vår Bibel är inte någon nyhet. Gud valde trots allt att uppenbara sin vilja genom historiska händelser och personer, och det är ofrånkomligt att detta innebär en prägling av den samtida kulturen.
Krockarna kan dock se olika ut. För en svensk är det kanske självklart att det kulturella avståndet är större till Abraham, Isak och Jakob än till aposteln Paulus, men för en bonde på Afrikas landsbygd är förhållandet det motsatta. En akademiker som Paulus står betydligt längre från hans vardag än Första Mosebokens boskapsägande patriarker!
Något som återkommande provocerar oss som läser med västerländska glasögon är de gammaltestamentliga lagarna, och kanske särskilt de som har en koppling till den främreorientaliska hederskulturen. Orsaken till krocken är i grunden enkel: Dessa texter kom till i en främreorientalisk hederskultur. Men vad innebär det för oss som i dag önskar lyssna efter Herrens tilltal i dessa texter? Är det ens möjligt?
En av de viktigaste insikterna kopplat till detta tror jag är att det faktum att Gud talar in i en viss kultur, inte behöver betyda att han sanktionerar allt som kulturen står för. Ett bra exempel kan vara de instruktioner som ges för att skydda den svagare parten i ett polygamt äktenskap (se 2 Mos 21:10–11; 5 Mos 21:15–17). Vid första anblick kan det här tolkas som att Gud skulle vara okritisk till denna ordning. Men det kan lika gärna tolkas som en krass realism: Det är så här det fungerar i en fallen värld, och för att göra det bästa möjliga av situationen låter Gud genom Mose stifta lagar som åtminstone delvis rättar till situationen.
Som den amerikanske teologen Paul Copan formulerar det:
På grund av att Israel är inbäddat i Främre Orientens hårda, moraliskt problematiska sociala miljö är Gamla testamentets lagar på sina ställen moraliskt underlägsna, även om de erbjuder dramatiska, gradvisa förbättringar. Den mosaiska lagen syftar till att reglera och begränsa tolererande strukturer (krig, polygami, patriarkat, slaveri) och tillåter olika sociala strukturer på grund av människohjärtats hårdhet. Även om den inte fullt ut uttrycker det gudomliga idealet, pekar Mose lag ofta i riktning mot det.
Men det är också så att vi på grund av våra kulturella glasögon missar den kritik som Gamla testamentet ger av den dåvarande kulturen. Ett klassiskt exempel på detta är lex talionis, eller med Andra Mosebokens formuleringar: ”om det sker en olycka ska liv ges för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, brännskada för brännskada, sår för sår och blåmärke för blåmärke” (2 Mos 21:23–25). Den här texten är ju mest känd för att den i Bergspredikan utmanas av Jesus själv (se Matt 5:38). Men vad vi lätt glömmer bort är att den från början var ett effektivt medel att begränsa hämnd i en hederskultur. Om någon slår ut din tand, får du inte hämnas genom att hugga av honom handen. Och ännu mer brännande: Om någon våldtar din syster får du inte hämnas genom att döda förövaren.
Som bekant är det här inte bara relevant i en avlägsen forntid, utan även i dagens Mellanöstern!
Faktum är att en hel institution i det gamla Israel, nämligen systemet med fristäder, inrättades av Herren för att rädda personer som av misstag hade dödat någon från kravet på blodshämnd: ”När ni har gått över Jordan in i Kanaans land, ska ni utse åt er städer som ska vara fristäder för er, dit en dråpare som av misstag dödat någon ska kunna fly. Dessa städer ska ni ha som tillflyktsorter undan blodshämnaren, så att dråparen inte dör innan han har stått till rätta inför församlingen” (4 Mos 35:10–12)
Ett annat sätt som Gamla testamentet undergräver hederskulturen på är att komplicera de juridiska processerna. Ett exempel på detta kan vara lagarna för behandling av kvinnliga krigsfångar. Att även kvinnor kan fara illa i krig är väl känt, både historiskt och i dag. Men det faktum att Bibeln adresserar dessa kvinnors rättigheter (se 5 Mos 21:10–14) är faktiskt mer eller mindre unikt. Ingen annanstans i Främre Orienten hade man nämligen lagar som gav krigsfångar några mänskliga rättigheter – och det oavsett kön.
Den svenske judiske rabbinen Dan Korn skriver om detta i sin bok Som om Gud fanns (Timbro 2020):
Om en soldat i ett krig ser en vacker kvinna får han lov att ta henne till hustru om han först låter henne sitta i en månad vid tröskeln till sitt hus och gråta över sina förlorade föräldrar. Under tiden får hon inte klippa hår och naglar och inte tvätta sig. Efter en månad får han gifta sig med henne, men om han ångrar sig får han inte lov att behandla henne illa, förslava henne eller på annat sätt utnyttja henne, utan måste låta henne gå fri. Att våldtäkter är vanliga i krig vet vi, men för den israeliska soldaten var det bara tillåtet om han genomgick denna omständliga procedur. Och syftet är helt uppenbart att få honom att ångra sig. Han kan inte gå ut eller in ur sitt hus utan att se henne där smutsig, tårögd och ovårdad.
På liknande sätt resonerar Korn i mötet med Tredje Mosebokens texter om dödsstraff för samkönat sex. Enligt Talmud, skriver Korn, har ingen någonsin blivit avrättad för detta eftersom det krävde två eller tre oberoende vittnen. Och: ”Det hör till sakens natur att vittnen inte brukar vara närvarande vid sådana tillfällen.”
På liknande sätt går resonemanget kring israelitiska föräldrars rätt att stena en vanartig son:
När Bibeln säger att föräldrar ska föra en vanartig son inför en domstol för att få honom dömd till döden, kanske det är just därför att före de tio budorden var det föräldrarnas rätt att själva göra det, i en värld utan domstolar. Hade Bibeln förbjudit föräldrarna att avrätta sonen, hade de gjort det i alla fall, men därför att möjligheten fanns att få sonen avrättad genom domstolen, vänder de sig dit. Och domstolen frikänner sonen, eftersom föräldrarna är jäviga och inte kan vittna mot deras eget barn. Det kan ju verka som att domstolen därmed lurar föräldrarna, men lika gärna kan det handla om att man på detta vis bryter gammal sedvanerätt, att föräldrarna blir befriade från något som de såg som sin plikt på grund av klansamhället.
Vissa av dessa utläggningar kan förstås problematiseras, och det behöver inte råda någon tvekan om att Gamla testamentet tar synden på stort allvar. Som också Nya testamentet uttrycker det: ”Syndens lön är döden” (Rom 6:23). Men kanske ändå att vi som västerländska läsare missar vissa av de ”hedervärdiga utvägar” som Moselagen erbjuder i en främreorientalisk klan- och hederskultur. Utvägar vars effekt blir ett betydligt mer barmhärtigt samhälle än vad som var alternativet vid denna tidpunkt i mänsklighetens historia – och som än i dag råder i stora delar av världen.
Olof Edsinger, generalsekreterare
Läs på dagen.se
